Etikettarkiv: bokhistoria

Geografiska observationer om Åbo

Om du skulle skriva en sida om dagens Åbo, vad skulle du lyfta fram? Vad skulle du vilja berätta för dem som läser texten om 250 år?

Denna geografibok från 1770-talet undgick att förtäras av elden. 

I min hand har jag Daniel Djurbergs (1744–1834) bok Geografie, som utkom år 1778. Det här exemplaret har veterligen räddats från vinden i ett brinnande apotekshus i Umeå i Sverige på 1940-talet. Verket är andra delen i en serie, och där återfinns också Åbo. 

Först beskrivs stadens geografiska läge. Inte särskilt lockande: jordmånen är dålig och trakten upptas till en del av kärr och sankmarker. Den katalogmässigt framskridande berättelsen ger emellertid en bild av en riktigt livlig plats. I staden finns till exempel en hovrätt, ett universitet, en katedralskola och ett tryckeri. De publika byggnaderna ger staden värdighet. Speciellt nämns de två kyrkorna samt hovrättens och akademins byggnader, rådhuset samt presidentens, landshövdingens och biskopens hus. Lasarett och spinnhus finns här också. Av industrianläggningarna nämns ett sockerbruk, en ylletygs- och klädesfabrik, två tobaksspinnerier, två manufakturer för garn-, tröj- och strumptillverkning, en parkumsfabrik samt ett linne-, bomulls- och bomullsdamastväveri. Och det här var ännu inte allt! I staden fanns också ett skeppsvarv och ett tegelbruk.

Geografi från år 1778. Åbo ingår!

Centrum för den internationella handeln är naturligtvis hamnen. Handeln är livlig med Medelhavsområdet, Holland, Portugal, England, Ryssland och Danmark. Främst exporteras järn, spannmål, torkade livsmedel, hudar, talg, lin, hampa, tjära, trävaror och andra skogsprodukter. Om importen sägs att varorna är desamma som vanligen säljer bra också i andra städer. Dagens läsare får således inte veta om de skepp som kom till Åbo hade med sig till exempel kaffe, socker eller kryddor. Skribenten nämner, att möjligheterna till handel skulle ha varit ännu bättre ifall de finska böndernas seglationsfrihet inte skulle ha bromsat Åbos och de andra städernas tillväxt.  

Geografi blev ett viktigt läroämne i skolorna på 1700-talet.  Djurberg, som tituleras geograf och skolman, skrev också den populära läroboken Geografie för Begynnare, varur bland annat den unge Zacharias Topelius hämtade sina geografikunskaper. 

Texten om 1700-talets Åbo väcker tankar om de livsöden som den korta redogörelsen vittnar om. Bakgrundskunskaper behövs för en  djupare förståelse. Vem odlade, fiskade, torkade, byggde skepp, spann, garvade eller odlade tobak? Vem sålde, köpte, blev rik, blev fattig? 

Många slags livsöden får rum på och mellan raderna. 

Pälvi Rantala

Översättning: Brita Löflund

Källa:

Geografie, Sammandragen utur de Nyaste och Tilförliteligaste Auctorer, af Daniel Djurberg, II Delen. Stockholm, Tryckt hos P. Hesselberg 1778.

En bokmals liv

I företalet till sin roman Rosens namn, som utspelas på medeltiden,citerar Umberto Eco Thomas a Kempis: “”I allt sökte jag vila, men ingenstans fann jag den utom i en vrå med en bok.” Alla bokvänner kan säkert godkänna det här uttalandet av den nederländske mystikern och skolastikern, men särskilt väl beskriver det den livsstil som Anders Johan Sjögren, studerande i Åbo på 1810-talet, följde.

Anders Johan Sjögren (1794–1855). Ingår i verket G. Heinricius, Anteckningar om Immanuel Ilmoni, 1912.

Anders Johan Sjögren kom från Itis socken, gick i skola i Lovisa och Borgå och började studera vid Kejserliga universitetet i Åbo hösten 1813. Med sig till den nya staden hade han sina boklådor och sitt passionerade läsintresse. Under skoltiden hade han levt ett mycket isolerat liv – så isolerat, att lektor Magnus Alopaeus vid Borgå gymnasium i sina avskedsord till honom med högaktning nämnde hans benägenhet för att sitta stilla och fundera i studerkammaren. Sjögren rörde sig inte bland societeten, var ingen teaterbesökare och tyckte inte om kortspel. Böckerna upptog hans tid, och så blev det också i början av studietiden i Åbo.

Sjögrens digra dagboksserie på ungefär 8 300 sidor har bevarats. Den omfattar hela hans liv och berättar noggrant om dagshändelserna och vardagssysslorna också under studietiden i Åbo. Den är sålunda en värdefull källa till kunskap om studentlivet i början av 1800-talet.  Sjögren hade för vana att också anteckna uppgifter om de böcker och tidningar han köpt, lånat och läst. Dessutom använde han sin dagbok för minnesanteckningar.  Där finns hundratals sidor med sammandrag av och direktcitat ur böcker och tidningar. Därför har Sjögrenforskaren Michael Branch kallat den ett kulturhistoriskt uppslagsverk, vars syfte var att utöka skribentens möjligheter att välja lämpliga universitetskurser och föreläsningar.

I Åbo pluggade Sjögren naturligtvis akademisk kurslitteratur, bland annat klassiska grekiska och romerska verk, men utöver dem bekantade han sig också med geografi, reseskildringar, historia, romaner och skådespel. År 1815 erkände han att han egentligen läste precis vad han hade lust till eftersom han inte ännu fattat beslut om sin levnadsbana. Denna mångsidighet var emellertid ett omen för framtiden, för efter åren i Åbo blev Sjögren i Ryssland en berömd etnograf och upptäcktsresande.

Jukka Sarjala

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Jukka Sarjala, “Kiertävät kirjat. Painotuotteiden aineellis-sosiaalinen vaikuttavuus Anders Johan Sjögrenin elämässä ja opiskelussa 1810-luvulla”. Historiallinen Aikakauskirja 119:3 (2021) s. 275–287.

Anders Johan Sjögren, Allmänna Ephemerider. Dagböckerna 1806–1855. Utgivna av Michael Branch, Esko Häkli & Marja Leinonen. Helsingfors: Nationalbiblioteket, 2020. [https://www.doria.fi/handle/10024/177355]