Etikettarkiv: sjukdomar

Åderlåtning och blodiglar i Åbo på 1800-talet

Blodiglar har sedan antikens tid använts för att behandla sjukdomar och andra kroppsliga besvär. Från antiken fram till 1800-talet påverkades hälsobegreppen av den så kallade humoralläran, enligt vilken kroppens fyra grundvätskor – blod, gul galla, svart galla och slem – skulle vara i balans sinsemellan. Om en läkare eller botare ansåg att blodets andel var för stor i relation till de andra vätskorna måste man tappa blod ur kroppen antingen genom åderlåtning eller koppning eller till exempel genom att låta blodsugande iglar fästa sig vid patientens hud. Blodigeln suger vid en och samma måltid i sig 5–10 milliliter blod ur sin värd. Man behandlade till och med fetma med blodiglar.

Blodigel. Bild: Art.com.

Bruket av blodiglar i vården fick dittills osedda proportioner i Europa på 1700- och 1800-talet. I Frankrike kunde ett enskilt sjukhus förbruka tiotusentals iglar per år.  Också i Finland blev iglarna på 1800-talet ett trendigt botemedel, och man försökte på alla sätt skaffa fram sådana antingen från hemlandet eller utlandet. Elias Lönnrot skrev om bruket av blodiglar bland annat i sin bok Suomalaisen Talonpojan Koti-Lääkäri, som publicerades 1839. Om någon hade ont i ögat skulle man enligt Lönnrot placera flera iglar runt ögat, och öronåkommor åter skulle behandlas med iglar bakom örat. Blodiglar användes mycket allmänt ända till slutet av 1800-talet, då den moderna medicinska vetenskapen började ta avstånd från tanken att avlägsna ”ont blod” eller ”sjukt blod” genom att slå åder.

När igelmetoden ökade i popularitet blev tillgången på blodiglar ett bekymmer. Varje apotek i Åbo på 1800-talet försökte lösa problemet på sitt sätt. Det fanns tre alternativ: att skaffa blodiglar från olika ställen i hemlandet, att importera iglar från utlandet och att planmässigt föda upp iglar i dammar.

Den inhemska produktionen av blodiglar i början av 1800-talet uppskattades till cirka 10 000 per år. Eftersom man i Åbo behövde omkring 15 000 iglar per år stod det klart, att det inte räckte med att samla iglar i naturliga vattensamlingar. Man visste att iglarna trivdes i grunda gölar med stillastående vatten och frodig växtlighet men inga fiskar.  Vattnet måste vara varmt och strandfloran fick gärna vara ymnig. Enligt biologen Kaarlo Levander var insamlingsmetoden enkel:  han hade hört att gamla käringar samlade iglar genom att stiga barfota i vattnet och låta iglarna suga sig fast. En kvinna i Teisko som kallades Mato-Pirjo sades ha skaffat sig sin utkomst i 40 år genom att fånga iglar. I Keuru räknades insamling av blodiglar rentav som ett eget näringsfång på 1840-talet.  

Trots allt fick man i Åbo inhemska iglar, åtminstone från Åland och från Rimito, Pargas och Nagu i Åbo skärgård. Men man måste ändå ty sig till import från utlandet. Det finns belägg för att iglar importerades till Åbo åtminstone från Sverige och kanske också från Ryssland. Statsmakten förhöll sig dock avog till importen från utlandet.

Erik Julin (1796–1874). Bild: Wikimedia Commons.

Man måste alltså åtminstone försöka använda det tredje alternativet, uppfödning av iglar i dammar, en metod som var vanlig i Frankrike och Tyskland. Det är ingen överraskning att den kände aboensiske köpmannen och apoteksägaren Erik Julin (1796–1874), sedermera kommerseråd, gav sig i kast med ett sådant projekt. Julin är också känd för att ha grundat Åbo FBK och för sitt arbete för anläggandet av en stadspark på Vårdberget.

Uusi Aura berättade om Julins förtjänstfulla verksamhet den 29 augusti 1948: ”Han hade en tvål- och ljusfabrik, han tillverkade ättika, han hade en kakel-, porslins- och fajansfabrik och han sände varor till Ryssland. På kakelfabrikens område lät han gräva en damm där han odlade blodiglar då efterfrågan på sådana under en tid var vida större än tillgången. Men företaget lyckades inte: de utplanterade iglarna insjuknade och dog.” (Fri översättning.)

Julin startade det misslyckade igelprojektet tillsammans med bokhandlaren G. O. Wasenius (1789–1852) från Helsingfors. I sitt brev till senaten i oktober 1838 ansökte kompanjonerna om fem års ensamrätt till dammodling av blodiglar i Åbo och Björneborgs län (Julin) och i Nylands län (Wasenius). Som ovan konstaterades misslyckades herrarnas projekt i bägge områdena av någon anledning ”ganska totalt”.

Timo Vuorisalo och Hannu Salmi

Översättning: Brita Löflund

Artikeln baserar sig på en understreckare i Turun Sanomat 1.9.2024.

Juslenius, pesten och en likkista

Daniel Juslenius kände sig illamående. Böldpesten hade spritt sig längs Östersjökusten under Stora nordiska kriget och i september 1710 nådde farsoten Åbo. Juslenius, som var född i Mietois år 1676, hörde till de första som insjuknade. Han kände sig sjukare dag för dag. Då beslöt han att isolera sig i hemmet och sände iväg sina tjänare fastän dessa livligt protesterade. När Juslenius blev allt svagare beställde han hem en likkista och lade sig raklång i den, för han kände att hans sista stund var kommen. Liggande på detta sätt i kistan skulle han vara klar att föras bort och bärarna skulle inte behöva vara rädda för smitta.  Senare har det berättats, att det då pesten härjade som mest till och med var svårt att övertala en präst att komma och ge sista smörjelsen. Fruktan för farsoten var enorm.

Daniel Juslenius. Bild: J. F. Martin, Historiska bildsamlingen, Museiverket.

Pesten slog till med förödande kraft. Det var man redan beredd på, för i juni 1710 hade pesten nått Stockholm, troligen med ett skepp från Pärnu. Farsoten pinade stadsborna fram till följande år och dödade uppskattningsvis 40 % av invånarna. Särskilt utsatta var de fattiga stadsdelarnas kvinnor och barn. I september 1710 nådde pesten södra Finland och drabbade förutom Åbo också bland annat Borgå och Helsingfors. När farsoten småningom avklingade i januari 1711 hade var tredje stadsbo avlidit.

År 1710 var Juslenius bara 34 år, en man i sina bästa år. Han hade blivit känd för sina skrifter Aboa vetus et nova (Åbo förr och nu, 1700) och Vindiciae Fennorum (Finnarnas försvar, 1703). Lärarbanan vid Åbo Akademi hade han inlett år 1705 efter att ha blivit adjunkt vid filosofiska fakulteten. Nu trodde Juslenius att hans sista stund var kommen.

Ödet ville emellertid annorlunda. När Juslenius legat ett dygn i likkistan mådde han plötsligt bättre. Han steg upp ur kistan och redan efter några dagar kände han att krafterna återvände.

Daniel Juslenius fick ett långt liv efter peståret. Han hade många världsliga och andliga uppdrag och avled först år 1754. Men Stora nordiska krigets år var svåra. Åbo drabbades förutom av pesten och kriget också av en storbrand i maj 1711. Nästan en fjärdedel av staden förstördes av elden. Juslenius miste sitt hus, nästan alla sina möbler och en stor del av sin boksamling.

Hannu Salmi

Svensk översättning: Brita Löflund

Källor:

Pietilä, Antti J.: Daniel Juslenius, hänen elämänsä ja vaikutuksensa. Tampereen kirjapaino, Tammerfors 1907.

Pitkäranta, Reijo: Juslenius, Daniel. Nätpublikationen Kansallisbiografia. Studia Biographica 4. Helsingfors: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 1997– (referens 17.10.2025)

Ranta, Raimo: Åbo stads historia 1600–1721. Åbo stad, Åbo 1977.

Vuorinen, Heikki S. History of Plague Epidemics in Finland. Plague: Epidemics and Societies. Eds. Michel Signoli et al. Firenze University Press, Florens 2007, 53–56.