Angivare på fabriken Tolfan

Ammunitionsfabriken Oy Tolfan Ab, i folkmun ”bombfabriken”, verkade i Farmos-fabrikernas lokaliteter i stadsdelen Kärsämäki i Åbo under krigsåren 1939–1944. Emedan dess produktion var livsviktig för Finlands försvar var fabriken föremål för speciell övervakning i syfte att förhindra sabotage eller annat liknande.

Oy Tolfan Ab:s fabriker år 1938 i Kärsämäki, Åbo. Åbo stadsmuseum, bild Val727:48:1-2083. 

Snickaren, arbetsledaren August Johansson på Tolfans träarbetsavdelning blev i juli 1941 hämtad till förhör av Statspolisens Åboavdelning. En annan snickare hade 4.7 gjort en angivelse enligt vilken Johansson skulle ha uppmanat män att inte delta i reservövningarna och att läsa de hemliga publikationer som spreds av Samfundet Finland-Sovjetunionen (SFS). Angivaren påstod rentav att Johansson skulle ha sagt att man borde ta livet av Mannerheim. Även en annan av arbetarna gav samma utlåtande. Eftersom Johansson hade blivit dömd i samband med händelserna 1918 anhölls han för att förhöras.

Vid förhören nekade Johansson till anklagelserna och framförde en misstanke, att angivaren – som han kände väl – var förbittrad över att inte ha fått den tjänst som arbetsledare för träavdelningen som gavs åt Johansson. Johansson karakteriserade angivaren som en inte särskilt kunnig arbetskarl och en ”stor suput”, och berättade att denne i berusat tillstånd flera gånger försökt bära hand på honom. Tydligen nådde bitterheten sin höjdpunkt vårvintern 1942, i samband med att angivaren försökt våldföra sig på träavdelningens städerska ”som redan passerat medelåldern”. Han hade också ”lyckats riva sönder en del av hennes klädesplagg, men hans avsikt blev inte slutförd eftersom den förhörde hade råkat komma in”. Johansson hade då givit mannen en sträng varning och sagt, att om denne försökte sig på samma sak igen skulle han anmäla det för fabriksledningen.

Till sitt försvar anförde Johansson ytterligare, att om han ”skulle ha tillägnat sig en sådan syn på vårt lands försvar och våra ledande statsmän som i förenämnda utlåtanden påstås”, så skulle han inte under vinterkriget ha arbetat med sådan energi på Tolfan. Efter förhören släpptes Johansson på fri fot.

Förhören fortsatte med fabrikens andra arbetare och angivaren. Utlåtandena var något vaga, men de som haft mer att göra med Johansson på fabriken försvarade honom och nekade till att han någonsin skulle ha talat illa on samhällsordningen eller regeringen. Många konstaterade också att angivaren var en hård drinkare, som fick fortsätta att arbeta på fabriken endast på nåder. Till sist gav Tolfans överingenjör ett utlåtande, där han konstaterade att Johansson fått berömligt betyg för sitt arbete under vinterkriget och nämnde att angivaren var ”en helt omoralisk natur”.  Dessutom styrkte han Johanssons berättelse om våldtäktsförsöket.

Protokollen avslutades av detektiven Oskar Valkama vid Statspolisens Åboavdelning på detta sätt: ”Då det blev uppenbart, att angivelsen grundade sig på personlig avund och hämndlystnad, avslutades ärendets vidare utredning härmed.”

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Riksarkivet, Helsingfors. Statspolisens I arkiv. 1292/1. Underavdelningarnas förhörsprotokoll nr 711–841. 1941. Statspolisens Åboavdelnings förhörsprotokoll nr 124/41.

Italiensk fäktningsmästare i Åbo

Gioacchino Otta, född 1775 i en läkarfamilj i Turin i norra Italien, påverkade kraftgt den finska gymnastik- och idrottsundervisningens tidigaste skeden. Ynglingen Otta gick med i Napoleons armé, där han vann löjtnants grad. I samband med Pommerska kriget 1807 blev han emellertid tillfångatagen av de svenska trupperna. Efter återvunnen frihet stannade Otta kvar i Östersjöländerna, där han blev en långvarig påverkare.

I Sverige förtjänade han sitt uppehälle genom att ge lektioner i fäktning. Detta låg rätt i tiden, eftersom man på olika håll i Europa började fästa alltmer uppmärksamhet vid fysisk fostran. Sverige gick i spetsen för denna utveckling, och särskilt inflytelserik blev Per Henrik Ling, som år 1805 utnämndes till lärare i fäktning vid Lunds universitet.

Otta, vars förnamn under årens gång antagit den nordiska formen Joachim, fick motsvarande tjänst vid Åbo Akademi år 1812. Hans företrädare som fäktnings- och danslärare var Sverigefödde Johan Baptista Meyer, men tjänsten var obesatt i tre år innan Otta kom till Åbo.

Ottas livsverk väckte journalisternas intresse på 1930-talet, speciellt i samband med rivningen av Helsingfors universitets gymnastikinstitution. Kansan Kuvalehti 12.5.1934.

I Åbo inträdde också Hedvig Finnberg från Sagu i Ottas liv. Hon hade blivit änka år 1812. Hon började då driva ett värdshus vid Tavasttull och utvidgade snart sin affärsverksamhet till en lokal som hon skaffat i Klosterkvarteret. På det senare stället kunde man med myndigheternas tillstånd spela biljard, vilket alldeles uppenbart fascinerade Otta. När Otta gift sig med Finnberg våren 1816 började också han delta i affärsverksamheten. Ett exempel på detta är en av honom undertecknad annons i Åbo Allmänna Tidning i juni följande år, där ett använt biljardbord samt köer och bollar utbjuds till salu.

Stadsbranden 1827 var för Gioacchino Otta liksom för otaliga andra Åbobor en livsomvälvande händelse. Otta förlorade det hus som han ägde, och sedan följde han med Åbo Akademi till Helsingfors för att där fortsätta sitt arbete. Ända till sin död i januari 1848 verkade Otta sedan i Helsingfors, där bland annat Zacharias Topelius var en av hans elever.

Otta var mycket initiativkraftig och bidrog bland annat till att den till Helsingfors flyttade akademin och dess elever år 1834 fick bruka en byggnad enkom för gymnastik- och fäktningslektioner. När huset jämnt hundra år senare revs blev Ottas arbete som en av banbrytarna för den finska gymnastik- och idrottsundervisningen uppmärksammat i olika sammanhang. Särskilt lyftes Otta fram av professor Ivar Wilskman, som kring 1930-talsskiftet berättade om den italienske fäktningsmästarens livsöden inte bara i sina böcker och tidningsartiklar utan också bland annat i sitt öppningstal på en utställning kring fysisk fostran och idrotts- och motionsredskap sommaren 1930.

Joonas Kananen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Åbo Allmänna Tidning, 3.6.1817, nr 64, s. 4

Dahlström, Svante. Promenader 2. Åbo: Åbo tidnings- och tryckeri aktiebolags förlag. 1960.

Uusi Suomi 13.6.1930, nr 156, s. 1

Wilskman, Ivar. Muistelmiani voimistelu- ja voimailuelämämme alkuajoilta. Helsingfors: Otava. 1929.

Levande bilder på Phoenix

Phoenix låg vid salutorget och Åboborna minns huset som Åbo universitets första huvudbyggnad. Huset revs 1959 efter att universitetet flyttat till moderna lokaliteter. Största delen av sin historia hade Phoenix emellertid helt andra uppgifter: före den akademiska tiden var huset i mer än 40 år centrum för nöjeslivet, hotell, mötesplats, restaurang, konsertsal –  och biografteater.

Hotell Phoenix år 1908. Bild: M. L. Carstens, Museiverket.

Hotell Phoenix ritades av Axel och Hjalmar Kumlien och blev färdigt år 1878. Härbärget med sina etthundra rum var lyxigt och överdådigt. Efter en del inledande svårigheter stabiliserades hotellverksamheten och byggnaden blev känd i hela landet. När en av huvudpersonerna, Henrik, i Arvid Järnefelts roman Bröderna (1900) kommer till Åbo kan han inte motstå frestelsen att ta in på det berömda hotellet i ”ett tremarks-rum”. Han installerar sig och låter blanka sina stövlar och borsta sina kläder innan han tvättar sig med ”en välluktande, löddrande tvål”. Till rummet hör rentav en behändig duschmaskin som det forsar vatten ur då man trampar på fotpedalen.

Förutom inkvartering erbjöd Phoenix också lokaler för nöjen. När de levande bilderna började bli vanligare i slutet av 1800-talet anordnades visningar i alla slags lokaler, från restauranger till cirkusmaneger.  Före biografteatrarnas tid åkte förevisarna från ort till ort och presenterade sina levande bilder. Den första filmföreställningen i Åbo anordnades av den svenske ingenjören Herman von Bardach i mars 1897. I tidningen Uusi Aura ingick den 7 mars en annons för ingenjörens två ”kinematografvisningar” i Phoenix restaurangsal. En sittplats kostade 1 mark, en ståplats 50 penni. Enligt tidens sed bestod visningen av korta sekvenser på högst några minuter. I programmet ingick bland annat en episod från tsar Nikolaj II:s kröning (1896), troligen filmad av fransmannen Camille Cerf.

Det finns unikt samtida vittnesbörd om föreställningen på Phoenix. Signaturen K. B. hade deltagit i en extra visning för inbjudna och skriver i tidningen Västra Finland om sin förtjusning över de naturliga bilderna, gatuvimlet, livet på badstränderna, vågsvallet och många andra under. Skribenten menar, att grälen mellan svekomaner och fennomaner snart kanske upphör då allmänheten får tillfälle att se hurdant livet är ute i stora världen.

”Världen” hörde nära samman med de levande bilderna, så det är inte förvånande att Åbos första stationära biografteater, som inledde sin verksamhet i Prima-huset år 1905, fick namnet Maailman ympäri (Världen runt).

Biografteatern Arkadias annons. Bild: Åbo Underrättelser 24.12.1909/Nationalbiblioteket.

Filmförevisningarna fortsatte under de följande åren också i Phoenix. På annandag jul 1909 öppnades biografteatern Arkadia, vars ingång låg vid Auragatan. Den tidigare restaurangsalen pryddes av ståtliga oljemålningar. Enligt tidningsannonsen var Arkadia ”Åbo stads nyaste och hemtrevligaste biografteater”. Föreställningarna ackompanjerades på en ”Blüthner-flygel” och publiken underhölls av Hans Burmesters orkester, ibland av en blåsorkester. Föreställningar gavs kl. 16–22 om vardagarna och kl. 15–23 om sön- och helgdagarna.

Tapani Maskula intervjuade på 1960-talet biobranschens veteran Eino Näre, som mindes att det på Arkadia fanns en uppseendeväckande, stor och svart dörrvakt som var klädd i en röd långrock. ”Själva programmet inbegrep sex eller sju filmsnuttar på ungefär tio minuter var. Efter varje avsnitt tillkännagav vaktmästaren stående vid dörren titeln på följande avsnitt, pianisten slog an ett mäktigt inledningsackord på sitt instrument och så fortsatte programmet, som jag tyckte var riktigt spännande.”

Arkadia ägdes av fru Lucie Widell. Den socialistiska tidningen Arbetet misstänkte emellertid att hon var poliskommissarie Enbergs bulvan. Teatern bytte ägare redan år 1911 emedan konkurrensen var hård. År 1912 köptes salen av baron Hjalmar Stackelberg, som lät renovera den helt. Det nya värmesystemet och luftkonditioneringen hjälpte emellertid inte. Till slut, i januari 1913, utauktionerades teaterns hela inredning, även kinematograferna, mattorna, stolarna och oljemålningarna på väggarna.

Arkadia stängdes men Phoenix levde kvar som centrum för nöjeslivet. I den tidigare biografsalen öppnades ett kafé, och hösten 1913 intogs Phoenix av den internationella favoritdansen tango, som Åboborna fick beundra.

Hannu Salmi

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Arkadias annons, Sosialisti 24.12.1909.
Arvid Järnefelt: Bröderna. Otava, Helsingfors 1900.
Annons för Herman von Bardachs visning, Uusi Aura 7.3.1897.
K. B.: ”Bref från Åbo”, Västra Finland 13.3.1897.
”Polisteatern”, Arbetet 7.1.1910.
Tapani Maskula: ”Turkulaisia eläviä kuvia”, Studio 7, Elokuvan vuosikirja 1961–1962. Finlands filmarkiv, Helsingfors 1963.
Hannu Salmi: ”Elävien kuvien Phoenix”, Turun Sanomat 15.2.2020.

Ammoniaklagrets explosion hördes över hela Åbo

Åbo industrialiserades snabbt under första hälften av 1900-talet, och till exempel Veikko Laakso har skrivit om detta och berättat om fabriker och affärsrörelser inom olika branscher. Industrin och handeln behövde många slags starka kemikalier, även sådana som inte var ofarliga och som Åboborna sedan fick stifta bekantskap med på varierande sätt. Ett dylikt ämne var ammoniak. I dag talar man om grön ammoniak, som används för att producera ett rent, det vill säga koldioxidfritt framtidsbränsle för fartygsmotorer.

Ammoniak användes redan under första hälften av 1900-talet – och används fortfarande – för nedfrysning och i kylanläggningar. I offentligheten, till exempel i tidningarna, nämndes ammoniak oftast i samband med olyckshändelser. De här tidningsnyheterna berättar sin historia om hur vi under årens lopp lärt oss hantera ammoniak på ett tryggt sätt.

Ammoniak är en färglös gas som är giftig för människan. Fast ämnet inte är lättantändligt kan en ammoniakblandning eller en ammoniakbehållare explodera till exempel på grund av hetta.

År 1948 exploderade ett helt ammoniaklager i Åbo. Ammoniakbehållarna fanns i hamnområdet i en frysanläggning, dit branden spred sig från den bredvidliggande lagerbyggnaden. Uusi Aura och Turun Sanomat publicerade täckande rapporter om branden, vilka kopierades och kunde läsas i komprimerad form i tidningar runtom i landet de påföljande dagarna.

Tidningen Uusi Aura publicerade i sin rapport en bild på Tukos hus i byggnadsskedet. Bild: Uusi Aura 3.3.1948, s. 1. Nationalbibliotekets digitaliserade material.

Fram på kvällskanten antändes först Tukos, dvs. bolaget Tukkukauppojen Oy:s lagerbyggnad av trä i hamnen. En reporter från Uusi Aura följde händelserna från Vallgravsgatan nära Åbo slott. ”Tukos nya djupfrysnings-, kylanläggnings- och kontorsbyggnad låg bredvid lagerbyggnaden. Husen var förenade genom ett magasin av sten med tjärat tak. Vinden blåste rakt mot detta, och inom kort hade elden spritt sig via taket till det ståtliga stenhuset.”

Snart nådde elden ammoniakbehållarna: ”Efter en stund skakades hela nejden av en dov explosion, som hade till följd att den nyfikna folkhopen flyttade sig längre bort från de brinnande byggnaderna.” Explosionen berodde på att ammoniakbehållarna gett vika. Ammoniaken var avsedd för kylanläggningens specialutrustning.

Turun Sanomat visste berätta, att rätt mycket folk anlänt till brandplatsen med spårvagn, med bil och till fots. Polisen måste mota bort åskådarna, bland annat kringsvärmande ungdomar, från det farliga området. De kraftiga ljuden och det väldiga skenet från flammorna fick många människor att ringa till tidningsredaktionen och fråga efter information. Det är lätt att förstå, att brandkvällen och -natten hos mången återuppväckte minnen från krigstiden.

När trettio ammoniakbehållare sprängdes med kraft blev det en sådan smäll att den enligt tidningarna hördes överallt i staden. Rättare sagt exploderade behållarna en efter en, som  i en serie. Uusi Auras redaktör räknade till sju explosioner och beskrev den skrämmande synen: ”Kriget mot elden började då påminna om ett verkligt krig. När behållarna sprängdes spred sig ammoniakgaserna i omgivningen som komna ur eldkastare, varför släckningsarbetet avsevärt försvårades.” Dessutom splittrades stålbehållarna som sprängbomber.

Flera brandmän blev skadade av giftmolnet som spred sig mycket snabbt. De skadade fördes till sjukhus. Enligt tidningarna klarade de sig utan större men.

I samband med industrins och handelns utveckling fick Åboborna också uppleva exceptionella händelser, som skedde oväntat och likt sällsamma sevärdheter samlade många åskådare. Om någon som läser detta minns olyckshändelser orsakade av ammoniak, andra industriolyckor eller övriga säregna erfarenheter vore det trevligt att få läsa om dem i artikelkommentarerna.

Texten är skriven inom ramen för forskningsprojektet  Ammonia Energy Conversion and Social Acceptance, som finansieras av Business Finland. Projektet undersöker möjligheterna att av ammoniak utveckla ett miljövänligt bränsle för fartygsmotorer samt arbetar för ett socialt accepterande av ammoniakbruket.

Petri Paju

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Kring 100-talet miljoner röra sig skadorna vid Tuko-branden. Åbo Underrättelser, 04.03.1948, s. 1, 4. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/2322051?page=1

Noin 100 miljoonan markan vahingot Tukon tehdaslaitosten tulipalossa. Uusi Aura, 3.3.1948, s. 1, 4. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/2800560?page=1

Suurpalo Tukon tehdasrakennuksessa. Turun Sanomat, 3.3.1948, s. 1, 4. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/2968866?page=1

Säkerhetsanvisningar för ämnen som orsakar fara för olycka. Ammoniak. Arbetshälsoinstitutet. Finsk version, senast uppdaterad 19.03.2025, https://ova.ttl.fi/ammoniakki