Kategoriarkiv: 1800-talet

1800-talet

Bagarhustrun som betedde sig opassande

Lämna en kommentar

Näringsfrihetslagen från år 1879 erbjöd för första gången kvinnorna rätt att utöva ett eget, självständigt näringsfång. Helt fritt fram var det ändå inte, för de gifta kvinnorna var omyndiga under sina förmyndare ända fram till 1930-talet – de behövde med andra ord sin makes godkännande av det arbete de tänkte ägna sig åt.  Och det var inte alltid så lätt att få, vilket Amanda Calenius (1846–1890) fall visar.

Amanda, gift med bagarmästare August Calenius, startade sin affärsverksamhet redan år 1879, då hon meddelade att hon i eget namn sålde memma, piroger, pastejer och tårtor samt färska ägg. Amanda stod också till tjänst med kalasservice och arrangerade bröllop och andra fester mot betalning. På en auktion ropade hon för 500 mark dessutom in ett års restaurangrättigheter för terrassen på Allmänna Promenadeni Runsala folkpark. Två år senare betalade hon 1 000 mark för rättigheterna, men magistraten ansåg att hon inte längre var duglig till att driva restaurangen. Orsaken var upprepade konflikter med myndigheterna, ordningsstörningar på festerna,  smädande av polis samt opassande beteende. 

Gruppfoto från Allmänna Promenadens terrass i Runsala folkpark år 1894. Fotograf: Axel Tammelander. Vapriikkis bildarkiv.

Amanda gav sig emellertid inte. Hon skaffade sig vinförsäljningsrättigheter, hyrde en lokal i Storheikkilä för bröllop och fester, hyrde en försäljningsplats på Alexanderstorget och började sköta en badinrättning. I början av år 1885 blev Amandas verksamhet så omfattande att hennes man inte längre godkände den. Han meddelade i lokaltidningen, att han varnar alla för att bedriva köpenskap med hustrun eller sälja varor till henne på kredit.

Bagaren August Calenius meddelande i lokaltidningen, där han varnar för affärer med hustrun. Turun Lehti 23.3.1886 nr 23.

Orsaken till varningen klarnade snabbt. Först meddelade Amanda att hon slutar med sin affärsverksamhet. Därpå meddelade maken att paret försatts i konkurs och att hustrun avlägsnat sig från staden. Amanda hade nämligen blivit åtalad för ärekränkning av polis och för svärjande. Eftersom hon inte hade pengar hade hon dömts till 24 dagars fängelse. Dessutom framgick det att Amanda på auktion köpt en stor mängd möbler för festbruk på kredit och sedan lämnat räkningen obetald. 

Inför rätta ställdes Amanda emellertid först i juli, och då åtalades hon i Helsingfors för olaglig restaurangverksamhet, olaglig ölutskänkning och brott mot helgdagsfriden. Det fick inte Amanda att förändra sitt beteende, utan som många andra kvinnor som bedrev småskalig handel måste hon gång på gång ty sig till olaglig ölförsäljning för att trygga sin utkomst. Sista gången hon straffades för detta var i Hangö i slutet av 1890-talet.

Jarkko Keskinen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Hans Kejserliga Majestäts nådiga förordning 31.3.1879.

Aura 1.10.1885 nr 115 (vinförsäljningsrättigheten); 23.3.1886 nr 35 (uppgivandet av köpmannarättigheten); 13.5.1886 nr 56 (opassande beteende och fängelsestraff). 

Sanomia Turusta 19.9.1885 nr 217 (festarrangerandet); 17.12.1885 nr 293 (festlokalen); 29.1.1886 nr 23 (badinrättningen); 30.4.1886 nr 98 (konkursen); 19.5.1886 nr 114 (obetalda möbler).

Turun Lehti 21.3.1883 nr 22 (restaurangrättigheterna);23.3.1886 nr 23 (varningen).

Åbo Posten 16.4.1878 nr 89 och 23.3.1879 nr 1879 (livsmedelsförsäljningen).

Åbo Tidning 24.4.1885 nr 109 (restaurangrättigheterna); 14.10.1885 nr 279 (bröllops- och festarrangerandet); 18.12.1885 nr 344 (konflikterna med polisen); 20.1.1886 nr 18 (torghandeln); 3.1.1886 nr 2 (badinrättningen); 19.7.1886 nr 192 (åtalen i Helsingfors); 11.10.1890 nr 276 (åtalen i Hangö).

1800-talet

Presidentbesök i Åbo år 1878

Lämna en kommentar

Åbo har alltsedan 1700-talet haft en fördelaktig ställning på rutten mellan Stockholm och S:t Petersburg. Staden var en rast- och genomfartsplats mellan två metropoler, vilket medförde att Åbo besöktes av en hel mängd prominenta utländska gäster. En av dem var Förenta Staternas 18:e president Ulysses S. Grant (1822–1885), känd även som krigshjälte, som besökte Åbo i juli 1878. Efter sina presidentperioder hade Grant tillsammans med sin hustru Julia Dent gett sig av på en grand tour i Europa år 1877, och ett av huvudmålen för deras resa var S:t Petersburg.

Henry Ulkes målning av president Grant från år 1875. Bild: Wikimedia Commons.

Grants resa till Nordeuropa och Finland fick mycket uppmärksamhet i Storfurstendömet Finlands tidningspress även om det naturligtvis inte var fråga om något statsbesök. Tidningarna skrev redan i juni 1878 om hur Grant blivit mottagen i Paris och hur den fortsatta resan därifrån till Tyskland hade gått och berättade när paret äntligen skulle komma till Stockholm före besöket i Finland. Nyheterna spreds snabbt till tidningarna medels telegram. 

I tidningarna redogjorde man också för Grants livsskeden och bedrifter och byggde för finländarna sålunda upp en bild av en storman. Även Åbo Underrättelser beskrev Grant i sitt nummer 29.7.1876 som ”en af wår tids största celebriteter”. Det medieintresse som Grants besök orsakade var en del av den borgerliga kändiskultur som uppstått redan på 1700-talet. Det var uttryckligen pressen som skapade intresset för författare, politiker och andra personer i offentligheten, till exempel Rousseau, Madame de Staël, Goethe, Napoleon eller Liszt.

Till Åbo kom Grant och hans hustru den 28 juli 1878 med ångaren Finland. De möttes av en grupp prominenta Åbobor. På plats fanns borgmästare Herman Höckert och en av Åbos rikaste köpmän, Ernst Dahlström, som också var sällskapets tolk. Hundratals stadsbor hade tagit sig till hamnen och hälsade de högt uppsatta gästerna med hurrarop. På Samppalinnabacken vajade det amerikanska stjärnbaneret som en speciell hedersbevisning.

Grants fick under dagen bekanta sig med sevärdheterna i Åbo. Paret åkte hästskjuts till Vårdbergsbacken, där Engels observatorium besågs, och därifrån till Kuppisbadet. Därefter stod Domkyrkan i tur. Efter middagen var det dags för en ångbåtstur till Runsala och kaffe på Allmänna Promenaden, senare känd som Folkparken. Efter kaffet promenerade presidentparet på strandpromenaden och samtalade med Åbobor som kunde engelska.

Åboborna anordnade dessutom en supé för Grants på nya Hotell Phoenix vid Salutorget. Tillsvidare kan vi bara föreställa oss vad presidentparet bjöds på. En flera rätters meny, kanske ett glas champagne och gott franskt rödvin, möjligen kaffe och konjak samt en cigarr, så som det var brukligt vid många fina fester på den tiden. 

Hotellet, kanske också maten, föll presidenten i smaken, för enligt tidningarna hade han jämfört hotellet med Vita huset i Washington. Hur det än var med den saken, så var Åboborna säkert glada över hans artiga omdöme. Phoenis hade ju blivit färdigt samma år och representerade den nya kontinentala hotellkulturen i staden.

Grant övernattade emellertid inte på Phoenix utan avreste med sitt sällskap redan samma kväll till Helsingfors. Resan företogs med ångaren Finland, som var framme i Helsingfors följande morgon. I huvudstaden mottogs presidenten, som i tidningarna beskrivits som ”förträfflig”, åter med hurrarop. Från Helsingfors avreste presidentparet med båt till S:t Petersburg samma kväll.

Topi Artukka

Översättning: Brita Löflund

En längre version av texten ingick i föreningen Turun historiallinen yhdistys publikation Historia nyt år 2025.

Källor

Åbo Posten, Åbo Underrättelser, Suomen Wirallinen Lehti, Sanomia Turusta, Tampereen Sanomat, Hufvudstadsbladet, Vaasan Sanomat, Wiborgs Tidning, Helsingfors Dagblad, under sommaren 1878

Lagerstedt, Ilpo: ”Malja vapaudelle!”. Yliopisto 7/1997, s. 21–23.

Leimu, Pekka: Phoenixin kohtaloita. Yliopisto 8/1997.

1800-talet

När telegrafen förenade Åbo med världen

Lämna en kommentar

”Hwad sägs om en snabblöpare, som icke behöver 2 sekunder, för att springa kring jorden?” frågade Zacharias Topelius år 1850, då han som redaktör vid Helsingfors Tidningar förundrade sig över den elektriska telegrafen, en ny uppfinning som spritt sig i Europa. Liksom alla samtida häpnade även Topelius över den elektriska kommunikationens snabbhet. Han räknade ut att ”den elektriska gnistan” bara behövde en tvåhundradedels sekund för att tillryggalägga den drygt 200 svenska mil långa sträckan från Helsingfors till Åbo och sedan via Uleåborg, Kuopio, Viborg och S:t Petersburg åter till Helsingfors.

Tidig telegraf från decennieskiftet 1830–1840. En telegraflinje till Åbo byggdes år 1856 och revolutionerade informationsflödet helt. För första gången kopplades Åbo till den omgivande världen via en förbindelse som var snabb även om den inte ännu låg helt i realtid. Källa: Wikimedia Commons.

Trots att man på 1800-talet tog i bruk flera tekniska nyheter som förbättrade kommunikationerna var den elektriska telegrafens inverkan den mest revolutionerande: det var telegrafin som på ett avgörande sätt skiljde åt transport och kommunikation. Telegrafen möjliggjorde underhandlingar över långa avstånd utan flera dagars eller veckors fördröjningar. Dagens datateknik, som fungerar i realtid, anses vara en unik teknisk nyhet, men tack vare telegrafin närmade sig den internationella kommunikationen realtid redan för nästan 200 år sedan.

De finska tidningarna berättade om telegrafnätets utbredning i Västeuropa redan från och med 1840-talet, så fördelarna med den nya tekniken var kända också här. Finland följde det övriga Europas exempel och år 1855 byggdes landets första telegraflinje till Helsingfors via Moskva och S:t Petersburg. Året därpå utsträcktes linjen till Åbo, där den löpte från Tavastgatan över Aura å till köpman Nomells hus vid Köpmansgatan. 

Åboborna tog emot telegrafen med iver men också med skräckblandad spänning. Åbo Underrättelser målade upp en bild av hur en tunn tråd förenade oss med det civiliserade Europa. Många såg dock telegrafin nästan som något magiskt. Enligt tidningen var det en vanlig föreställning att även den minsta fingerkontakt med telegrafapparaten fick ens allra hemligaste tankar att flyga runt hela världen.

Köpmännen i Åbo började omedelbart utnyttja det nya kommunikationsmedlet även om de tekniska problemen var många i början. En knapp månad efter att telegrafstationen öppnats sände handelshusägaren Carl Magnus Dahlström tre ”eldepescher” till utlandet. Den första gick fram, men innehållet i de två övriga hade man inte förstått på telegrafstationerna. De på svenska skrivna meddelandena förändrades så mycket vid översättningen till ryska att de inte längre var förståeliga i S:t Petersburg. Till exempel namnet ”Johan Granfeldt” hade blivit ”Ragano Granfeldt”. Telegrafins pålitlighet förbättrades från och med år 1860, då den nya förbindelsen till Sverige vid Haparanda blev färdig.

Mika Kallioinen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Helsingfors Tidningar 8.5.1850.

Åbo Underrättelser 27.5.1856.

Kallioinen, Mika, Verkostoitu tieto. Informaatio ja ulkomaiset markkinat Dahlströmin kauppahuoneen liiketoiminnassa 1800-luvulla. 2003.

Risberg, Einar, Suomen lennätinlaitoksen historia 1855-1955. 1959.

Wenzlhuemer, Roland, Connecting the Nineteenth-Century World: The Telegraph and Globalization. 2013.

1800-talet, 1900-talet

Firade Åbo 700-årsjubileum två gånger?

Lämna en kommentar
Skärmdump från Turun Sanomat 2.12.1928 (Nationalbibliotekets digitala material)

Åbo firade 700-årsjubileum år 1929 under spektakulära former. I staden anordnades en stor mängd olika evenemang och nöjen som stadsborna fick delta i. I samband med jubileet hölls också en stor Åbomässa, som stannat i historien som en av de begivenheter där modernismen ryckte fram. Men kan det vara så, att Åbo redan en gång tidigare hade firat sin 700-åriga historia? Den uppfattningen får man av en rubrik i Turun Sanomat 2.12.1928: ”När Åbo firade 700-årsjubileum”.

Det officiella syftet med den i tidningen avsedda jubelfesten år 1857 var att högtidlighålla kristendomens förmodade införande i den finska delen av det svenska riket i och med det första korståget år 1157. I ljuset av det som vi vet i dag är festens datum problematiskt (liksom motivet), men för de samtida invånarna representerade festen inte bara lutherdomens jubileum utan också ett framlyft av de nationella rötterna. Festen var riksomfattande, och till exempel Helsingfors universitet firade jubileet redan i maj med att promovera doktorer och magistrar vid två separata promotioner.

I Åbo firades jubileet på traditionellt sätt genom att förena gudstjänster med den påföljande stora gemensamma programfesten. Festdagen startade tidigt med kanonsalut och i Domkyrkan hölls gudstjänster redan från morgonen. I Kuppis åter firade man med hornmusik och körsång i en dekorativ miljö som idealiserade korstågen. Festens värdiga karaktär betonades för invånarna bland annat genom att man beställde en specialkomponerad festkantat och lät prägla en minnesmedalj.

Medalj till åminnelse av 700-årsjubileet år 1857 för att högtidlighålla kristendomens införande. Designer Alexander Ljalin, gravör Michail Kutjkin, beställare Kejserliga Senaten för Finland. Bild: Helsingfors stadsmuseum.

Men varför kombinerade Turun Sanomat festen till åminnelse av kristendomens införande med Åbo stads 700-årsfirande? Det förefaller som om tidningen Turun Sanomat och redaktör Julius F–g velat knyta samman kristendomens införande och uppkomsten av Åbo stad. Tidningen påstår inte direkt att Åbo skulle ha grundats redan 1157, men artikeln inger läsarna en föreställning om att staden skulle ha funnits redan då. Därför skulle man fira såväl kristendomens införande som Åbo stads historia.

Turun Sanomat baserade sin artikel framförallt på den sammanställning av jubelfestens evenemang som ingick i tidningen Sanomia Turusta 23.6.1857. Redaktören berättar hur man firade jubileet i Åbo, ”den plats där Kristi lära veterligen först predikades”.  Samma infallsvinkel hade Åbo Tidningar 23.6.1857.

Inget annat material stöder emellertid tanken på att man i Åbo skulle ha firat stadens 700-årsjubileum sommaren 1857. Tvärtom koncentrerades ceremonierna kring kristendomen och de predikningar som troddes vara de första, inte kring Åbo stads tillkomst. Därför var också Åbo domkyrka den viktigaste festplatsen och gudstjänsterna de främsta evenemangen, även om man också firade årsdagen i Kuppis vid den gamla S:t Henrikskällan.

Kopplingen mellan kristendomens ankomst och Åbo stads tillkomst fanns alltså bara i några redaktörers tankar, och Åbo stads 700-årsjubileum firades inte förrän år 1929. Också då var årtalet en felbedömning men blev trots det en livskraftig milstolpe.

Topi Artukka

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Sanomia Turusta 2.6.1857, 23.6.1857, 15.9.1857, 27.10.1857.

Suometar 5.6.1857.

Turun Sanomat 2.12.1928.

Åbo Tidningar 23.6.1857.

1700-talet, 1800-talet

Italiensk fäktningsmästare i Åbo

Lämna en kommentar

Gioacchino Otta, född 1775 i en läkarfamilj i Turin i norra Italien, påverkade kraftgt den finska gymnastik- och idrottsundervisningens tidigaste skeden. Ynglingen Otta gick med i Napoleons armé, där han vann löjtnants grad. I samband med Pommerska kriget 1807 blev han emellertid tillfångatagen av de svenska trupperna. Efter återvunnen frihet stannade Otta kvar i Östersjöländerna, där han blev en långvarig påverkare.

I Sverige förtjänade han sitt uppehälle genom att ge lektioner i fäktning. Detta låg rätt i tiden, eftersom man på olika håll i Europa började fästa alltmer uppmärksamhet vid fysisk fostran. Sverige gick i spetsen för denna utveckling, och särskilt inflytelserik blev Per Henrik Ling, som år 1805 utnämndes till lärare i fäktning vid Lunds universitet.

Otta, vars förnamn under årens gång antagit den nordiska formen Joachim, fick motsvarande tjänst vid Åbo Akademi år 1812. Hans företrädare som fäktnings- och danslärare var Sverigefödde Johan Baptista Meyer, men tjänsten var obesatt i tre år innan Otta kom till Åbo.

Ottas livsverk väckte journalisternas intresse på 1930-talet, speciellt i samband med rivningen av Helsingfors universitets gymnastikinstitution. Kansan Kuvalehti 12.5.1934.

I Åbo inträdde också Hedvig Finnberg från Sagu i Ottas liv. Hon hade blivit änka år 1812. Hon började då driva ett värdshus vid Tavasttull och utvidgade snart sin affärsverksamhet till en lokal som hon skaffat i Klosterkvarteret. På det senare stället kunde man med myndigheternas tillstånd spela biljard, vilket alldeles uppenbart fascinerade Otta. När Otta gift sig med Finnberg våren 1816 började också han delta i affärsverksamheten. Ett exempel på detta är en av honom undertecknad annons i Åbo Allmänna Tidning i juni följande år, där ett använt biljardbord samt köer och bollar utbjuds till salu.

Stadsbranden 1827 var för Gioacchino Otta liksom för otaliga andra Åbobor en livsomvälvande händelse. Otta förlorade det hus som han ägde, och sedan följde han med Åbo Akademi till Helsingfors för att där fortsätta sitt arbete. Ända till sin död i januari 1848 verkade Otta sedan i Helsingfors, där bland annat Zacharias Topelius var en av hans elever.

Otta var mycket initiativkraftig och bidrog bland annat till att den till Helsingfors flyttade akademin och dess elever år 1834 fick bruka en byggnad enkom för gymnastik- och fäktningslektioner. När huset jämnt hundra år senare revs blev Ottas arbete som en av banbrytarna för den finska gymnastik- och idrottsundervisningen uppmärksammat i olika sammanhang. Särskilt lyftes Otta fram av professor Ivar Wilskman, som kring 1930-talsskiftet berättade om den italienske fäktningsmästarens livsöden inte bara i sina böcker och tidningsartiklar utan också bland annat i sitt öppningstal på en utställning kring fysisk fostran och idrotts- och motionsredskap sommaren 1930.

Joonas Kananen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Åbo Allmänna Tidning, 3.6.1817, nr 64, s. 4

Dahlström, Svante. Promenader 2. Åbo: Åbo tidnings- och tryckeri aktiebolags förlag. 1960.

Uusi Suomi 13.6.1930, nr 156, s. 1

Wilskman, Ivar. Muistelmiani voimistelu- ja voimailuelämämme alkuajoilta. Helsingfors: Otava. 1929.

1800-talet

Tomtegubben i Åbo slott (1849)

Lämna en kommentar

”Matts Mursten var den tiden en flink pojke om tolf år, för hvilken hela verlden dansade på en kalfsvans. Han sökte gamla muskötkulor bland gruset i slottshvalfven, när han en morgon råkade finna öppningen till den underjordiska gången och företog sig af nyfikenhet att se åt hvart det kryphålet kunde leda.”

Zacharias Topelius (1818–1898) publicerade sagan ”Tomtegubben i Åbo slott” år 1849. Den utkom senare i redigerad form i samlingsvolymen Läsning för barn. Sagan berättar om Matts, 12 år, som av en slump finner en underjordisk gång som leder från Åbo slott till Åbo domkyrka. Matts blir fast i en fälla då gången rasar framför honom och bakom honom. Pojken blir ändå inte en livstidsfånge under jorden, för han räddas av tomtegubben i Åbo slott, den över 700 år gamle beskyddaren av slottet som nästan fallit i ruiner. 

I denna saga från romantikens tid möter ett 12-årigt barn det förflutna i ett sönderfallande slott, på en plats som är förknippad med förluster och tidens gång. Utforskningen av de materiella spåren efter den gångna tiden är fröjdefull men också farlig, emedan ruinerna kan bli ett fängelse. Det sorglösa äventyret där en pojke letade efter muskötkulor får med tiden en ny betydelse. Matts, som räddades av slottstomten, växer upp och blir med tiden vaktmästare på det förfallna medeltida slottet. Han vakar över slottets skatter och stenmurar också på gamla dagar. Men det räcker inte med att en ungdom gått förlorad: tomten kräver att också Matts efterkommande ska vaka över minnesmärkena från det förflutna. En människoålder är en kort tid i relation till slottet och dess långa förflutna. Ansvaret för att minnena och det gemensamma arvet bevaras flyttas enligt tomten från en generation till en annan.  

Illustration till sagan Tomtegubben i Åbo slott (1849). Nationalbiblioteket, publikationsarkivet Doria.

Topelius saga bidrog till att intresset för att restaurera slottet vaknade på 1800-talet. En restaureringsplan utarbetades på 1880-talet och vid samma tid togs en del av slottets rum i museibruk. De första restaureringsarbetena gjordes åren 1929–1933. Vid samma tider, i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, förekom tomtegubben i Åbo slott i pressen i artiklar som behandlade slottets restaurering och bevarandet av kulturarvet.

På 1840-talet inkluderade Topelius historiska personer och platser för historiska händelser i sin sagovärld. Skildringarna av slottets materiella aspekter och förfallna ställen band den aktuella tiden samman med den förflutna. Tornen, salarna och trapporna erinrade om slottets invånare och det liv som där en gång levts. Den gamle tomtegubben i Åbo slott, byggnadens beskyddare, mindes de gångna händelserna och var en förmedlande länk mellan det förflutna, den aktuella tiden och framtiden. Topelius romantiska saga har under tidernas lopp tilltalat också läsarnas fantasi och bidragit till de sinnebilder som kombinerats med slottet. 

Martin Rudolf Heland Château d´Åbo. Ingår i verket A. F. Skjöldebrand: Voyage Pittoresque au Cap Nord, Stockholm 1801. Museiverket, Historiska bildsamlingen.

Hembygdsforskarnas i Finland språkrör, tidningen Kotiseutu: Suomen kotiseutututkimuksen äänenkannattaja hade år 1910 en artikel ”Maanalaisista käytävistä” (Om underjordiska gångar) som granskade intresset för underjordiska gångar och historiska fantasier såväl i Åbo som i andra europeiska städer. Texten börjar med en beskrivning av hur en besökare från Sverige ser på Åbo slott inspirerad av Topelius saga. Artikeln visar hur förväntningar och inspiration från litteraturen ofta påverkar synen på historiska minnesmärken: ”[…] otaliga gamla berättelser och minnen omger och fascinerar betraktaren och åhöraren i de gamla salarna. Topelius tomtegubbe i Åbo slott hade trollbundit också den här främlingen – enligt hans egen utsago – redan då han steg in genom slottsporten.”

Tomtegubben i Åbo slott nämns också i samband med beskrivningar av arkeologernas och museiproffsens arbete med att utforska och bevara kulturarvet. I början av 1900-talet jämfördes det arbete som olika branschexperter tillsammans utförde för att bevara kulturarvet åt kommande generationer med sagans berättelse om människans och tomtens gemensamma ansträngningar för att skydda slottet mot förfall och glömska. 

I augusti 1939, bara ett par veckor före andra världskrigets utbrott, publicerade Suomen kuvalehti en artikel om reparationerna på Åbo slott: 

”I slottet, särskilt dess gamla del, har man utfört omfattande forsknings- och reparationsarbeten i syfte att restaurera eller återställa slottet i dess forna skick. […] Och även om dagens forskare inte i Åbo slotts innandömen skulle hitta den tomtegubbe som Z. Topelius beskriver, så finner de i varje fall miljön för de sekelgamla händelser som tomten kommer ihåg, Åbo slotts mystikomspunna romantik.” 

Vinterkriget och fortsättningskriget avbröt restaureringsarbetena. Det på 1280-talet grundade slottet fick allvarliga skador vid bombningarna år 1941. Huvudborgens träsektioner förstördes helt av elden. Efter krigen restaurerades slottet i 15 år. Det öppnades för allmänheten, återställt i sitt forna skick, år 1961.

Heidi Hakkarainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

A.M. T., Maanalaisista käytävistä. Kotiseutu: Suomen kotiseutututkimuksen äänenkannattaja 1.3.1910. Nationalbibliotekets digitala material.

Kommentarer till Tomtegubben i Åbo slott
Läsning för barn
Zacharias Topelius Skrifter – https://topelius.sls.fi
https://topelius.sls.fi/sv/collection/221/text/21604

Herman Paul, Key issues in Historical Theory. New York, Routledge 2015.

Kyllikki Penttilä, Turun linnan tonttu-ukon puheilla. Kansan kuvalehti 18.12.1831. Nationalbibliotekets digitala material.

Zacharias Topelius, Lukemisia lapsille. 3:mas osa. WSOY, Borgå 1893, s. 52. Nationalbibliotekets digitala material.

Zacharias Topelius, Tomtegubben i Åbo slott. Sagor af Topelius, tredje samlingen. Wasenius, Helsingfors 1849. Nationalbibliotekets digitala material.

Turun linnan menneisyyttä etsitään. Suomen Kuvalehti 12.8.1939. Nationalbibliotekets digitala material.

Turun linna, Turku. Museovirasto restauroi. http://museovirastorestauroi.nba.fi/linnat/turun-linna

1700-talet, 1800-talet, 1900-talet

Gamla skjutbanor i Åbo

Lämna en kommentar

När eldvapnen blev vanliga behövdes områden där man kunde öva sig i deras bruk på ett tryggt sätt och utan att ljuden från skottlossningen störde någon. På 1700-talet använde soldaterna i Åbo bland annat slottsfältet och sandheden nära S:t Karins kyrka som övningsområden. Senare, under hattarnas krig (1741–1743), övade Åboborgarna i Nummisbacken. Det är dock inte säkert om deras övningar inbegrep skjutning med laddade vapen eller endast marsch- och gevärsgreppsträning.

De äldsta uppgifterna om egentliga skjutbanor härrör från den ryska tiden. Åbo 2:a Skarpskyttebataljons skjutbana fanns först i Kuppis och efter sekelskiftet i Kärsämäki. Kuppis skjutbana hade genom ett avtal 18.9.1882 uthyrts åt bataljonen på 25 år. På området fanns också en krutdepå och lokaler för målskytte. Avtalet hävdes 1899 och byggnaderna revs år 1900 då banan såldes på auktion. Banan i Kärsämäki var avsedd för de i Åbo stationerade soldaterna och blev klar i slutet av seklet, men viss renovering återstod. Banan beredde bekymmer då den låg i ett sumpigt kärr. Åbobataljonens soldater utförde torrläggningsarbeten år 1900 och banan inhägnades år 1901.

Åbo jaktförenings meddelande i Åbo Underrättelser i september 1874. Bild: Åbo Underrättelser, 5.9.1874.

Åbo jaktförening hade en egen, år 1874 färdigställd skjutbana på ”stadens betesmark”. Noggrannare uppgifter om läget finns inte. På jaktföreningens bana hölls till exempel en skyttetävling som Helsingfors Sportklubb anordnade 17.6.1883. Information om tävlingen ingick i Turun lehti för ”de ärade medlemmar av bondeståndet som önska delta”. Samma klubb arrangerade ytterligare en tävling kort därefter, 28.6.1883. Skjutavståndet var 200 alnar (ungefär 118 meter).

Även andra föreningar, till exempel 1893 grundade Skjutkonstens Vänner i Åbo, hade egna skjutbanor. Nämnda förening hade år 1903 en bana i Åbo i Södra utmarken, några kilometer från Nylandstull. Efter att reglerna skärpts övade man från och med 1922 på en ny bana i Kärsämäki. Marken måste år 1921 inlösas av två olika markägare emedan gränsen mellan byarna Kaerla och Kärsämäki gick tvärs igenom området.

Åbo skyddskårsdistrikts skyttetävling på banan i Kärsämäki år 1925. Bild: Varsinais-Suomen vartio: Turun suojeluskuntapiirin lehti 11–12/1925, s. 11.

Skjutbanorna var av central betydelse för skyddskårerna. Åbo skyddskår använde sig av banan i Kärsämäki tills en ny bana år 1925 färdigställdes på Ispois gårds marker, vid gränsen mellan Åbo stad och S:t Karins kommun. Banan var avsedd att brukas av stadsborna och läget var valt så, att den var lätt att nå från staden. Den låg i en dal som avgränsades av skogiga backar, vilket dämpade ljudet från skottlossningen. Det fanns banor med skjutavstånd på 100, 150 och 300 meter. I samband med invigningen 28.6.1925 berömdes särskilt banans skyttepaviljong. Även banan i Kärsämäki användes fortsättningsvis. Varsinais-Suomen Vartio skrev om den nya banan: ”Må den finska skjutkonsten frodas och växa i dess hägn och må den fasta viljan att försvara fosterlandet stärkas på dess marker.” Banan övergick i stadens ägo år 1944 och skytteverksamheten upphörde 1964. På dess plats byggdes flervåningshus.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor: 

Aitamäki, Aaro. Turun seutu ja sotaväki: piirteitä alueen varuskunnallisesta kehityksestä ja sotilaselämästä. Åbo stad, 1991.

Ahola, Harri. Kartalta ja muistoista kadonneet. Turun Sanomat 1.3.2024.

Ampujain lehti: Suomen ampujain liiton äänenkannattaja 13/1930.

Länsisuomen Työmies 9.3.1901.

Turun Lehti 13.6.1883; 17.3.1900.

Sanomia Turusta 15.5.1874; 29.6.1900.

Uusi Aura 21.11.1899; 11.11.1923

Varsinais-Suomen vartio: Turun suojeluskuntapiirin lehti 9/1923.

Åbo Underrättelser 11.05.1874.

1800-talet

En mångsidig företagare – Selma Nordlin

Lämna en kommentar

Näringsfriheten öppnade dörrarna för en stadsekonomi av nytt slag i slutet av 1800-talet. När de gamla strukturerna rasade blev det också lättare för kvinnorna att hitta marknadsnischer för en egen, självständig företagsverksamhet. En av de mest synliga kvinnliga företagarna i Åbo var år 1845 födda Selma Paulina Nordlin (f. Pettersson).

Selma gifte sig som 17-åring år 1868 med kapten Gustav Reinhold Nordlin, som avlagt sin examen vid navigationsskolan i Åbo. Redan året därpå grundade paret en affär, som verkade i samband med deras hem i staden och sålde kolonialvaror, frukt och delikatesser. Skötseln av affären var i stor utsträckning Selmas ansvar emedan Gustav alltmer var till sjöss, och syftet med affären var också att den skulle trygga familjens försörjning då han var på sjön.

Selma var en handlande som förstod reklamens betydelse för affärernas framgång. Det är därför möjligt att följa familjens affärsverksamhet tack vare de meddelanden och annonser som publicerades nästan dagligen. I affärens utbud ingick från första början delikatesser från olika håll i Europa, till exempel äpplen från Krim, portvin från Portugal, apelsiner från Valencia, rödvin från Bordeaux och kalkoner till julbordet från S:t Petersburg. Affären sålde också det mycket populära munvattnet Amykos, som åtminstone enligt tidningsannonsen hjälpte mot nästan vad som helst.

Annons för munvattnet Amykos, som framtagits av den svenske apotekaren Henrik Gahn. Åbo Posten 27.11.1878, nr 277.

I början av år 1883 utvidgade Selma sitt företag och startade ett modemagasin tillsammans med sin vän Serafia Jacobsson. Serafia dog emellertid redan samma år och affären övergick helt i Selmas ägo. Verksamheten i modebranschen blev framgångsrik. Affären erbjöd kunderna det senaste modet: tyger, kläder och hattar, som Selma skaffade runtom i Europa då hon regelbundet besökte bland annat Lybeck och Berlin. Framgången sporrade Selma till att öppna ytterligare en affär.

Selma Nordlins annons om en kommande resa till Berlin för inköp av säsongvaror. Åbo Tidning 21.4 och 18.8.1886.

Selma blev änka och ensam med åtta barn vid 42 års ålder år 1887. Det bromsade emellertid inte upp hennes affärsverksamhet, snarare tvärtom. Hon startade ett sockerbageri, öppnade en andra affär för delikatesser, grundade stadens första wienercafé samt köpte en ramponerad ångslup och lät reparera den för persontrafik i Åbo skärgård. Hon annonserade flitigt i tidningarna efter ny arbetskraft både till sina affärer och till sitt hem för att hjälpa till med barnomsorgen. Samtidigt nådde företagsverksamheten sin kulmen.

Finland drabbades i början av 1890-talet av en depression som till sist drev Selma i konkurs år 1892. Hemstaden Åbo byttes mot Mariehamn, där Selma gjorde en nystart. Hon bedrev kolonialvaruhandel och tillverkade karameller under de följande 20 åren, innan hon flyttade tillbaka till Åbo, där hon avled vid 83 års ålder år 1928.

Jarkko Keskinen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Aura 18.5.1888 nr 114 (Wiener café)

Sanomia Turusta 28.3.1883 nr 64 (modemagasinet); 22.11.1887 nr 271 (sockerbageriet); 3.5.1888 nr 78 (båtköpet), 6.2.1888 nr 30 (arbetstagare), 24.4.1888 nr 94 (hemhjälp)

Åbo Posten 27.11.1878 nr 277 (munvattnet Akomys)

Åbo Tidning 16.5.1883 nr 129 (vin); 12.2.1884 nr 41 (äpplen); 13.2.1884 nr 42 (portvin och apelsiner); 12.12.1884 nr 338 (kalkon); 21.4.1886 nr 108 och 18.8.1886 nr 222 (Berlin); 18.10.1887 nr 283 (makens död); 6.9.1892 nr 241 (konkurs)

Axelsson, Kristina: Selma Nordlin – siirtomaatuotteita turkulaisille. Naisten ääni. https://www.naistenaani.fi/selma-nordlin-siirtomaatuotteita-turkulaisille/

Ekman, Arne: Norlin – Nordlin, Genos. Suomen sukututkimusseuran Aikakauskirja 3/1953.

1800-talet

Åderlåtning och blodiglar i Åbo på 1800-talet

Lämna en kommentar

Blodiglar har sedan antikens tid använts för att behandla sjukdomar och andra kroppsliga besvär. Från antiken fram till 1800-talet påverkades hälsobegreppen av den så kallade humoralläran, enligt vilken kroppens fyra grundvätskor – blod, gul galla, svart galla och slem – skulle vara i balans sinsemellan. Om en läkare eller botare ansåg att blodets andel var för stor i relation till de andra vätskorna måste man tappa blod ur kroppen antingen genom åderlåtning eller koppning eller till exempel genom att låta blodsugande iglar fästa sig vid patientens hud. Blodigeln suger vid en och samma måltid i sig 5–10 milliliter blod ur sin värd. Man behandlade till och med fetma med blodiglar.

Blodigel. Bild: Art.com.

Bruket av blodiglar i vården fick dittills osedda proportioner i Europa på 1700- och 1800-talet. I Frankrike kunde ett enskilt sjukhus förbruka tiotusentals iglar per år.  Också i Finland blev iglarna på 1800-talet ett trendigt botemedel, och man försökte på alla sätt skaffa fram sådana antingen från hemlandet eller utlandet. Elias Lönnrot skrev om bruket av blodiglar bland annat i sin bok Suomalaisen Talonpojan Koti-Lääkäri, som publicerades 1839. Om någon hade ont i ögat skulle man enligt Lönnrot placera flera iglar runt ögat, och öronåkommor åter skulle behandlas med iglar bakom örat. Blodiglar användes mycket allmänt ända till slutet av 1800-talet, då den moderna medicinska vetenskapen började ta avstånd från tanken att avlägsna ”ont blod” eller ”sjukt blod” genom att slå åder.

När igelmetoden ökade i popularitet blev tillgången på blodiglar ett bekymmer. Varje apotek i Åbo på 1800-talet försökte lösa problemet på sitt sätt. Det fanns tre alternativ: att skaffa blodiglar från olika ställen i hemlandet, att importera iglar från utlandet och att planmässigt föda upp iglar i dammar.

Den inhemska produktionen av blodiglar i början av 1800-talet uppskattades till cirka 10 000 per år. Eftersom man i Åbo behövde omkring 15 000 iglar per år stod det klart, att det inte räckte med att samla iglar i naturliga vattensamlingar. Man visste att iglarna trivdes i grunda gölar med stillastående vatten och frodig växtlighet men inga fiskar.  Vattnet måste vara varmt och strandfloran fick gärna vara ymnig. Enligt biologen Kaarlo Levander var insamlingsmetoden enkel:  han hade hört att gamla käringar samlade iglar genom att stiga barfota i vattnet och låta iglarna suga sig fast. En kvinna i Teisko som kallades Mato-Pirjo sades ha skaffat sig sin utkomst i 40 år genom att fånga iglar. I Keuru räknades insamling av blodiglar rentav som ett eget näringsfång på 1840-talet.  

Trots allt fick man i Åbo inhemska iglar, åtminstone från Åland och från Rimito, Pargas och Nagu i Åbo skärgård. Men man måste ändå ty sig till import från utlandet. Det finns belägg för att iglar importerades till Åbo åtminstone från Sverige och kanske också från Ryssland. Statsmakten förhöll sig dock avog till importen från utlandet.

Erik Julin (1796–1874). Bild: Wikimedia Commons.

Man måste alltså åtminstone försöka använda det tredje alternativet, uppfödning av iglar i dammar, en metod som var vanlig i Frankrike och Tyskland. Det är ingen överraskning att den kände aboensiske köpmannen och apoteksägaren Erik Julin (1796–1874), sedermera kommerseråd, gav sig i kast med ett sådant projekt. Julin är också känd för att ha grundat Åbo FBK och för sitt arbete för anläggandet av en stadspark på Vårdberget.

Uusi Aura berättade om Julins förtjänstfulla verksamhet den 29 augusti 1948: ”Han hade en tvål- och ljusfabrik, han tillverkade ättika, han hade en kakel-, porslins- och fajansfabrik och han sände varor till Ryssland. På kakelfabrikens område lät han gräva en damm där han odlade blodiglar då efterfrågan på sådana under en tid var vida större än tillgången. Men företaget lyckades inte: de utplanterade iglarna insjuknade och dog.” (Fri översättning.)

Julin startade det misslyckade igelprojektet tillsammans med bokhandlaren G. O. Wasenius (1789–1852) från Helsingfors. I sitt brev till senaten i oktober 1838 ansökte kompanjonerna om fem års ensamrätt till dammodling av blodiglar i Åbo och Björneborgs län (Julin) och i Nylands län (Wasenius). Som ovan konstaterades misslyckades herrarnas projekt i bägge områdena av någon anledning ”ganska totalt”.

Timo Vuorisalo och Hannu Salmi

Översättning: Brita Löflund

Artikeln baserar sig på en understreckare i Turun Sanomat 1.9.2024.

1800-talet

Stadsmiljön som förstördes i Åbo brand

Lämna en kommentar

Åbo brand 4–5.9.1827 var den största stadsbranden i de nordiska ländernas historia. Det kulturarv och det lösöre som gick förlorade var en oersättlig förlust och branden var också en arkitekturkatastrof. Tusentals byggnader förstördes och lågorna slukade också största delen av bland annat stadsarkitekt Christian Friedrich Schröders (1722–1789) produktion.

De områden i stadens utkanter som skonades i branden – av vilka endast en liten del av Klosterbacken finns kvar – låg uppe på kullarna och beboddes av fattigt folk. Därför ger de en förvrängd bild av hur stadskärnan, där det bodde mera välbärgade människor, såg ut före branden.

Endast få landskapsvyer och teckningar av Åbo före branden har bevarats och de avbildar nästan alla ungefär samma plats vid Aura ås strand. Texter som skildrar stadens omgivning och byggnaderna där finns det däremot gott om: tiotusentals sidor med brandstodsbrev, auktionsdokument, besiktningsinstrument och annat myndighetsmaterial. Det här materialet innehåller ett slags textuell kod med vars hjälp man kan återskapa en stor del av den stad som förstördes i branden i september 1827 i form av en digital 3D-modell.

Museet för historia och framtid i Åbo startade år 2018 ett projekt som syftade till att skapa digitala 3D-modeller av den stad som förstördes i den stora branden. I början av 2019 lanserades en pilotmodell med vars hjälp man virtuellt kunde uppleva miljön kring Stortorget och hela modellen blev klar i etapper före ingången av 2022. För historieforskningen svarade undertecknad, och själva datormodelleringen och användargränssnitten skapades till en början av aboensiska CTRL Reality och senare av Helsingforsföretaget Zoan.

Den digitala 3D-modellen Turku Åbo 1827 återupplivar den stadsmiljö som Åbo brand förstörde. På bilden ses Tavastgatan som leder österut. Den höga byggnaden är hovrättspresidentens ämbetshus. https://digimuseo.fi/nayttelyt/turku-abo-1827/) 

Forskningsarbetet avslöjade en färgrik och tätt bebyggd stad och också en stor mängd arkitekturhistoriskt basforskningsmaterial som fortfarande väntar på att publiceras i vetenskapliga artiklar. Tillsvidare kan allmänheten ta del av modellen endast på Digimuseets virtuella utställning (https://digimuseo.fi/nayttelyt/turku-abo-1827/) och på videor i Youtube (t.ex. https://www.youtube.com/watch?v=pgEsegtkvks&list=PLjv1L3MBgATBfZbMmdFNNdVBZP0WlmYze&index=5), men Åbo stadsmuseum kommer att skapa nya användargränssnitt och erfarenhetsplattformar på det Museum för historia och framtid som ska öppnas i sinom tid.

Redan i början av 1900-talet drömde man om en miniatyr som skulle visa Åbo före branden. Svante Dahlström skrev i sin bok Åbo brand 1827 (1929) att det skulle vara möjligt men arbetsdrygt att insamla täckande och noggranna uppgifter om hur Åbo såg ut före branden. Nu har den här grundforskningen äntligen utförts, men slutresultatet är inte en miniatyr utan en digital modell.

Panu Savolainen

Översättning: Brita Löflund