månadsarkiv: maj 2026

1800-talet

Tomtegubben i Åbo slott (1849)

Lämna en kommentar

”Matts Mursten var den tiden en flink pojke om tolf år, för hvilken hela verlden dansade på en kalfsvans. Han sökte gamla muskötkulor bland gruset i slottshvalfven, när han en morgon råkade finna öppningen till den underjordiska gången och företog sig af nyfikenhet att se åt hvart det kryphålet kunde leda.”

Zacharias Topelius (1818–1898) publicerade sagan ”Tomtegubben i Åbo slott” år 1849. Den utkom senare i redigerad form i samlingsvolymen Läsning för barn. Sagan berättar om Matts, 12 år, som av en slump finner en underjordisk gång som leder från Åbo slott till Åbo domkyrka. Matts blir fast i en fälla då gången rasar framför honom och bakom honom. Pojken blir ändå inte en livstidsfånge under jorden, för han räddas av tomtegubben i Åbo slott, den över 700 år gamle beskyddaren av slottet som nästan fallit i ruiner. 

I denna saga från romantikens tid möter ett 12-årigt barn det förflutna i ett sönderfallande slott, på en plats som är förknippad med förluster och tidens gång. Utforskningen av de materiella spåren efter den gångna tiden är fröjdefull men också farlig, emedan ruinerna kan bli ett fängelse. Det sorglösa äventyret där en pojke letade efter muskötkulor får med tiden en ny betydelse. Matts, som räddades av slottstomten, växer upp och blir med tiden vaktmästare på det förfallna medeltida slottet. Han vakar över slottets skatter och stenmurar också på gamla dagar. Men det räcker inte med att en ungdom gått förlorad: tomten kräver att också Matts efterkommande ska vaka över minnesmärkena från det förflutna. En människoålder är en kort tid i relation till slottet och dess långa förflutna. Ansvaret för att minnena och det gemensamma arvet bevaras flyttas enligt tomten från en generation till en annan.  

Illustration till sagan Tomtegubben i Åbo slott (1849). Nationalbiblioteket, publikationsarkivet Doria.

Topelius saga bidrog till att intresset för att restaurera slottet vaknade på 1800-talet. En restaureringsplan utarbetades på 1880-talet och vid samma tid togs en del av slottets rum i museibruk. De första restaureringsarbetena gjordes åren 1929–1933. Vid samma tider, i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, förekom tomtegubben i Åbo slott i pressen i artiklar som behandlade slottets restaurering och bevarandet av kulturarvet.

På 1840-talet inkluderade Topelius historiska personer och platser för historiska händelser i sin sagovärld. Skildringarna av slottets materiella aspekter och förfallna ställen band den aktuella tiden samman med den förflutna. Tornen, salarna och trapporna erinrade om slottets invånare och det liv som där en gång levts. Den gamle tomtegubben i Åbo slott, byggnadens beskyddare, mindes de gångna händelserna och var en förmedlande länk mellan det förflutna, den aktuella tiden och framtiden. Topelius romantiska saga har under tidernas lopp tilltalat också läsarnas fantasi och bidragit till de sinnebilder som kombinerats med slottet. 

Martin Rudolf Heland Château d´Åbo. Ingår i verket A. F. Skjöldebrand: Voyage Pittoresque au Cap Nord, Stockholm 1801. Museiverket, Historiska bildsamlingen.

Hembygdsforskarnas i Finland språkrör, tidningen Kotiseutu: Suomen kotiseutututkimuksen äänenkannattaja hade år 1910 en artikel ”Maanalaisista käytävistä” (Om underjordiska gångar) som granskade intresset för underjordiska gångar och historiska fantasier såväl i Åbo som i andra europeiska städer. Texten börjar med en beskrivning av hur en besökare från Sverige ser på Åbo slott inspirerad av Topelius saga. Artikeln visar hur förväntningar och inspiration från litteraturen ofta påverkar synen på historiska minnesmärken: ”[…] otaliga gamla berättelser och minnen omger och fascinerar betraktaren och åhöraren i de gamla salarna. Topelius tomtegubbe i Åbo slott hade trollbundit också den här främlingen – enligt hans egen utsago – redan då han steg in genom slottsporten.”

Tomtegubben i Åbo slott nämns också i samband med beskrivningar av arkeologernas och museiproffsens arbete med att utforska och bevara kulturarvet. I början av 1900-talet jämfördes det arbete som olika branschexperter tillsammans utförde för att bevara kulturarvet åt kommande generationer med sagans berättelse om människans och tomtens gemensamma ansträngningar för att skydda slottet mot förfall och glömska. 

I augusti 1939, bara ett par veckor före andra världskrigets utbrott, publicerade Suomen kuvalehti en artikel om reparationerna på Åbo slott: 

”I slottet, särskilt dess gamla del, har man utfört omfattande forsknings- och reparationsarbeten i syfte att restaurera eller återställa slottet i dess forna skick. […] Och även om dagens forskare inte i Åbo slotts innandömen skulle hitta den tomtegubbe som Z. Topelius beskriver, så finner de i varje fall miljön för de sekelgamla händelser som tomten kommer ihåg, Åbo slotts mystikomspunna romantik.” 

Vinterkriget och fortsättningskriget avbröt restaureringsarbetena. Det på 1280-talet grundade slottet fick allvarliga skador vid bombningarna år 1941. Huvudborgens träsektioner förstördes helt av elden. Efter krigen restaurerades slottet i 15 år. Det öppnades för allmänheten, återställt i sitt forna skick, år 1961.

Heidi Hakkarainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

A.M. T., Maanalaisista käytävistä. Kotiseutu: Suomen kotiseutututkimuksen äänenkannattaja 1.3.1910. Nationalbibliotekets digitala material.

Kommentarer till Tomtegubben i Åbo slott
Läsning för barn
Zacharias Topelius Skrifter – https://topelius.sls.fi
https://topelius.sls.fi/sv/collection/221/text/21604

Herman Paul, Key issues in Historical Theory. New York, Routledge 2015.

Kyllikki Penttilä, Turun linnan tonttu-ukon puheilla. Kansan kuvalehti 18.12.1831. Nationalbibliotekets digitala material.

Zacharias Topelius, Lukemisia lapsille. 3:mas osa. WSOY, Borgå 1893, s. 52. Nationalbibliotekets digitala material.

Zacharias Topelius, Tomtegubben i Åbo slott. Sagor af Topelius, tredje samlingen. Wasenius, Helsingfors 1849. Nationalbibliotekets digitala material.

Turun linnan menneisyyttä etsitään. Suomen Kuvalehti 12.8.1939. Nationalbibliotekets digitala material.

Turun linna, Turku. Museovirasto restauroi. http://museovirastorestauroi.nba.fi/linnat/turun-linna

1900-talet

 ”Första flygturen från Sverige till Finland”

Lämna en kommentar
Flygvapnets första flygplan, Thulin typ D, i Vasa i mars 1918. Bild: Flygvapnet.  

Söndagen den 28 april 1918 publicerade Turun Sanomat på första sidan nyheten ”Första flygturen från Sverige till Finland”. Dagen innan hade ”två svenskar” gjort ”en handelsresa med flyg till Åbo”. Enligt tidningen hade planet startat från Stockholm på morgonen klockan 6.30.: ”Vädret var det raraste tänkbara, nästan ingen vind alls.” Löjtnant Nils Kindberg styrde planet till Åbo med säker hand och resan tog inalles 2 timmar 41 minuter. Planet var ett likadant Thulin-plan som bilden visar och som de vita hade fått från Sverige att brukas av flygvapnet.

Turun Sanomats redaktör fick tillfälle att intervjua resenärerna på Hamburger Börs på eftermiddagen. Den ene av dem, Anton Wahlberg, berättade att han kommit till Åbo på en handelsresa: han ville sälja 400 000 kilo kött till Finland. Enligt nyheten var flygturen den första handelsresan per flyg till Finland. Vid samma tillfälle framgick, att flyget också haft med sig tryckplattor från Stockholmstidningen Aftonbladet till Turun Sanomat, så flygturen betjänade också pressen.

Turun Sanomats redaktör frågade till sist löjtnant Kindberg om hans inställning till kriget i Finland. Tidningen skriver: ”Han berättade, att han för en månad sedan vid ett besök hos general Mannerheim anhållit om att få delta som flygare i Finlands frihetskamp, men det lyckades inte emedan Sveriges regering strängt förbjöd det. Ett minne från den första resan till Finland blev den hemarrest som han ådömdes på grund av sitt agerande i Finland. På frågan om han kände speciell sympati för Finlands frihetskamp svarade han, att varje svensk borde tänka likadant som han och att ingen regering borde få förbjuda det.”

Nils Kindberg och Mary och Eric von Rosen i Umeå 1918.Bild: Wikimedia Commons.

Sist och slutligen var Turun Sanomats rubrik ”Första flygturen från Sverige till Finland” inkorrekt. Nils Kindberg (1892–1984) hade nämligen flugit till Finland redan tidigare, från Umeå till Vasa den 6 mars, och det var han som flugit artikelfotots plan till Finland. Den svenske greven Eric von Rosen hade köpt planet, som var konstruerat av Enoch Thulin, och han flög tillsammans med Kindberg över Bottniska viken för att donera det åt de vita. von Rosen lät måla stora blå hakkors på planets vingar som symboler för god tur. När planet blev det finska flygvapnets första flygplan bibehölls von Rosens personliga symboler, som sedan blev de framtida finska flygplanens igenkänningstecken.

Hannu Salmi

Översättning: Brita Löflund

Texten har tidigare publicerats i bloggen Elämää Turussa 1917–1918, https://blogit.utu.fi/elamaaturussa/2018/04/28/ensimmainen-lentoretki-ruotsista-suomeen/

1700-talet, 1800-talet, 1900-talet

Gamla skjutbanor i Åbo

Lämna en kommentar

När eldvapnen blev vanliga behövdes områden där man kunde öva sig i deras bruk på ett tryggt sätt och utan att ljuden från skottlossningen störde någon. På 1700-talet använde soldaterna i Åbo bland annat slottsfältet och sandheden nära S:t Karins kyrka som övningsområden. Senare, under hattarnas krig (1741–1743), övade Åboborgarna i Nummisbacken. Det är dock inte säkert om deras övningar inbegrep skjutning med laddade vapen eller endast marsch- och gevärsgreppsträning.

De äldsta uppgifterna om egentliga skjutbanor härrör från den ryska tiden. Åbo 2:a Skarpskyttebataljons skjutbana fanns först i Kuppis och efter sekelskiftet i Kärsämäki. Kuppis skjutbana hade genom ett avtal 18.9.1882 uthyrts åt bataljonen på 25 år. På området fanns också en krutdepå och lokaler för målskytte. Avtalet hävdes 1899 och byggnaderna revs år 1900 då banan såldes på auktion. Banan i Kärsämäki var avsedd för de i Åbo stationerade soldaterna och blev klar i slutet av seklet, men viss renovering återstod. Banan beredde bekymmer då den låg i ett sumpigt kärr. Åbobataljonens soldater utförde torrläggningsarbeten år 1900 och banan inhägnades år 1901.

Åbo jaktförenings meddelande i Åbo Underrättelser i september 1874. Bild: Åbo Underrättelser, 5.9.1874.

Åbo jaktförening hade en egen, år 1874 färdigställd skjutbana på ”stadens betesmark”. Noggrannare uppgifter om läget finns inte. På jaktföreningens bana hölls till exempel en skyttetävling som Helsingfors Sportklubb anordnade 17.6.1883. Information om tävlingen ingick i Turun lehti för ”de ärade medlemmar av bondeståndet som önska delta”. Samma klubb arrangerade ytterligare en tävling kort därefter, 28.6.1883. Skjutavståndet var 200 alnar (ungefär 118 meter).

Även andra föreningar, till exempel 1893 grundade Skjutkonstens Vänner i Åbo, hade egna skjutbanor. Nämnda förening hade år 1903 en bana i Åbo i Södra utmarken, några kilometer från Nylandstull. Efter att reglerna skärpts övade man från och med 1922 på en ny bana i Kärsämäki. Marken måste år 1921 inlösas av två olika markägare emedan gränsen mellan byarna Kaerla och Kärsämäki gick tvärs igenom området.

Åbo skyddskårsdistrikts skyttetävling på banan i Kärsämäki år 1925. Bild: Varsinais-Suomen vartio: Turun suojeluskuntapiirin lehti 11–12/1925, s. 11.

Skjutbanorna var av central betydelse för skyddskårerna. Åbo skyddskår använde sig av banan i Kärsämäki tills en ny bana år 1925 färdigställdes på Ispois gårds marker, vid gränsen mellan Åbo stad och S:t Karins kommun. Banan var avsedd att brukas av stadsborna och läget var valt så, att den var lätt att nå från staden. Den låg i en dal som avgränsades av skogiga backar, vilket dämpade ljudet från skottlossningen. Det fanns banor med skjutavstånd på 100, 150 och 300 meter. I samband med invigningen 28.6.1925 berömdes särskilt banans skyttepaviljong. Även banan i Kärsämäki användes fortsättningsvis. Varsinais-Suomen Vartio skrev om den nya banan: ”Må den finska skjutkonsten frodas och växa i dess hägn och må den fasta viljan att försvara fosterlandet stärkas på dess marker.” Banan övergick i stadens ägo år 1944 och skytteverksamheten upphörde 1964. På dess plats byggdes flervåningshus.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor: 

Aitamäki, Aaro. Turun seutu ja sotaväki: piirteitä alueen varuskunnallisesta kehityksestä ja sotilaselämästä. Åbo stad, 1991.

Ahola, Harri. Kartalta ja muistoista kadonneet. Turun Sanomat 1.3.2024.

Ampujain lehti: Suomen ampujain liiton äänenkannattaja 13/1930.

Länsisuomen Työmies 9.3.1901.

Turun Lehti 13.6.1883; 17.3.1900.

Sanomia Turusta 15.5.1874; 29.6.1900.

Uusi Aura 21.11.1899; 11.11.1923

Varsinais-Suomen vartio: Turun suojeluskuntapiirin lehti 9/1923.

Åbo Underrättelser 11.05.1874.

1700-talet

Geografiska observationer om Åbo

Lämna en kommentar

Om du skulle skriva en sida om dagens Åbo, vad skulle du lyfta fram? Vad skulle du vilja berätta för dem som läser texten om 250 år?

Denna geografibok från 1770-talet undgick att förtäras av elden. 

I min hand har jag Daniel Djurbergs (1744–1834) bok Geografie, som utkom år 1778. Det här exemplaret har veterligen räddats från vinden i ett brinnande apotekshus i Umeå i Sverige på 1940-talet. Verket är andra delen i en serie, och där återfinns också Åbo. 

Först beskrivs stadens geografiska läge. Inte särskilt lockande: jordmånen är dålig och trakten upptas till en del av kärr och sankmarker. Den katalogmässigt framskridande berättelsen ger emellertid en bild av en riktigt livlig plats. I staden finns till exempel en hovrätt, ett universitet, en katedralskola och ett tryckeri. De publika byggnaderna ger staden värdighet. Speciellt nämns de två kyrkorna samt hovrättens och akademins byggnader, rådhuset samt presidentens, landshövdingens och biskopens hus. Lasarett och spinnhus finns här också. Av industrianläggningarna nämns ett sockerbruk, en ylletygs- och klädesfabrik, två tobaksspinnerier, två manufakturer för garn-, tröj- och strumptillverkning, en parkumsfabrik samt ett linne-, bomulls- och bomullsdamastväveri. Och det här var ännu inte allt! I staden fanns också ett skeppsvarv och ett tegelbruk.

Geografi från år 1778. Åbo ingår!

Centrum för den internationella handeln är naturligtvis hamnen. Handeln är livlig med Medelhavsområdet, Holland, Portugal, England, Ryssland och Danmark. Främst exporteras järn, spannmål, torkade livsmedel, hudar, talg, lin, hampa, tjära, trävaror och andra skogsprodukter. Om importen sägs att varorna är desamma som vanligen säljer bra också i andra städer. Dagens läsare får således inte veta om de skepp som kom till Åbo hade med sig till exempel kaffe, socker eller kryddor. Skribenten nämner, att möjligheterna till handel skulle ha varit ännu bättre ifall de finska böndernas seglationsfrihet inte skulle ha bromsat Åbos och de andra städernas tillväxt.  

Geografi blev ett viktigt läroämne i skolorna på 1700-talet.  Djurberg, som tituleras geograf och skolman, skrev också den populära läroboken Geografie för Begynnare, varur bland annat den unge Zacharias Topelius hämtade sina geografikunskaper. 

Texten om 1700-talets Åbo väcker tankar om de livsöden som den korta redogörelsen vittnar om. Bakgrundskunskaper behövs för en  djupare förståelse. Vem odlade, fiskade, torkade, byggde skepp, spann, garvade eller odlade tobak? Vem sålde, köpte, blev rik, blev fattig? 

Många slags livsöden får rum på och mellan raderna. 

Pälvi Rantala

Översättning: Brita Löflund

Källa:

Geografie, Sammandragen utur de Nyaste och Tilförliteligaste Auctorer, af Daniel Djurberg, II Delen. Stockholm, Tryckt hos P. Hesselberg 1778.

1900-talet

Polisarbete i Åbo 1916

Lämna en kommentar

Under första världskriget behandlades vid polisinrättningen i Åbo ett brottmål som rörde två män. Detektiva avdelningens kriminalkommissarie Carl Welander redogjorde i sin rapport 26.10.1916 för arbetaren Väinö Saarinens och drängen Kustaa Einar Leivos fall. Leivo och Saarinen hade gripits redan den 18:e i Lundo socken. Landskansliet vid länsstyrelsen i Åbo och Björneborgs län klandrade tjänsteförrättande länsmannen i Lundo distrikt för bristfälligt polisundersökningsprotokoll.

Utredningarna i Åbo inbegrep en telefonledes 20.10 gjord begäran om uppgifter från Asikkala angående fallet Saarinen samt telefonsamtal 20.10 till Letala och 23.10 till länsmannen i Nykyrko distrikt i fallet Leivo för verifierande av signalement. Efter två dagar mottog länsstyrelsens biträdande kamrer Kurt Egon Ramström ett av konstapel Salonen dikterat telefonbud från länsmanskontoret i Nykyrko, varav Leivos signalement och ålder framgick. Allt detta ledde till Welanders undersökningar vid detektiva avdelningen i syfte att klarlägga de gripna männens identitet efter ett interimistiskt beslut av guvernör Eliel Ilmari Wuorinen 26.10.1916.

Vid förhör anställda av kriminalkonstapeln framkom följande. Saarinen hade i onyktert tillstånd tappat sitt eget respass i Lundo och haft med sig en Kaarle Perttulas arbetsbok, som han hade i sin besittning. Leivo åter hade avsiktligt utgett sig för att vara Frans Arttur Heininen. Han hade rymt från sitt tjänstgöringsställe, köpt Heininens respass för en mark och givit länsmannen i Lundo distrikt falska uppgifter om sig själv av rädsla för rymningens följder. I Welanders rapport beskrevs också männens fysiska kännetecken, till exempel kroppsbyggnaden, skägget och ansiktsformen. 

Respass för Frans Arttur Heininen, utfärdat av länsmannen i Letala. Två av Carl Welander utsända detektiver fann dokumentet i en arbetsförmedling vid Humlegårdsgatan, gård nr 15, i Åbo. K. E. Leivo hade inlämnat respasset på förmedlingen i egenskap av arbetssökande. Riksarkivet, Åbo. Fotograf: Tuukka Heikkinen, 22.5.2025.

För att vi ska kunna förstå i vilken situation de gripna männen befann sig redogör jag i det följande för generalen av infanteriet Vladimir Nikolajevitj Gorbatovskis obligatoriska föreskrift, som utgjorde den juridiska grunden för att deras fall behandlades som ett brottmål. Bestämmelsen utfärdades i juli 1916.

Den obligatoriska föreskriften gällde rätten att färdas inom Finland och de tillståndsbevis som därvid krävdes samt uppräknade de ansvariga myndigheterna då misstankar om brott mot föreskriften förelåg. Förbjudna var enligt Gorbatovskis föreskrift de områden i de finska socknarna som låg i en 15 km bred zon vid nationsgränsen till lands eller till havs. Om en person ertappades utan vederbörligt tillstånd eller gav falska uppgifter vid ansökan om tillstånd skulle denne avlägsnas från det förbjudna området, och straffet kunde vara antingen högst 8 000 mark i böter eller tre månaders fängelse enligt vederbörande guvernörs beslut.

V. Saarinen och K. E. Leivo dömdes 27.10.1916, med stöd av såväl infanterigeneralen Gorbatovskis 15.7.1916 givna föreskrift som Finlands generalguvernör Frans Albert Aleksandrovitj Seyns den 31 mars 1915 givna obligatoriska föreskrift nr 28, till följande straff: Saarinen dömdes till fördrivning från det förbjudna området och 40 marks böter, som kan ha motsvarat 8 dagars fängelsestraff, eftersom det i beslutsprotokollet finns ett likhetstecken mellan penningsumman och anteckningen 8d. Leivo fick tre månaders fängelsestraff. Saarinens och Leivos fall är konkreta exempel på överhetens strävan att begränsa invånarnas rörelsefrihet. De avspeglar samtidigt krigets inverkan på medborgarsamhället. Två civila finländare dömdes, i de förhållanden som rådde under första världskriget, till rättsliga påföljder på basis av två ryska militärers administrativa agerande.

Tuukka Heikkinen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Finlands Statskalender för året 1916. Osakeyhtiö Weilin & Göös Aktiebolag. Helsingfors, 1915.

Suomalainen Wirallinen Lehti, 15.08.1916, nr 188, s. 1 URL: https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1296948?page=1. Nationalbiblioteketes digitala material. Referens 23.01.2026.

Landskansliets vid Åbo och Björneborgs län arkiv. C Protokoll. Ce Protokoll över personer dömda för brott mot obligatoriska föreskrifter. Ce:4. Protokoll över personer dömda för brott mot obligatoriska föreskrifter jämte bilagor, nr 1–100 (1916–1916). Riksarkivet, Åbo.

1700-talet

Fången på Åbo slott

Lämna en kommentar

”Kölden är sträng”, skrev Petter Schäfer på Åbo slott den 3 mars 1712. ”På grund av kylan kan jag inte upprätthålla skrivandet.” Schäfer hade då suttit i fängelse i fem långa år. Han skrev dagbok på finska, antecknade händelser och erfarenheter nästan varje dag, och läste pietistisk litteratur som regelbundet insmugglades till honom.

Åbo slott. Robert Wilhelm Ekmans målning Vinterfiske utanför Åbo slott, 1872 (detalj). Bild: Nationalgalleriet.

Petter Schäfer (ca 1660–1729) var en av sin tids radikaler och magister från Åbo Akademi. Han hade upplevt väckelsen redan under studieåren. Han hade lärt känna Lars Ulstadius, som år 1688 hade skapat uppståndelse och väckt anstöt, avbrutit en predikan i Åbo domkyrka och själv stigit upp och klandrat både prästerskapet och kyrkfolket. Schäfer blev Ulstadius anhängare och förkunnare av hans läror. Han flydde utomlands år 1694 och hamnade via London i Nordamerika och kolonin Nya Sverige. Vid sekelskiftet återvände han emellertid till Åbo men drogs åter in i konflikter. Han anklagade lutherdomen för att vara en falsk lära och presenterade sina dystra profetior. Han vägrade delta i nattvarden, och till sist spärrades han in i slottsfängelset den 8 april 1707.

I rannsakningsfängelset försökte man få Schäfer att återta sina ord, men han vägrade envist att ge upp: ”Jag lyder inte. Hetsigt motsatte jag mig biskopen. Jag slog näven i bordet 2 eller 3 gånger. Jag satte mössan på huvudet. Jag talade mycket och modigt om biskopens onda framfart.” Till sist dömdes Schäfer till döden år 1709, men kungliga majestätet benådade honom. För att förhindra pietismens vidare spridning beslöt man hålla oliktänkaren fängslad, och han isolerades på Åbo slott fram till år 1713. Då närmade sig de ryska styrkorna och han flyttades till Gävle.

Petter Schäfers dagbok öppnar ett fönster mot världen i början av 1700-talet. Han beskriver sina skriftliga arbeten och de verk han läst men ger också noggranna upplysningar både om sitt fastande och om den mat han fick. Han tycks inte ha varit isolerad på något sätt utan fick hela tiden information om händelserna både i staden och ute i världen. Våren 1710 hade han fått vetskap om assessor Gyllenkroks oblida öde:

”Assessor Anders Gyllenkrok föll plötsligt omkull framför Wittfots bod vid broändan, slog munnen och näsan i blod, bars hem och dog efter en stund. Fort gick det.”

Information om krigsfronten och kung Karl XII:s förehavanden trängde också igenom murarna. Schäfer skrev den 14 september 1709:

”Hårda bud om kung Carl XII. Ryssen slog hela armén i Ukraina vid staden Poltava: 27.6 har striden stått. Kungen har kommit undan. Postmeddelanden berättar att han varit mycket sjuk 28.8 i staden Bender. Han är nu i Turkiet.”

I Schäfers vardag växlade längtan efter kärlek och passion med fasta och kroppslig späkning. Han levde med smärtor, smalbenen värkte och även tänderna föreföll att ge upp:

”Jag drog ut den första med en tråd, den andra med fingret. Alla tänderna är lösa; jag kunde inte tugga mjukt bröd. – – -, munnen är svullen; jag kunde inte tala tydligt. Jag prövade att dricka, thee och caphe, men det hjälpte inte. Jag måste överge fastan för tändernas och den svåra skörbjuggens skull.”

Mitt i allt detta fick den säregna predikaren besök av allehanda Åbobor och han skickade meddelanden, ”blad” och ”zedlar”, till sina bekanta. I slutet av dagboken förtätas stämningen då de ryska trupperna närmar sig och Åbo förefaller att falla i fiendens händer. För Schäfer var förstörelsen ett bevis på andliga villfarelser.

”Herren slår dem, de förstår inte; han sänder dem förstörelse, men de lyder inte. Gud må se till detta elände! Den andliga förstörelsen är sorgligare och mer skadlig än den yttre, timliga. Ingen förstår, ingen gör riktig bot, amen!”

Hannu Salmi

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Petter Schäfer: Minä Pietar ja minä Anna. Päiväkirja vuosilta 1707–1714. Red. Matti Piispa. Otava, Helsingfors 2000.

Esko M. Laine: Schäfer, Petter. Nätpublikationen Kansallisbiografia. Studia Biographica 4. Helsingfors: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 1997–. Läst 22.2.2026.

Yrjö Kotivuori: Ylioppilasmatrikkeli 1640–1852: Anders Gyllenkrok. Nätpublikation 2005 <https://ylioppilasmatrikkeli.fi/henkilo.php?id=2230>. Läst 22.2.2026.

Yrjö Kotivuori: Ylioppilasmatrikkeli 1640–1852: Lars Ulstadius. Nätpublikation 2005 <https://ylioppilasmatrikkeli.fi/henkilo.php?id=2817>. Läst 22.2.2026.

Yrjö Kotivuori: Ylioppilasmatrikkeli 1640–1852: Petter Schaefer. Nätpublikation 2005, https://ylioppilasmatrikkeli.fi/henkilo.php?id=2565. Läst 21.2.2026.

1900-talet

Röda fångar i Sirkkala kasern

Lämna en kommentar

Under och efter inbördeskriget (27.1–15.5.1918) inrättade de vita på olika håll i Finland flera fångläger, där tiotusentals tillfångatagna från den förlorande sidan, de röda fångarna, hölls inspärrade. Tusentals fångar avrättades eller miste livet på grund av hunger och sjukdomar. En del av lägren hade rykte om sig att vara speciellt grymma, till exempel Hennala i Lahtis och lägret i Ekenäs. 

I andra läger åter var dödsfall och grymheter sällsynta. Ett av dem var Åbo Krigsfångeläger som upprättats i Sirkkala kasern i Åbo i april 1918. Därförinnan hade kasernbyggnaderna varit i ryska arméns bruk. Lägrets goda rykte kom sig i huvudsak därav, att väktarna var professionella fångvakter från Kakolafängelset och att lägerkommendanten Albert Arhenius uppriktigt brydde sig om fångarnas välfärd. Antalet dödsfall fick en markant uppgång då fånglägret i Tavastehus stängdes och fångar i dålig kondition flyttades till Sirkkala.

Olika slags historier cirkulerar om de röda fångar som avrättades i Sirkkala. En av dem berättar hur tvillingsönerna till en man som de röda mördat kom till Sirkkalalägret och i en källare flådde och styckade faderns mördare. Förutom typiska skräckhistorier finns det också många berättelser som gör gällande att mellan en och tre fångar skulle ha skjutits i Sirkkala.  Officiellt bestyrkta uppgifter finns det om två fall där väktarna skjutit fångar.  Enligt en rapport till riksdagen år 1919 hade en fånge som rymt från lägret fått ”en regelrätt dom” som ett varnande exempel för andra, men det vanliga straffet för flyktförsök från Sirkkalafängelset var isoleringscell, inte avrättning.

Den röde fången Kaarlo Vihma sköts i Åbo Krigsfångeläger 30.5.1918. Enligt den officiella rapporten hade Vihma från fönstret ropat glåpord till en väktare som stod på vakt. Denne sköt Vihma efter att ha gett honom varningar. Bild: Itä ja länsi: työväen kuvalehti 5-6/1929.

Det första bestyrkta fallet gäller backstugusittaren Kaarlo Vihma (1894–1918) från Virmo. Han hade 30.5.1918 enligt rapporten ropat glåpord från fönstret åt fångvaktare Asplund, som stod på vakt på gatan. Då Vihma trots Asplunds uppmaningar inte avlägsnat sig från fönstret hade väktaren skjutit honom. I dödsannonsen i Demokraatti står det att Vihma ”sköts 30.5.1918 i Åbo fångläger”.

Det andra fallet gäller fångar som 8.8.1918 tagit sig för att via fönstren stjäla mat från lagerrummet i fängelsebyggnaden. Fångvaktaren hade skjutit ett varningsskott, men enligt rapporten hade kulan av misstag flugit ut genom fönstret och träffat i Tusby hemmahörande, från Tavastehus överflyttade tukthusfången Jalmari Frantsila i magen. Frantsila hade inte avlidit genast utan först 16.9.1918 på sjukhuset. Det är oklart om dödsorsaken var skottsåren eller någon sjukdom eftersom Frantsila sägs ha hållit på att återhämta sig från skadorna. I det här fallet finns det också en detalj som kan ha orsakat missförstånd: Åbo Krigsfångeläger hade 15.9.1918, alltså dagen före Frantsilas död, bytt namn till Åbo tvångsarbetsläger, så Frantsila blev skjuten i krigsfångelägret men hörde till tvångsarbetslägret då han dog. En sammanblandning av de här två namnen har troligen gett upphov till påståendet att tre fångar sköts i lägret i Åbo.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Demokraatti 18.10.1919, s. 2.

Itä ja länsi: työväen kuvalehti 5-6/1929.

Riksarkivets digitala material. Protokoll/Riksdagen, 1.4.1919, nr I sessionerna 1-53, s. 280.

Åbo universitet, ämnet folkloristik. Material från projektet Sirkkala 1918–2018: Vankileiristä muistin paikaksi ja kulttuuriperintökohteeksi.

1800-talet

En mångsidig företagare – Selma Nordlin

Lämna en kommentar

Näringsfriheten öppnade dörrarna för en stadsekonomi av nytt slag i slutet av 1800-talet. När de gamla strukturerna rasade blev det också lättare för kvinnorna att hitta marknadsnischer för en egen, självständig företagsverksamhet. En av de mest synliga kvinnliga företagarna i Åbo var år 1845 födda Selma Paulina Nordlin (f. Pettersson).

Selma gifte sig som 17-åring år 1868 med kapten Gustav Reinhold Nordlin, som avlagt sin examen vid navigationsskolan i Åbo. Redan året därpå grundade paret en affär, som verkade i samband med deras hem i staden och sålde kolonialvaror, frukt och delikatesser. Skötseln av affären var i stor utsträckning Selmas ansvar emedan Gustav alltmer var till sjöss, och syftet med affären var också att den skulle trygga familjens försörjning då han var på sjön.

Selma var en handlande som förstod reklamens betydelse för affärernas framgång. Det är därför möjligt att följa familjens affärsverksamhet tack vare de meddelanden och annonser som publicerades nästan dagligen. I affärens utbud ingick från första början delikatesser från olika håll i Europa, till exempel äpplen från Krim, portvin från Portugal, apelsiner från Valencia, rödvin från Bordeaux och kalkoner till julbordet från S:t Petersburg. Affären sålde också det mycket populära munvattnet Amykos, som åtminstone enligt tidningsannonsen hjälpte mot nästan vad som helst.

Annons för munvattnet Amykos, som framtagits av den svenske apotekaren Henrik Gahn. Åbo Posten 27.11.1878, nr 277.

I början av år 1883 utvidgade Selma sitt företag och startade ett modemagasin tillsammans med sin vän Serafia Jacobsson. Serafia dog emellertid redan samma år och affären övergick helt i Selmas ägo. Verksamheten i modebranschen blev framgångsrik. Affären erbjöd kunderna det senaste modet: tyger, kläder och hattar, som Selma skaffade runtom i Europa då hon regelbundet besökte bland annat Lybeck och Berlin. Framgången sporrade Selma till att öppna ytterligare en affär.

Selma Nordlins annons om en kommande resa till Berlin för inköp av säsongvaror. Åbo Tidning 21.4 och 18.8.1886.

Selma blev änka och ensam med åtta barn vid 42 års ålder år 1887. Det bromsade emellertid inte upp hennes affärsverksamhet, snarare tvärtom. Hon startade ett sockerbageri, öppnade en andra affär för delikatesser, grundade stadens första wienercafé samt köpte en ramponerad ångslup och lät reparera den för persontrafik i Åbo skärgård. Hon annonserade flitigt i tidningarna efter ny arbetskraft både till sina affärer och till sitt hem för att hjälpa till med barnomsorgen. Samtidigt nådde företagsverksamheten sin kulmen.

Finland drabbades i början av 1890-talet av en depression som till sist drev Selma i konkurs år 1892. Hemstaden Åbo byttes mot Mariehamn, där Selma gjorde en nystart. Hon bedrev kolonialvaruhandel och tillverkade karameller under de följande 20 åren, innan hon flyttade tillbaka till Åbo, där hon avled vid 83 års ålder år 1928.

Jarkko Keskinen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Aura 18.5.1888 nr 114 (Wiener café)

Sanomia Turusta 28.3.1883 nr 64 (modemagasinet); 22.11.1887 nr 271 (sockerbageriet); 3.5.1888 nr 78 (båtköpet), 6.2.1888 nr 30 (arbetstagare), 24.4.1888 nr 94 (hemhjälp)

Åbo Posten 27.11.1878 nr 277 (munvattnet Akomys)

Åbo Tidning 16.5.1883 nr 129 (vin); 12.2.1884 nr 41 (äpplen); 13.2.1884 nr 42 (portvin och apelsiner); 12.12.1884 nr 338 (kalkon); 21.4.1886 nr 108 och 18.8.1886 nr 222 (Berlin); 18.10.1887 nr 283 (makens död); 6.9.1892 nr 241 (konkurs)

Axelsson, Kristina: Selma Nordlin – siirtomaatuotteita turkulaisille. Naisten ääni. https://www.naistenaani.fi/selma-nordlin-siirtomaatuotteita-turkulaisille/

Ekman, Arne: Norlin – Nordlin, Genos. Suomen sukututkimusseuran Aikakauskirja 3/1953.

1600-talet

När borgmästarinnan ville förgöra borgmästaren

Lämna en kommentar

Det kokade i Åbo sommaren 1688. På stan skvallrade man om det påstådda otillbörliga förhållandet mellan justitieborgmästaren Olaus Beckius och inspektör Lars Lambs hustru Maria Lambska. Borgmästarinnan Magdalena Kyhn gick på gatan och gastade att Lambska var hennes mans hora. Dessutom ryktades det i staden att borgmästarinnan sökt hjälp hos en häxa för att straffa sin make och Lambska. Magdalena Kyhn tillkännagav att hon verkligen inte sökt hjälp för att förgöra sin man utan för att åter vinna hans hårda hjärta. 

*

Justitieborgmästare Beckius var tvungen att föra fallet till domstolen för att rentvå sitt eget, hustruns och Lambskas rykte. Hans utläggning avbröts emellertid nästan genast då borgmästarinnan förklarade att hon kände till sanningen. Magdalena Kyhn berättade att hon våren 1686 haft ett ärende till Nystad och till vägvisare och tolk på färden fått kavalleristhustrun Valborg Jöransdotter. På återresan hade kvinnorna rastat på Thomas Keijainens gård i Virmo. 

När borgmästare Beckius familjegräl började behandlas vid kämnärsrätten i Åbo i maj 1688 framförde borgmästaren inledningsvis att hans hustru Magdalena Kyhn velat förgöra honom. RA z:196 ÅKP 8.5.1688, 192.

Emedan borgmästarinnan inte kunde finska hade hon bett Valborg fråga bonden om borgmästaren var förhäxad. Bonden hade svarat att Maria Lambska förhäxat borgmästaren med brännvin. Borgmästarinnan hade sedan frågat om bonden kunde bota hennes make. Bonden hade givit kvinnorna lite salt och bett hustru Kyhn att lägga det under makens dyna, vilket hon också hade gjort. 

I rätten tillfrågades borgmästarinnan hur det kom sig att hon bad den här bonden om hjälp. Hon svarade att en kvinna i Åbo rått henne att vända sig till en annan bonde, som skulle visa henne den hemliga vägen till en häxa. Enligt Thomas Keijainen hade kvinnorna bett honom sätta trolldom på borgmästaren och Lambska så att de skulle bli vansinniga och Lambska skulle bryta benet när hon nästa gång begav sig till borgmästaren. Han sade att kvinnorna betett sig som förryckta när de försökte tvinga honom att göra som de ville. Särskilt gällde detta Magdalena Kyhn, som tjatat om saken med höjda händer. Thomas hade gett dem lite salt bara för att bli av med dem, eftersom han inte kunde göra sådana häxkonster som de önskade. 

Borgmästarinnan berättade att hon några år tidigare besökts av en man från Norrbotten. Mannen hade stirrat stint på Magdalena och hennes man. När Magdalena frågat varför, hade mannen sagt att borgmästaren älskade en annan mans hustru och att han efter två år skulle komma att slå och misshandla sin egen hustru. Magdalena Kyhn berättare vidare, att körsnären Matthias Rauch och sotaren Lorentz Timme hade pratat om hur fel det var att borgmästaren hatade sin hustru. De hade ansett att han var förhäxad. Rauch hade berättat att han i sin ägo hade en tysk bok där det stod hur man kunde häva förbannelsen. Man skulle ta lite salt och hälla det i den förhäxades vänstra sko. Sedan skulle saltet kastas över axlarna. 

*

Borgmästarinnan blev nervös mitt under rättegången och skällde sin make flera gånger för kanalje och hundsvott. Borgmästaren medgav att han ibland besökt inspektor Lamb om aftonen för att röka en pipa tillsammans med honom men att han sedan alltid avlägsnat sig från huset. Magdalena kallade åter Lambska flera gånger för en lättfotad hora och sade, att hennes man och Lambska tagit in på tre eller fyra ställen i Stockholm och legat och levt tillsammans som man och hustru. Borgmästare Beckius förnekade fortsättningsvis detta men meddelade att han genast tänkte bege sig till Lamb på nytt för att reta sin hustru. Sin hustru höll han för en ärans tjuv och sade, att om han fått göra med henne som han ville så skulle hon för länge sedan ha lagts styckad på stegel och hjul.

Maria Lambska brusade också upp och sade att hon inte skulle ge sig innan Magdalena satts i järn på torget vid skampålen. Både borgmästaren och Lambska påstod, att Magdalena tillsammans med sin syster Barbro Kyhn bakom lyckta dörrar hade malt sönder borgmästarens byxor och Lambskas strumpor för att bringa olycka över dem. Därför hade Lambska på den femte pingstdagen ute på gatan skrikit och flera gånger kallat Kyhn för häxa, hora och tjuv.

Hela soppan berodde sist och slutligen på det agg som kvinnorna hyste för varandra. Grälet hade sina rötter några år bakåt i tiden då kvinnorna fortfarande hade varit vänner.  När borgmästarinnan sedan tyckte att borgmästaren trivdes alltför bra i Lambs och hans hustru Marias sällskap var fröet till grälet sått.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Riksarkivet (RA), Åbo kämnärsrätts protokoll (ÅKP) z:196 8.5.1688, 192−201; 26.7.1688, 284−286.

1800-talet

Åderlåtning och blodiglar i Åbo på 1800-talet

Lämna en kommentar

Blodiglar har sedan antikens tid använts för att behandla sjukdomar och andra kroppsliga besvär. Från antiken fram till 1800-talet påverkades hälsobegreppen av den så kallade humoralläran, enligt vilken kroppens fyra grundvätskor – blod, gul galla, svart galla och slem – skulle vara i balans sinsemellan. Om en läkare eller botare ansåg att blodets andel var för stor i relation till de andra vätskorna måste man tappa blod ur kroppen antingen genom åderlåtning eller koppning eller till exempel genom att låta blodsugande iglar fästa sig vid patientens hud. Blodigeln suger vid en och samma måltid i sig 5–10 milliliter blod ur sin värd. Man behandlade till och med fetma med blodiglar.

Blodigel. Bild: Art.com.

Bruket av blodiglar i vården fick dittills osedda proportioner i Europa på 1700- och 1800-talet. I Frankrike kunde ett enskilt sjukhus förbruka tiotusentals iglar per år.  Också i Finland blev iglarna på 1800-talet ett trendigt botemedel, och man försökte på alla sätt skaffa fram sådana antingen från hemlandet eller utlandet. Elias Lönnrot skrev om bruket av blodiglar bland annat i sin bok Suomalaisen Talonpojan Koti-Lääkäri, som publicerades 1839. Om någon hade ont i ögat skulle man enligt Lönnrot placera flera iglar runt ögat, och öronåkommor åter skulle behandlas med iglar bakom örat. Blodiglar användes mycket allmänt ända till slutet av 1800-talet, då den moderna medicinska vetenskapen började ta avstånd från tanken att avlägsna ”ont blod” eller ”sjukt blod” genom att slå åder.

När igelmetoden ökade i popularitet blev tillgången på blodiglar ett bekymmer. Varje apotek i Åbo på 1800-talet försökte lösa problemet på sitt sätt. Det fanns tre alternativ: att skaffa blodiglar från olika ställen i hemlandet, att importera iglar från utlandet och att planmässigt föda upp iglar i dammar.

Den inhemska produktionen av blodiglar i början av 1800-talet uppskattades till cirka 10 000 per år. Eftersom man i Åbo behövde omkring 15 000 iglar per år stod det klart, att det inte räckte med att samla iglar i naturliga vattensamlingar. Man visste att iglarna trivdes i grunda gölar med stillastående vatten och frodig växtlighet men inga fiskar.  Vattnet måste vara varmt och strandfloran fick gärna vara ymnig. Enligt biologen Kaarlo Levander var insamlingsmetoden enkel:  han hade hört att gamla käringar samlade iglar genom att stiga barfota i vattnet och låta iglarna suga sig fast. En kvinna i Teisko som kallades Mato-Pirjo sades ha skaffat sig sin utkomst i 40 år genom att fånga iglar. I Keuru räknades insamling av blodiglar rentav som ett eget näringsfång på 1840-talet.  

Trots allt fick man i Åbo inhemska iglar, åtminstone från Åland och från Rimito, Pargas och Nagu i Åbo skärgård. Men man måste ändå ty sig till import från utlandet. Det finns belägg för att iglar importerades till Åbo åtminstone från Sverige och kanske också från Ryssland. Statsmakten förhöll sig dock avog till importen från utlandet.

Erik Julin (1796–1874). Bild: Wikimedia Commons.

Man måste alltså åtminstone försöka använda det tredje alternativet, uppfödning av iglar i dammar, en metod som var vanlig i Frankrike och Tyskland. Det är ingen överraskning att den kände aboensiske köpmannen och apoteksägaren Erik Julin (1796–1874), sedermera kommerseråd, gav sig i kast med ett sådant projekt. Julin är också känd för att ha grundat Åbo FBK och för sitt arbete för anläggandet av en stadspark på Vårdberget.

Uusi Aura berättade om Julins förtjänstfulla verksamhet den 29 augusti 1948: ”Han hade en tvål- och ljusfabrik, han tillverkade ättika, han hade en kakel-, porslins- och fajansfabrik och han sände varor till Ryssland. På kakelfabrikens område lät han gräva en damm där han odlade blodiglar då efterfrågan på sådana under en tid var vida större än tillgången. Men företaget lyckades inte: de utplanterade iglarna insjuknade och dog.” (Fri översättning.)

Julin startade det misslyckade igelprojektet tillsammans med bokhandlaren G. O. Wasenius (1789–1852) från Helsingfors. I sitt brev till senaten i oktober 1838 ansökte kompanjonerna om fem års ensamrätt till dammodling av blodiglar i Åbo och Björneborgs län (Julin) och i Nylands län (Wasenius). Som ovan konstaterades misslyckades herrarnas projekt i bägge områdena av någon anledning ”ganska totalt”.

Timo Vuorisalo och Hannu Salmi

Översättning: Brita Löflund

Artikeln baserar sig på en understreckare i Turun Sanomat 1.9.2024.