Ammunitionsfabriken Oy Tolfan Ab, i folkmun ”bombfabriken”, verkade i Farmos-fabrikernas lokaliteter i stadsdelen Kärsämäki i Åbo under krigsåren 1939–1944. Emedan dess produktion var livsviktig för Finlands försvar var fabriken föremål för speciell övervakning i syfte att förhindra sabotage eller annat liknande.

Snickaren, arbetsledaren August Johansson på Tolfans träarbetsavdelning blev i juli 1941 hämtad till förhör av Statspolisens Åboavdelning. En annan snickare hade 4.7 gjort en angivelse enligt vilken Johansson skulle ha uppmanat män att inte delta i reservövningarna och att läsa de hemliga publikationer som spreds av Samfundet Finland-Sovjetunionen (SFS). Angivaren påstod rentav att Johansson skulle ha sagt att man borde ta livet av Mannerheim. Även en annan av arbetarna gav samma utlåtande. Eftersom Johansson hade blivit dömd i samband med händelserna 1918 anhölls han för att förhöras.

Vid förhören nekade Johansson till anklagelserna och framförde en misstanke, att angivaren – som han kände väl – var förbittrad över att inte ha fått den tjänst som arbetsledare för träavdelningen som gavs åt Johansson. Johansson karakteriserade angivaren som en inte särskilt kunnig arbetskarl och en ”stor suput”, och berättade att denne i berusat tillstånd flera gånger försökt bära hand på honom. Tydligen nådde bitterheten sin höjdpunkt vårvintern 1942, i samband med att angivaren försökt våldföra sig på träavdelningens städerska ”som redan passerat medelåldern”. Han hade också ”lyckats riva sönder en del av hennes klädesplagg, men hans avsikt blev inte slutförd eftersom den förhörde hade råkat komma in”. Johansson hade då givit mannen en sträng varning och sagt, att om denne försökte sig på samma sak igen skulle han anmäla det för fabriksledningen.

Till sitt försvar anförde Johansson ytterligare, att om han ”skulle ha tillägnat sig en sådan syn på vårt lands försvar och våra ledande statsmän som i förenämnda utlåtanden påstås”, så skulle han inte under vinterkriget ha arbetat med sådan energi på Tolfan. Efter förhören släpptes Johansson på fri fot.

Förhören fortsatte med fabrikens andra arbetare och angivaren. Utlåtandena var något vaga, men de som haft mer att göra med Johansson på fabriken försvarade honom och nekade till att han någonsin skulle ha talat illa on samhällsordningen eller regeringen. Många konstaterade också att angivaren var en hård drinkare, som fick fortsätta att arbeta på fabriken endast på nåder. Till sist gav Tolfans överingenjör ett utlåtande, där han konstaterade att Johansson fått berömligt betyg för sitt arbete under vinterkriget och nämnde att angivaren var ”en helt omoralisk natur”.  Dessutom styrkte han Johanssons berättelse om våldtäktsförsöket.

Protokollen avslutades av detektiven Oskar Valkama vid Statspolisens Åboavdelning på detta sätt: ”Då det blev uppenbart, att angivelsen grundade sig på personlig avund och hämndlystnad, avslutades ärendets vidare utredning härmed.”

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Riksarkivet, Helsingfors. Statspolisens I arkiv. 1292/1. Underavdelningarnas förhörsprotokoll nr 711–841. 1941. Statspolisens Åboavdelnings förhörsprotokoll nr 124/41.