Kategoriarkiv: 1700-talet

Svårt att lämna Åbo

Åbo, i början av maj 1795. En ung akademiskt bildad man står inför sin första utlandsresa. Han har låtit binda en anteckningsbok, vars sidor än så länge är tomma. Under resans lopp kommer sidorna att bli fullskrivna med allt från balett- och operarecensioner till referat av diskussioner med olika slags bekanta, från adelsherrar och munkar till gatubarn. På tröskeln till sitt stora äventyr skriver han: “Från Åbo till Amsterdam: hwilken himlafärd för en yngling, som föga sett werlden utom sin studentkammare och sin atlas!”      

Reinberg, Johan Jakob. Slottet. (Åbo). Åbo Slott. Vy Från Berget Vid Varvsgatan Mot Slottet, Hirvensalo, Tjärholmen Och Runsala. 1852. Åbo Akademis arkivsamlingar.

Här överdrev Frans Michael Franzén en smula. Ung var han ju – han hade fyllt 23 i januari – men han hade i alla fall avlägsnat sig från sin kammare och rest till Uppsala för att studera. Utanför det svenska riket hade Uleåborgsfödde Franzén dock aldrig varit. Till Åbo hade han flyttat redan som 13-åring då han började studera vid Åbo Akademi. Vid 17 år var Franzén redan magister, några år senare docent. Den akademiska världen hade tidigt öppnat sig för honom tack vare hans begåvning, förmåga till snabb inlärning och beläsenhet, vilka hade noterats redan i barndomen. Men att se världen med egna ögon var givetvis en annan sak än att läsa om den. Franzén visade sig vara en utmärkt resedagboksskribent. Hans observationer av nästan allt mellan himmel och jord vittnar om en skarp blick och litterär talang. Franzén reste slutligen betydligt längre bort än till Amsterdam och besökte många platser på den europeiska kontinenten och de brittiska öarna. 

Avfärden från Åbo i maj drog emellertid ut på tiden då vindarna inte var gynnsamma. Handelsfartyget med destination Helsingör låg klart för avfärd i Beckholmens hamn. Franzén och hans reskamrat Carl Fredrik Bremer skulle segla med fartyget till Danmark och sedan fortsätta resan på den europeiska kontinenten. Men nu låg fartyget bara stilla och väntade. Och Franzéns resfeber steg. Efter flera dagars försening kunde resan äntligen börja. Matrosernas hustrur strövade fortfarande omkring i hamnen, dit de kommit för att vinka av sina makar. När fartyget kastade loss brast många av kvinnorna ut i tårar. 

Åbo försvann ur synhåll. Framför fartyget låg en hel labyrint av öar – så beskrev Franzén skärgården – och passagerarna fick beundra de ständigt föränderliga vyerna. I varje fall ända fram till Korpo, för där mojnade vinden åter och färden stannade av. Det blev igen en flera dagars väntan och Franzés tålamod ställdes på prov. Det stora äventyret lät vänta på sig. 

Franzéns sjöresa från Åbo till Helsingör räckte sist och slutligen omkring tre veckor. Hela hans Europaresa räckte nästan ett och ett halvt år.

Heli Rantala

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Frans Michael Franzén: ”Antekningar under en Utrikes resa”, Åbo Tidning 31.1.1801 [första delen i hans berättelseserie].

Heli Rantala: Pikisaaresta Pariisiin. Suomalaismatkaajien kokemuksia 1800-luvun Euroopassa. Helsingfors: Gaudeamus, 2020.

Wittfooth, tomt nummer 1 i Åbo

I det svenska riket började man numrera stadstomterna vid tiden kring sekelskiftet 1600–1700. Den äldsta tomtnumreringen i Åbo är från 1712 men ändrades flera gånger före branden år 1827 och den helt omvälvande nya stadsplan som denna medförde.

Tomt nummer 1 på Daniel Gadolins karta från åren 1754–1756. Kartjustering: Tuovinen, Tapani 2010, Åbo stadsmuseum. 

Kyrkokvarterets hus nummer 1 kom alltid först i tomtnumreringen i Åbo. Huset låg i Kyrko Ågatans hörn vid Stortorget och bron över Aura å. Med tanken på kommersen var platsen intill torget, Aura ås båtkajer och bron över ån en av de bästa i staden.

Tomten grundades och uppmättes redan under medeltiden – i själva verket är det fråga om två medeltida tomter som förenades år 1674. Huset torde vara samma murade hus vid åstranden som köpmannen Laurens Vadmal den 1 juli 1426 sålde åt domkyrkan till ett högt pris, 200 guldnobel och 130 Åbomark. Möjligen bodde den redan år 1386 omnämnde borgaren Hinnekinus Vadmal på den här platsen.

I samband med reformationen miste domkyrkan den här tomten och nästan alla sina övriga egendomar i staden. Det vid torget belägna husets första kända ägare efter medeltiden är kryddhandlaren Peter Kryddkrämer l. Delring, som flyttade hit från Klosterkvarteret ungefär år 1609. Han bodde här till mitten av 1620-talet och hans änka Elsa ytterligare ett tjugotal år.  Krydde-Per, som köpmannen kallades, byggde till stenhuset på höjden, och efter det hade huset ett fönster mot torget i andra våningens gavel. Beskrivningen av huset baserar sig på professor Martin Stodius (f. 1590) hågkomster från barndomen, då han gick förbi kryddkrämarens hus varje dag på väg till skolan. Huset fick en ny ägare år 1647 i Tysklandsfödde svärdsliparmästaren Salomon Ludwig Ståhl, som sedan bodde där i nästan 30 år. 

Peter Kryddkrämer hade också ägt granntomten vid Ågatan, men han hade år 1624 sålt den åt borgmästaren Petter Jesenhaus. Liksom borgmästaren var även husets följande invånare Gewert Bugenhagen och Hans Stamer köpmän från Lybeck. År 1649 övergick huset till den avlidne borgmästarens svärson, köpmannen Joachim Wittfooth. Denne köpte senare också grannen Ståhls hus och slog samman de två tomterna i ändan av Ågatan. Även gränden mellan tomterna anslöts till den nybildade tomten. På den så kallade ryska kartan från 1740-talet ser vi att det stora stenhus som funnits på tomten redan på medeltiden låg vid Ågatan.

Här vid åstranden låg stadens gamla tomt. Bild: Georg Haggrén.

Kyrkokvarterets tomt nummer 1 fick namn efter köpmannasläkten Wittfooth. Släktens medlemmar bodde där ända till 1780-talet. Efter dem kom Jacob Johan Maexmontan, senare kommerseråd. Med sin tomt införlivade han grannhuset Spiker vid Kyrko Ågatan, varefter en del av trähusen ersattes med stenhus. Maexmontans byggnader skadades svårt vid Åbo brand 1827, och i enlighet med Engels nya stadsplan anlades här en park och en del av Östra Strandgatan. Numera ligger ruinerna av Wittfooths hus och den forna tomten under parkkanten, gatuområdet och strandbrinken. De arkeologiska uppgifterna om tomten är knappa emedan endast få utgrävningar gjorts på platsen. I dag är det svårt att föreställa sig att det på platsen för det anspråkslösa gatuområdet en gång fanns ett av stadens ståtligaste och mest eftertraktade köpmannahus.

Georg Haggrén 

Översättning: Brita Löflund