Kategoriarkiv: 1800-talet

1800-talet

Skräckromantik i Åbo

Lämna en kommentar

Det är inte många, inte ens bland de litteraturintresserade, som vet att den första finländska skräckromanen utkom i Åbo. Verket var svenskspråkigt, hette Det gråa slottet och utkom ursprungligen på Johan Wilhelm Lilljas förlag under årets mörka tid, i november 1851. Romanen blev så populär att en andra svenskspråkig upplaga trycktes på 1880-talet, och senare har flera finska översättningar publicerats, den nyaste av dem år 2009.

Titelbladet i förstaupplagan av Ingelius roman 1851. Nationalbiblioteket, publikationsarkivet Doria.

Förstaupplagans titelblad ståtar med pseudonymen ”Förf. Till Granriskojan”. Skribenten bakom pseudonymen var välkänd bland de samtida. Han var den aboensiske kompositören-författaren Axel Gabriel Ingelius, som skrivit sin bok på Ylikylä gård i Hirvensalo. Enligt dåtida kriterier var romanen ovanligt diger för att vara ett inhemskt verk, 394 sidor i storleken sexodecimo som motsvarade en pocketbok. Den utspelas dock inte i Åbo eller i stadens näromgivning utan i Satakunda på den fiktiva herrgården Ristilä, dit den unge magistern Harald Thalberg i början av berättelsen anländer för att verka som informator.

Ingelius var inte i egentlig mening pionjär för den litterära skräckromantiken i Finland eftersom Zacharias Topelius och Fredrik Berndtson redan tidigare hade gett ut skräckromantiska berättelser i Helsingfors. Men Det gråa slottet är ett mer ambitiöst verk än sina föregångare. Fast boken för en modern läsare ter sig i någon mån osammanhängande var den medryckande tack vare sin berättarteknik, som var typisk för den gotiska litteraturen, och den är uppbyggd så att de hemligheter som döljs i det förgångna successivt avslöjas. I handlingen väver Ingelius in antydningar, små informationsfragment, hörsägner och illavarslande aningar hos romangestalterna. Handlingens olika turer inrymmer mordförsök, oväder, spökerier, kusliga platser och dolda identiteter. Många av romanens teman och scener presenteras melodramatiskt med hjälp av skarpa kontraster. I berättelsen finns såväl föredömlig godhet som lumpen falskhet och ibland kryddar Ingelius texten med humor och ironi.

Romanens händelser och persongestalter härrör ur skribentens fantasi men verket inspirerades också av rykten som den unge Ingelius hört. De gällde rusthållet Koivisto, som fanns nära Björneborg i Ulfsby socken, och den tråkiga händelse som där inträffade år 1839 och ledde till misstanke om brott som dock inte kunde bevisas. Koivisto gårds imponerande huvudbyggnad i två våningar kallades på 1800-talet i folkmun Gråa slottet, och det namnet lånade Ingelius till sin roman. I boken har namnet Koivisto bytts ut mot Ristilä. Hurudan tråkig händelse det var fråga om kan den vetgirige läsaren nu ta reda på till exempel genom att läsa den nyaste finska översättningen av romanen samt dess efterord!

Jukka Sarjala

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Det gråa slottet. Original af förf. till Granriskojan. Åbo: J. W. Lillja & Co, 1851.

Axel Gabriel Ingelius, Harmaa linna. Finsk översättning: Eeva-Liisa Järvinen. Efterord: Jukka Sarjala. Åbo: Faros-kustannus Oy, 2009.

Jukka Sarjala, Salonkien aaveet. Varhaisin kauhuromantiikka Suomen kirjallisuudessa. Helsingfors: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 2007.

1600-talet, 1700-talet, 1800-talet, 1900-talet

Kuppis hälsosamma vatten

Lämna en kommentar

Vattnet i Kuppis källa var känt för sina botande egenskaper redan på 1600-talet.  Från och med det följande seklet blev hälsokällan allt populärare och brunnsdrickarnas antal ökade så mycket, att man i början av 1800-talet byggde spektakulära brunnshusbyggnader i Kuppis. Den här anläggningen lade också grunden för Kuppisområdets utveckling till Åbos nöjescentrum på 1800-talet.

Kuppis eller S:t Henriks hälsokälla. Till vänster ses Kuppiskällans brunnshus, och även de övriga byggnaderna anslöt sig till hälsoverksamheten. Johan Jakob Reinberg 1853. Atelier Alppila, fotograf, Eemeli Reuna, fotograf. Reprobild: Eija Karnisto / Åbo stadsmuseum.

*

Elias Tillandz (1640−1693) var den första professorn vid Åbo Akademi som hade fått en egentlig akademisk utbildning i medicin. Han anses också vara den finska botanikens fader.  Under hans tid försvårades vården av patienterna avsevärt av att det inte fanns något sjukhus. Vid Åbo rådstuvurätt behandlades i juni 1691 Tillandz anhållan om att få bygga en bastu vid S:t Henriks eller Kuppis källa för att där kunna vårda sjuka. Rätten biföll anhållan, och därefter testade Tillandz källans vatten vid vården av många sjukdomar. 

I Åbotrakten och i synnerhet i skärgården förekom på den tiden en hel del fall av spetälska eller lepra. Därför föreslog Tillandz att man vid källan skulle bygga en särskild sjukstuga för att utreda huruvida spetälskepatienter skulle kunna botas där. På området byggdes till exempel en finsk bastu, där det också fanns badkar. Till sist byggdes ett brädplank runt området för att förhindra umgänge mellan de leprasjuka och de andra patienterna.

Johannes Ekelund (1712/1713−1746) åter var den förste som avlade läkarexamen och doktorerade vid Åbo Akademis medicinska fakultet. Han tilldelades medicine doktors värdighet år 1743. I slutet av sina studier disputerade Ekelund och försvarade i december 1741 sin på latin skrivna avhandling Examen Chymico-Medicum fontis soterii Kuppisensis. I avhandlingen beskriver han vilka egenskaper Kuppiskällans vatten hade och vilka sjukdomar som framgångsrikt hade behandlats med detta vatten. 

*

Kuppis brunn blev en populär hälsokälla under loppet av 1700-talet. År 1783 uppges brunnsdrickarnas årliga antal ha varit 100−150 och till exempel år 1781 var de 137. Då hade anläggningen en brunnssal, en apotekssal och ett rum för fattiga och sjuka brunnsdrickare. Gården var täckt, så att gästerna inte skulle behöva promenera i regn eller sol. Till exempel år 1797 startade brunnssäsongen i Kuppis i juni, och de fattiga måste ha prästbevis på att de var sjuka och medellösa. År 1822 uppges, att brunnshuset hade en kokerska som lagade maten åt gästerna. Då var brunnsdrickarna 180−220 per år. 

Evert Julius Bonsdorff (1810−1898) var en av sin tids mest betydande läkare i Finland. Han var föreståndare för Kuppis hälsokälla från och med 1853 och betonade det då så moderna brunnsdrickandet som en del av den övriga vården. Kuppisanläggningen hade från och med 1800-talet en anställd brunnsmästare, som ledde brunnsdrickandet och de tillhörande kringverksamheterna. Vattnet skulle drickas regelbundet i bestämda doser på bestämda tider, inte hur som helst, för att de hälsosamma egenskaperna skulle göra nytta. Senare rekommenderades varma och kalla bad enligt den tyska Karlsbadermodellen. Det fanns också vatten på flaska, som gästerna kunde köpa och ta med sig hem. År 1913 undersöktes Kuppisvattnet i Sverige, och man konstaterade att det innehöll mycket radium, som ansågs ha hälsofrämjande inverkningar.

*

I Kuppisparken utfördes  år 1820 arbeten som gjorde parken lämplig för promenader. År 1824 beslöt man bygga de stiliga brunnshusbyggnader som Charles Bassi ritat. Arbetena under första hälften av 1800-talet omfattade den nuvarande parkens nordöstra del, badinrättningsområdet och det omgivande lilla grönområdet. Kuppis trädgårdsskola inledde sin verksamhet i området år 1841, och eleverna ansvarade för vården av den omgivande parken. I hörnet av Nylandsgatan och Österlånggatan låg Kuppistorget, och en stig ledde tvärsöver torget till den egentliga parken. Torget förnyades på 1880-talet, då man bland annat planterade den poppel som växer där än i dag.

Brunnshusgästerna kunde också hyra hästar för hälsosamma åkturer. I parken arrangerades även konserter och fyrverkerier. Småningom spred sig restaurangverksamheten och evenemangen också till Kuppis andra delar, där man öppnade nya restauranger. På 1800-talet var Kuppis Åbos nöjescentrum och hade samma roll som Tivoli i Köpenhamn. Brunnshusverksamheten i Kuppis upphörde år 1885, då det äldsta huset brann och ett annat hus såldes på auktion för att forslas bort. Festsalen stod oanvänd ända fram till vinterkriget då den brann upp. Allt som finns kvar i dag är källans paviljong.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Veli Pekka Toropainen 2023: Kansanparantajasta lääketieteen professoriin – Sairauksien parantajat ja sairaanhoidon organisointi 1600-luvun Turussa. Ennen ja nyt: Historian tietosanomat 2/2023. https://journal.fi/ennenjanyt/article/view/126013. Läst 18.11.2025.

1800-talet

En ödesdiger sjöresa från Åbo 1817

Lämna en kommentar

”När vi hunnit ut på hafvet, gick vinden nordlig, blef starkare och med häftiga byar,” berättar Adolf Ivar Arwidsson om sin sjöresa på Bottniska viken. ”Snart skralade den af med några streck åt vester. Sålunda hunno vi i åsynen av Svenska båken, och nu mörknade det i lovart. Ingen gaf akt därpå eller förstod detta förebud. Kl. var 3 e.m. Gnisslande ilar tjöto i tågvirket och af kastningen i vågen sprang bardon-haken i styrbord. Då denna åter var fastgjord, störtade en orkan öfver oss, – – -; den som stod till roders ropade: ´fíra storsegel!´, men i ögonblicket var det, med mast och tackel, öfver bord. Den förra bröts ungefär en aln under däck, och slog spillrorna af detsamma himmelshögt i luften. En allmän bestörtning och förskräckelse bemäktigade sig alla sinnen och vi sågo stumma på hvarandra.”

En ung Adolf Ivar Arwidsson (1791–1858), effektiv organisatör av Åboromantikerna. Åbo Akademis bildsamling.

Arwidsson och några av hans vänner, som eftervärlden klassificerat som Åboromantiker, råkade riktigt illa ut på Östersjön. De hade avseglat från Åbo mot Stockholm med fartyget Aurora i slutet av september 1817 för att sedan fortsätta till Uppsala, där de skulle studera vid universitetet. Fartygets namn betyder ”morgonrodnad”, vilket passade väl ihop med romantikens teman. Början av resan hade gått långsamt på grund av svaga vindar. Efter avfärden från Åland fick Aurora sedan bättre fart. Den 3:e oktober, då grannlandet redan hägrade i horisonten, ändrades förhållandena med ens, och det föreföll som om alla passagerarna skulle hamna i havets kalla grav.

Fartyget lydde inte roder och stormen förde det tillbaka ut på öppna havet. Skepparen var till ingen nytta, eftersom han var rådlös och bara ”lopp omkring och ängslades”. Sjömännen åter hade börjat spela kort och dricka upp det sista av sitt brännvin innan de kom till himlen, ”ty där gagnade det dem icke mera”. Vågorna var höga och Aurora kastades omkring som ett flarn på havet, och det kom både regn, hagel och våt snö från himlen. Många bad till den Allsmäktige. Arwidsson skildrar resan i sina biografiska anteckningar och framställer sig själv som hjältemodig, men han medger att även han greps av misströstan när stormen var som värst.

Åboborna klarade sig till sist. Stormen gav med sig och fartyget, vars skrov inte skadats, drev till Fårökusten norr om Gotland. Därifrån kom resenärerna efter många turer till Uppsala i slutet av oktober. Ingenting hade hörts från dem på en lång tid, så i Åbo antog man att de mist livet. Nyheten om att de klarat sig nådde Åbo samtidigt som man där firade 300-årsminnet av reformationen och invigningen av det nya Akademihuset invid domkyrkan.

Jukka Sarjala

Översättning: Brita Löflund

Källor:

G[ustaf] Heinricius, ”A. I. Arwidssons svenska resor 1817 och 1821 och några litterära minnen från dem”. Finsk Tidskrift 69:1–2 (1910) s. 92–115.

Jukka Sarjala, Åboromantiken. Idéer, läslust och nätverk på 1810-talet. Helsingfors: Svenska Litteratursällskapet i Finland & Stockholm: Appell Förlag, 2025.

1800-talet, 1900-talet

Domkyrkans kajor

2 kommentarer

Åbo domkyrka har i århundraden varit kajornas hem. Kajan hör hemma i kulturmiljöer och trivs i byggnadernas skrymslen och urholkningar även om den också bygger bo i löv- och blandskogar. I sekler har den bott på stenkyrkornas vindar och i tornen. Ett gammalt finskt namn på kajan är hakkinen, och på grund av anknytningen till kyrkorna har den också kallats kirkhakkinen eller kirkherra.

Magnus von Wright & Wilhelm von Wright: Kajan, 1828–1838. Nationalgalleriets samling / Konstmuseet Ateneum. Bild: Nationalgalleriet / Tero Suvilammi.

När Nils Henrik Pinello kom till Åbo den 6 september 1827, två dagar efter den olyckliga stadsbranden, fäste han redan i Pemar uppmärksamhet vid en stor flock kajor. Han tolkade fenomenet så, att fåglarna liksom människorna hade flytt från den ödelagda staden. Kajorna hittade säkerligen snart tillbaka till domkyrkan, men Pinellos observation vittnar om att de här mörka kråkfåglarna var en mycket väsentlig del av stadsmiljön.

Kajornas relation till Åbo brand aktualiserades också år 1936, då tidskriften Seura publicerade en fiktiv intervju. Redaktören berättade, att han kämpat sig upp i kyrktornet för att intervjua klockringaren men i stället fått lov att prata med en av domkyrkans kajor. På plats fanns också en kyrkotjänare, som var mycket harmsen över att kajorna smutsade ner tornet så förfärligt. Redaktören var emellertid mera intresserad av kajans berättelser och frågade hur stadsbranden hade inverkat. ”Våra sittbjälkar förtärdes av eld”, svarade kajan pompöst. ”Kärnfurutimret rasade, de stolta malmklockorna smälte och de mäktiga stenväggarna täcktes av smuts.”

Förutom att kajorna var kännetecknande för kulturmiljöer förekom de också i de mest fantasifulla berättelser. Författaren J. H. Erkko tog på 1910-talet tillvara en saga om två pojkar som klättrade upp i domkyrkotornet för att röva ägg av kajorna. Den ena pojken stod inne i tornet och höll i en planka, som den andre pojken balanserade på när han på utsidan försökte nå fågelbona. Precis i det avgörande ögonblicket uppstod en tvist om vem som skulle få bytet. Och strax föll den andre pojken från plankan. ”Men som tur var hade han en fårskinnsväst på sig. Vinden bredde ut västen till vingar, som bar den fallande i luften och lät honom oskadd landa mjukt på andra sidan av Aura å.”

Berättelserna skulle kunna bli en bok, men här vill jag bara lyfta fram författaren Rafael Hertzbergs novell ”Turun tuomiokirkon aateliset naakat” (Åbo domkyrkas adliga kajor). I novellen berättar kajorna om kristendomens tidiga skeden i Finland. Fåglarna hade följt civilisationens ankomst. Biskop Henriks finger hittades inte heller av en korp utan förstås av en kaja. ”Kyrkherrarnas” uråldriga betydelse hade blivit bortglömd, men ”en dag skall det förvisso komma en pennfäktare till vår stad och berätta för stadsborna om vår ärorika historia och vår betydelse som unika färgläggare av den storslagna kyrkan”.

Hannu Salmi

Översättning: Brita Löflund

Berättelsen grundar sig på en understreckare i Turun Sanomat 23.12.2021.

1800-talet

Testamenten som finansieringsinstrument

Lämna en kommentar

Johan Fredrik Heldt (1780–1854), känd som sterbhuskamrerare, beskrevs som ”en livlig, mager och sirlig gubbe, klädd med gammaldags elegans” som sågs ”trippande omkring med spanskrörskäpp i handen och guldringar i öronen”. Heldts gestalt fastnade i minnet vid läsningen av den korta presentationen i Tor Carpelans Åbo donatorer (1910), eftersom det i 1800-talets Åbo inte fanns många donatorer som skulle ha uppträtt lika spektakulärt i offentligheten. 

Johan Fredrik Heldts nagelborste.
Johan Fredrik Heldts nagelborste. Åbo stadsmuseum, Finna.

Carpelans verk är ett stycke finländsk parallellhistoria: samtidigt som storfurstendömets statliga strukturer stärktes betonade miniatyrbiografierna över donatorerna privatpersonernas betydelse i Åbo stads historia. Många av dem var kända nyckelpersoner i samhället, men Heldts historia är lite annorlunda. Han föddes som utomäktenskapligt barn i en köpmannasläkt. 

Åboborna kände Heldt som sterbhuskamrerare. Han hjälpte till med testamentsskrivning och skötsel av avlidnas egendom, varvid han såg till att få ett tillräckligt arvode för sitt bistånd. Sterbhusen kunde förfoga över stora summor som testamentena kanaliserade åt olika håll. I många testamenten förordnades att en del av boets tillgångar skulle tillfalla Heldt, en del gå till välgörenhet och resten till den avlidnas släktingar.

Heldt hade lärt känna flera förgrundsfigurer inom stadens näringsliv. Han nämns som den Englandsinspirerade John Julins sekreterare, och kanske han just i den egenskapen började intressera sig för välgörenhet. Enligt Julin var Heldt på 1820-talet med om att grunda såväl Åbo sparbank som Bell-Lancaster-skolan. Senare understödde Heldt framförallt flickornas skolgång.

 Med Åbo brand inleddes en blomstringstid för Heldts affärer. Han gav penninglån mot markområden och sålde sedan tomter som förstörts av elden. Vinsterna kanaliserades bland annat till återuppbyggnad av Åbo stad och omsorg om stadens historia. Heldt donerade pengar till en ny orgel i domkyrkan och började samla in föremål med anknytning till Karin Månsdotter.

När Heldt dog i augusti 1854 var hans eget testamente i ordning. Den kände sterbhuskamrern hade bestämt att det skulle publiceras, och snart utgav också J. W. Lilljas tryckeri en fyrtiosidig liten bok. Där finns en flera sidor lång lista på Heldts vänner som han ville ihågkomma med olika värdeföremål, men han hade inte heller glömt välgörenheten.

Auktioneringen av hans lösöre inbringade pengar åt 111 fattiga kvinnor och andra fattiga i Åbo. Dödsboets tillgångar skulle placeras så, att årlig ränta skulle kunna betalas åt stadens tjänstemän. Dessutom grundades en pensionsfond för vissa namngivna personer.

Dödsbokamrerns stipuleringar lever kvar än i dag. Pensionsfonden utvecklades med åren till en stiftelse för Heldts stipendiefond, som stöder blivande jurister. Dessutom kan man i antikaffärerna påträffa enstaka silverskedar om vilkas fördelning det fanns noggranna bestämmelser i Heldts testamente.

Janne Tunturi

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Carpelan, Tor. Åbo Donatorer Intill år 1909: Biografiska Anteckningar, s. 65–66. Helsingfors 1910. Helsingfors central tryckeri.
Korpiola, Mia. Johan Fredrik Heldt (1780–1854) – eksentrinen turkulainen mesenaatti ja ”kuolinpesäkamreeri”. https://blogit.utu.fi/oikeudellinentietotaito/2021/02/08/johan-fredrik-heldt-1780-1854-eksentrinen-turkulainen-mesenaatti-ja-kuolinpesakamreeri/
Tunturi, Janne. Kuolinpesäkamreeri ja suurlahjoittaja: Johan Fredrik Heldtiä jäljittämässä. Åbo: Stiftelsen för Heldts stipendiefond, 2021.

1800-talet

Axel Gabriel Ingelius – den genialiska slarvern

Lämna en kommentar

Teatervännerna i Åbo fick kring årsskiftet 1861–1862 njuta av Berthas piano, en komedi i en akt skriven av Théodore Barrière och Jules Lorin. Pjäsen blev en succé. Texten hade översatts från franska till svenska, och styckets kuplettnummer hade komponerats av den i staden välkände Axel Gabriel Ingelius. Den entusiastiska publiken ropade in honom efter en föreställning i januari 1862. Kompositören ville emellertid inte stiga upp på scenen för att tacka för applåderna ensam utan endast tillsammans med orkesterns musiker. Det var inte fråga om anspråkslöshet, som var rätt främmande för den snart 40-årige Ingelius, utan snarare om sårad stolthet. I sin dåvarande livssituation ville kompositören inte buga för Åboborna, som han ansåg att till stor del var skyldiga till de svårigheter han upplevt.

Kompositören-författaren Axel Gabriel Ingelius (1822–1868).
Kompositören-författaren Axel Gabriel Ingelius (1822–1868). Visitkortsfotografi, Wikimedia Commons.

Ingelius relation till publiken och till människor i allmänhet var många gånger svår varhelst han befann sig, ofta just i Åbo. Mycket talande är Topelius beskrivning av honom: ”den genialiska slarven”. Ingelius var till en början en lovande talang inom flera områden, inte bara inom musiken utan också inom litteraturen och som kritiker, men han förstörde sitt rykte genom sitt egocentriska och nonchalanta uppträdande. Han studerade till magister i Helsingfors men misslyckades som doktorand. Till sist förstörde alkoholen hans liv, även om det inte berodde på dryckenskap att han frös ihjäl i en snöstorm nära Nystad på vårvintern 1868.

Ingelius bopålar fanns enligt kyrkböckerna länge i Hirvensalo och Reso, men det är ändå befogat att se honom framförallt som en aboensisk konstnär. I Åbo förtjänade han sitt uppehälle med tillfälliga lärar- och journalistuppdrag och här skördade han sina viktigaste konstnärliga lagrar. Här knöt han också sina samarbetskontakter. Till hans produktion hör många romaner och berättelser, en symfoni, en opera, några skådespel, pianokompositioner, åtskilliga solosånger samt recensioner och tidningsartiklar.

Ingelius privatliv anknöts starkt till Åbo med omnejd och sydvästra Finland genom släkt- och familjeband. Lika starkt var hans konstnärsroll knuten till den under romantiken uppkomna uppfattningen att kreativa (manliga) genier i sista hand skulle vara trogna sig själva och sin uppfinningsrikedom och bära ansvar endast inför sig själva. Man skulle nästan kunna säga, att Ingelius berömmelse bars av myten om avvikande individer ända tills han gav upp och inte längre orkade kämpa med sin konstnärsroll och sitt stora ego. I litteraturen omnämndes han efter sin död som ”ett brustet geni”. Den stora allmänheten glömde honom och hans verk, men under de senaste decennierna har det uppstått ett nytt intresse för hans produktion.

Jukka Sarjala

Översättning: Brita Löflund

Källa:

Jukka Sarjala, Poeettinen elämä. Biedermeierin säveltäjä-kirjailija Axel Gabriel Ingelius. Helsingfors: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 2005.

1800-talet

De försvunna katternas stad

Lämna en kommentar

Åbo var i slutet av 1800-talet – liksom alltid – inte bara människornas utan också djurens, till exempel katternas, hundarnas och hästarnas eller mössens och råttornas stad. De fritt kringströvande katterna och hundarna var så många att guvernören år 1892 beslöt att hundarna skulle ha munkorg. Katterna åter gjorde klokt i att hålla sig inomhus, för utomhus fick man avliva dem utan påföljder. De frigående katterna och hundarna utgjorde en risk då läget var sådant att man fruktade vattuskräck.

Katt på trähylla.
Katt på trähylla. Foto: E. Ekman. Bild: Åbo stadsmuseum.

I tidningarnas annonsspalter fanns det på 1880-talet många efterlysningar av försvunna husdjur, främst katter. I en handelsbod vid Eriksgatan 2 bodde en blågrå katt som hette Pikku. Den hade en vit ring på halsen, vitt bröst och vita tassar. Vid samma gata, på numer 32, bodde den svarta Mirre, som hade en vit ram kring ena ögat. På Lilla Tavastgatan åter rörde sig Misse och Eko, som var nästan grannar. Båda var ljusgula eller gulaktiga. Eko tillhörde fröken Emma, som efterlyste sitt kära husdjur i tidningen.

Men hurdan var Hessu från Hantverkaregatan som beslöt ge sig ut på äventyr i november 1887? Eller ålderstigna släthåriga grå Mikko, som tycks ha rymt hemifrån för första gången 1884 och på nytt tre år senare? Vart försvann Pekka från Slottsgatan i juni 1889 och Mirkku från Humlegårdsgatan i december 1893?

Fru Stenberg efterlyste med den här annonsen sin grå katt Grollus som försvann från Västerlånggatan 1.
Fru Stenberg efterlyste med den här annonsen sin grå katt Grollus som försvann från Västerlånggatan 1. Bild: Åbo Underrättelser 17.2.1882. Annonsen publicerades på finska i Sanomia Turusta 18.2.1882.

Försvunna katter kunde efterlysas i flera tidningar. Olga W. Ihander som bodde på Nylandsgatans 19 hade en bastant grå katt vid namn Mirri som hade mörka ränder men vita tassar, vitt bröst och vit svansspets. Hon drev en kolonial- och matvaruaffär, och många kunder hade säkert sett den stiliga Mirri. Ihanders make, skomakaren Johan Gustaf, hade hastigt avlidit i augusti 1890 vid endast 29 års ålder och Olga blev ensam med parets son. Uppgifterna i tidningarna vittnar om att livet inte var lätt: senare på hösten berättades det att änkan åkt fast för olovlig ölförsäljning. Och sommaren därpå rymde den kära Mirri. Den förtvivlade Olga satte in annons i såväl Aura som Sanomia Turusta.

Det förblir en gåta vad som hände med Mirri, Mikko och de andra katterna som valde sin egen väg. Åbo framstår som de försvunna katternas stad och samtidigt visar annonserna hur mycket keldjur det faktiskt fanns. Det av guvernören påbjudna ”utegångsförbudet” för katter väckte oro men stängde inte in katterna och hindrade dem inte från att rymma. Katter efterlystes flitigt i tidningarna också under de kommande årtiondena.

Hannu Salmi

Svensk översättning: Brita Löflund

Källor:

Aura 2.8.1890, 3.6.1891.
”Kadonnut”, Sanomia Turusta 18.2.1882, 21.10.1884, 15.10.1887, 7.11.1887, 29.2.1888, 16.4.1888, 28.2.1889, 30.6.1889, 8.3.1890, 12.12.1890, 6.1.1891, 3.2.1891, 3.6.1891, 10.7.1891, 17.12.1891, 18.2.1891, 4.3.1892, 12.11.1892, 5.7.1892, 20.12.1892, 17.12.1893.
”Kadonnut kissa”, Turun Lehti 5.4.1884.
”Kissat ja koirat Turussa”, Aura 23.8.1892.
”Sakotettu”, Sanomia Turusta 29.11.1890.
Syrjämaa, Taina: ”Monilajinen kaupunkiyhteisö. Koiria, kissoja ja ihmisiä 1800- ja 1900-luvun vaihteen Uudessakaupungissa”, Historiallinen Aikakauskirja 2/2019, DOI: https://doi.org/10.54331/haik.140609

1700-talet, 1800-talet

Ett räddande ämbar

Lämna en kommentar

“Brandämbar, av läder; fyra sidstycken, ett bottenstycke; i mynningen och vid sömmarna förstärkningar dolda av läderremsor, likaså inuti bottnen en korsformad sådan. Rephandtag.”

Brandämbaret finns på Klosterbacken i museets boktryckeri. Enligt museets uppgifter köptes det 6.8.1937 av antikhandlare Ståhlman i Åbo och tvärsöver sidan har stationeringsplatsen målats med vitt. 

Brandsläckningsredskap på Klosterbacken.
Brandsläckningsredskap på Klosterbacken. Bild: Johanna Viitaharju/Åbo stadsmuseum, 2021. 

Vad allt har det här föremålet varit med om? Vad skulle det berätta om det kunde tala?

Läderämbaret är så välbevarat att det knappast någonsin använts i praktiken. Ämbar av den här typen har emellertid spelat en viktig roll när Åboborna under seklernas lopp släckt bränder, med större eller mindre framgång.

Enligt brandförsäkringsreglerna 1796 skulle det i varje försäkrat hus finnas två handsprutor, två brandhakar, två stegar och två repkvastar samt två läderämbar och andra kärl. Läderämbar kunde användas längre än trähinkar och var också lättare och behändigare än dessa. Ämbarets rundade botten möjliggjorde en kontrollerad vattenström.

Vatten måste fås till brandplatsen så mycket som möjligt och så fort som möjligt. På Klosterbacken fanns inga brunnar, så man beredde sig för eldsvådor genom att via takrännorna samla regnvatten i tunnor. Den närmaste allmänna brunnen fanns på gatan invid Klosterbacken. 

När en eldsvåda uppstått var de husägare som hade häst förpliktade att delta i vattentransporten. Övriga bildade kedjor och langade vattenämbar och -såar till brandplatsen.

Inga uppgifter om läderämbarets tillverkare har bevarats, men arbetet har krävt hantverkskunnighet och materialkännedom. En del ämbar har handtag av tvinnat rep, andra har metallhandtag.  Ämbar har kanske tillverkats av skomakarna, sadelmakarna eller tunnbindarna och av andra hantverkare som hanterade trä och metall. 

Åtminstone på vissa håll i Europa var det bödlarnas plikt att tillverka ämbar av läder. De var också ålagda att flå döda djur, så de förfogade över skinn som man kunde tillverka ämbar av.  

Klosterbackens läderämbar skulle ha mångahanda historier att berätta, och under årens lopp har det betraktats av en stor mängd museibesökare på guidade rundvandringar. Boktryckaren och de andra arbetarna på museet kan berätta för besökarna om Åbo brand och om hur man kämpat mot lågorna med hjälp av ämbar, sprutor och kvastar.

Pälvi Rantala

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Klosterbackens utställningstext.

Meddelande 6.11.2025. Susanna Lahtinen och Maiju Tuisku, Åbo stadsmuseum.

Dahlström, Svante: Åbo brand 1827: studier i Åbo stads byggnadshistoria intill 1843. Styrelsen för Åbo stad historiska museum 1929.

Kanto, Anneli: Pyöveli. Gummerus 2015.

Salmi, Hannu: Åbo i lågor: minnen från branden 1827. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland, 2025.

1800-talet

Äventyr i kolonierna, romantik och realism

Lämna en kommentar

Midsommaren 1839 fanns det bland dem som i Åbo hamn landsteg från Sverigebåten en återflyttare från fjärran land. Kimitofödde Hjalmar Björling (1848–1885), som studerat och tidigare även arbetat i Åbo, hade tillbringat största delen av 1870-talet i Asien, främst i Nederländska Ostindien, det vill säga nuvarande Indonesien.

Vad fick Björling, prästson ur medelklassen, att flytta så långt österut? Äventyrslust, drömmar om rikedomar, kanske också en strävan efter personlig ryktbarhet. Björling sökte sig i tjugoårsåldern till Batavia (nuvarande Jakarta), slog sig ned där och öppnade en affär tillsammans med en svensk kollega. Efter några år ledde vägen ännu längre bort, till den kinesiska kusten, där Björling var ombud för en tysk kolonialvarufirma.

Hjalmar Björlings affär i Batavia fanns vid gatan Pasar Pisang i det gamla affärscentret. Woodbury & Page, ~1865–69. Universitetsbiblioteket i Leiden, KITLV 3385. http://hdl.handle.net/1887.1/item:790422 

Den mångåriga karriären i kolonierna kulminerade med ett försök att anlägga en egen tobaksplantage på ön Sumatra, men företaget blev inte särskilt framgångsrikt. Den expanderande plantagehushållningen var en hårdför bransch där ägarna exploaterade lokalbefolkningen, vars häftiga protester ibland tog sig våldsamma uttryck. Björling var med sina metoder definitivt på fel sida i historien, men han höll inte ut länge i Sumatra. Till hemlandet återvände han med svansen mellan benen.

I Åbo kunde Björling emellertid stoltsera med sina erfarenheter som här sågs som mycket exotiska. Han skrev ganska regelbundet i tidningarna (bl.a. i Åbo Underrättelser), texter med motiv från kolonierna och t.o.m. noveller. Från Malaya hemförde han också sin tjänarinna May, som hörde till lokalbefolkningen. Hennes upptagning i den lutherska kyrkan blev en nyhet för tidningarna i hela landet. Artiklarna var givetvis exotiserande och skribenterna undrade hur May skulle anpassa sig till kölden i Norden.

Björlings karriär i kolonierna blev ingen framgång och gav honom varken världsliga rikedomar eller litterär gloria. Han skulle alltså kunna klassificeras som en bifigur i historien. Intressant ur en nutida synvinkel blir han emellertid tack vare det som han berättar om Åbos roll som en del, låt vara en avsides belägen sådan, av de globala koloninätverken. Stadens hamn öppnade vägen ut i vida världen, på gott och ont.

Mikko Toivanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Toivanen, Mikko. (2023). A Nordic Colonial Career Across Borders: Hjalmar Björling in the Dutch East Indies and China. The Journal of Imperial and Commonwealth History, 51(3), 421–441. https://doi.org/10.1080/03086534.2023.2205697

Toivanen, Mikko. (2020). Suomesta Sumatralle: miten Hollannin Itä-Intia ja Britannian siirtokunnat näkyivät 1800-luvun loppupuolen suomalaisessa lehdistössä? Historiallinen Aikakauskirja, 118(4), 540–544. https://doi.org/10.54331/haik.140764 

1800-talet

När svärdet skipade rättvisa

Lämna en kommentar

Åbo upprördes i slutet av 1821 av ett brott om vilket följande är känt. Den tionde december klockan åtta på morgonen steg en ung man klädd i slängkappa in i Kejserliga Åbo Akademis medicine professor Israel Hwassers bostad. Husfolket skulle just börja med sitt morgonkaffe. Gästen hade visats in i salen och han bad att få tala med professorn. När denne kom räckte mannen honom en papperslapp där det stod ”egnadt rättvisan mi hand”. Hwasser hann nätt och jämnt fråga vad texten betydde när mannen drog fram ett svärd under sin slängkappa och högg till mot honom. Slaget träffade någonstans vid tinningen och blod sprutade fram. Ett allmänt kaos uppstod. Enligt vissa uppgifter ska Hwasser ha fallit omkull och slagit huvudet i golvet, medan andra uppgifter berättar att han skulle ha gått, sårad men upprätt, för att söka hjälp av andra i samma hus. Gärningsmannen hann försvinna spårlöst.

Professor Israel Hwasser (1790–1860). Litografi av Johan Cardon, Wikimedia Commons.

Brottsutredningarna inleddes omedelbart. Redan samma dag identifierades gärningsmannen som sinnessvage Johan Emanuel Gadolin, student 1816 och son till Akademins berömde kemiprofessor Johan Gadolin. Han påträffades i hemmet, där han stängt in sig i sin kammare. Professor Hwasser tillfrisknade med tiden från sviterna av misshandeln, men det var också det enda positiva med hela uppträdet. Vid universitetet och dess förvaltningsämbete blev stämningen åter orolig. Vad skulle man tänka om händelsen i Sankt Petersburg och vid det kejserliga hovet? Studenterna hade ju redan i flera års tid orsakat oroligheter i staden. Hade kejsaren kanske fått nog, skulle han kanske besluta om stängning av universitetet?

Universitetets konsistorium, som hade akademisk domsrätt, behandlade fallet i många månader. Studenten Gadolin förhördes och utlåtanden inbegärdes. I staden florerade rykten om utländska förebilder för misshandeln och om impulser från studentföreningarna, men Gadolin berättade för konsistoriet om sina säregna syner och man fick aldrig någon riktig reda i hans motiv och tankar. Konsistoriet stannade för att föreslå flera alternativa straff. Till sist blev det så, att studenten Gadolin först sändes för en tid till en prästgård i Sverige och därifrån till den lantgård som professor Gadolins svärson, fysikern Gustaf Gabriel Hällström ägde i Vichtis i Nyland. Där levde han resten av sitt långa liv i stillhet. Professor Gadolin åter fick nog av hela rättsprocessen och avgick från sin akademiska tjänst år 1822, då rättegången fortfarande pågick.

Jukka Sarjala

Översättning: Brita Löflund

Källor:

G[ustaf] Heinricius, Skildringar från Åbo Akademi 1808–1828. Med 46 afbildningar. Helsingfors: Svenska Litteratursällskapet i Finland, 1911.

Jukka Sarjala, Åboromantiken. Idéer, läslust och nätverk på 1810-talet. Helsingfors: Svenska Litteratursällskapet i Finland & Stockholm: Appell Förlag, 2025.