Kategoriarkiv: 1900-talet

1900-talet

Spöket på Nummisbacken

Lämna en kommentar

Onsdagen den 3 november 1948 begav sig Turun Sanomats reporter Matti Jämsä på upptäcktsfärd till Nummisbacken. Man hade bett honom undersöka ryktena om ett spöke som stört livet vid Åkervägen 4. Där bodde sexbarnsfamiljen Kumlander i ett egnahemshus med två våningar.

När Jämsä kom till platsen var husets herre själv hemma och konstaterade:

”Redan i en och en halv månad har andarna aktivt bråkat med oss. Från vinden hörs högljutt buller, knackningar och tunga steg. Emellanåt bankar de i köksväggarna och på dörren också.”

Turun Sanomat 4.11.1948.

Spökerierna var som livligast mellan klockan sju och tio om kvällarna, och i månadsskiftet oktober–november hade det spökat varje dag. Spöket hade till och med visat sig. Det var ”ett väsen med skinande vitt huvud och snäv svart kåpa”, 130–140 centimeter långt.  Benen liknade en tranas ben och fötterna var som hästhovar. I handen hade spöket ”ett föremål liknande en djurtarm” som det viftade med.

”I Guds namn, vad söker ni!” hade Kumlander ropat, men spöket hade bara tittat långt på honom och försvunnit.

Redaktörerna beslöt återkomma på kvällen, vid skymningstid. En hop Nummisbacksbor hade samlats på vägen för att se vad som skulle hända, men ingenting hände. Spöket höll sig undan.

Kainuun Sanomat 7.11.1948.

När Jämsäs artikel utkommit – under pseudonymen Nalli – i Turun Sanomat den 4 november spreds den snabbt till andra tidningar runtom i landet, från Helsingfors till Kemi och från Karleby till S:t Michel. Vid allhelgonatiden kunde hela Finland läsa om spöket på Nummisbacken. Berättelsen fortsatte i de påföljande dagarnas tidningar, där det berättades att även ”andeforskare” kallats till platsen för att fördriva de onda andarna.

Till sist gjorde Kumlander en brottsanmälan och redan den 8 november kom polisen till platsen för att utreda fallet. Stora skaror av nyfikna Åbobor hade också vandrat till Åkergatan och enligt uppgifter i tidningarna måste polisen bana sig väg ”genom en 300-hövdad folkmassa”. Kriminalkonstapeln behövde inte arbeta länge innan fallet löstes. Enligt tidningen Sosialisti hade ”en nära granne som tydligen hyste agg till Kumlanders för något” uppträtt som spöke. Grannen hade inte bara maskerat sig utan också lagt ut snören med vilkas hjälp han kunde framkalla klirr och skrammel. Tidningarna avslutade sin nyhetsuppföljning med ett kort konstaterande: ”Spöken lever inte länge nuförtiden”.

Hannu Salmi

Översättning: Brita Löflund

Källor:

H. K.: ”Turun kummitusta katsomassa satoja ihmisiä ja poliiseja”, Jaakkiman Sanomat 10.11.1948.

Junttila, Veli: Suomi 1948/Nummenmäen kummitus. Turun Sanomat 1.11.1998.

”Kummitukset eivät elä kauan nykyaikana”, Sosialisti 9.11.1948.

”Kummitus peloittelee ihmisiä”, Etelä-Saimaa 5.11.1948.

”Kummitus peloittelee ihmisiä”, Kainuun Sanomat 7.11.1948.

”Kummitus Turussa”, Ylä-Vuoksi 6.11.1948.

Nalli: ” Nummenmäellä kummittelee vallan kamalasti”, Turun Sanomat 4.11.1948.

Nalli: ”Nummenmäen kummitus”, Turun Sanomat 5.11.1948.

”Nummenmäen ’kummitusjuttu’”, Turun Sanomat 7.11.1948.

”Turun kummitus mielikuvitusta”, Vaasa 13.11.1948.

1900-talet

Tango med AI

Lämna en kommentar

Musikbranschens professionella aktörer har, liksom konsumenterna, under 2020-talet varit oroade över att AI-kompositioner, -texter och -framföranden invaderar internetbaserade kommersiella musik- och videotjänster. På nätet finns redan ett stort antal tjänster som bygger på AI-applikationer och gör det möjligt för användaren att med några få avgränsningar och instruktioner producera färdig musik i olika genrer samt kombinera dem.

Det är få som vet att man vid Åbo universitet tog de första stegen inom AI-tonsättningen redan strax efter mitten av 1960-talet. Det var unga forskare i farten och de hade inte några hämningar när det gällde att utforska vad allt man kunde göra med datorer. 

En av dem var Markku I. Nurminen (f. 1945), matematiker och numera professor emeritus i data- och systemvetenskap vid Åbo universitet. Han hade stiftat bekantskap med datorer i medlet av 1960-talet inte bara i sitt arbete vid IBM utan också på universitetets institution för tillämpad matematik. Nurminen hade också studerat musikens teori, och i kombination med intresset för datorer födde detta en idé om en kompositionsautomat för tangomelodier.  Nurminen lockade också Toivo Kärki (1915–1992) att delta i projektet. Kärki överlät ett material på 59 tangomelodier i moll som han själv komponerat.  

Nurminen började med att spela Kärkis tangor och valde ut sådana som representerade tonsättarens stil men som innehöll sinsemellan olika melodier och harmoniseringar. Sedan skrev han ett kompositionsprogram i programmeringsspråken Fortran och Assembler på en IBM 1130-dator, som ägdes av institutionen för tillämpad matematik, och skrev ut det färdiga programmet på hålkort av kartong. Därefter matade han in de valda musikaliska elementen i datorn och beordrade den att skapa nya kompositioner av detta material. Programmet kunde generera en ny tango på några minuter. Resultatet blev en hel mängd nya stycken, som även de togs tillvara på hålkort och skrevs ut som noter på papper.

Någon tango som genomgående skulle ha hållit Kärkis stil kunde datorn dock inte producera, utan melodierna innehöll element som sinsemellan var till och med mycket olika stilmässigt. Programmet kunde visserligen skriva strofer i Kärkis stil, men till sist måste Nurminen själv sätta ihop stycket genom att förena delar ur flera datortangor. 

Den första datorstödda tangokompositionen spelades in och släpptes år 1967.

Nurminen arrangerade också stycket till ord av Juhani Lompolo. Tangon Kesän muistatko sen spelades in med Esko Rahkonen och Jaakko Borgs orkester.  Introt bestod av smatter och klinganden från en mekanisk skrivmaskin. På singelskivan anges Datorn IBM 1130 som kompositör, Markku I. Numminen som programmerare och Toivo Kärki som arrangör och producent. IBM delade ut singeln i julklapp åt sina kunder år 1967 och den fick även i övrigt en hel del publicitet.

Rundradion intervjuade både Nurminen och Kärki genast då skivan blev tillgänglig. I intervjun redogjorde Nurminen detaljerat för de olika arbetsfaserna. Även om datorn inte hade någon självständig skapande roll eller konstnärlig förmåga hade den enligt Nurminen betydligt försnabbat tonsättningsarbetet. Kärki var förvånad över slutresultatets goda kvalitet. ”Sämre kompositörer kan sluta komponera och de lite bättre kan gå i pension”, föreslog han. Bägge intervjuerna kan ses (på finska) på Yles Elävä arkisto-sidor.

Forskarna vid institutionen för tillämpad matematik, bland dem matematikern Ulla Huttunen och professor Olavi Hellman, hade redan år 1966 deltagit med två av en IBM 1130-dator skapade musikstycken i ett konstevenemang arrangerat av Åbo universitets studerande.

Pertti Grönholm

Översättning: Brita Löflund


Källor:

Esko Rahkonen med orkester, dir. Jaakko Borg: ’Kesän Muistatko Sen’. Philips PF 304 807 (1967), vinylsingel 7”, tid 2:24.

Kuljuntausta, Petri: On/Off, Eetteriäänistä sähkömusiikkiin. Förlaget Like Kustannus & Museet för nutidskonst Kiasma 2002, s. 227–230.

Lindfors, Jukka: Tietokoneet sävelsivät tangoa ja soittelivat polkkaa. Yle, Elävä arkisto. Nätartikel 13.2.2008 (uppdaterad 28.9.2016) [https://yle.fi/a/20-89301]

Setälä, Ritva: Toivo Kärki tykkäsi Tietokonetangosta. Turun Sanomat 21.6.2023. Nätartikel. [https://www.ts.fi/teemat/6024114]

1800-talet, 1900-talet

Domkyrkans kajor

2 kommentarer

Åbo domkyrka har i århundraden varit kajornas hem. Kajan hör hemma i kulturmiljöer och trivs i byggnadernas skrymslen och urholkningar även om den också bygger bo i löv- och blandskogar. I sekler har den bott på stenkyrkornas vindar och i tornen. Ett gammalt finskt namn på kajan är hakkinen, och på grund av anknytningen till kyrkorna har den också kallats kirkhakkinen eller kirkherra.

Magnus von Wright & Wilhelm von Wright: Kajan, 1828–1838. Nationalgalleriets samling / Konstmuseet Ateneum. Bild: Nationalgalleriet / Tero Suvilammi.

När Nils Henrik Pinello kom till Åbo den 6 september 1827, två dagar efter den olyckliga stadsbranden, fäste han redan i Pemar uppmärksamhet vid en stor flock kajor. Han tolkade fenomenet så, att fåglarna liksom människorna hade flytt från den ödelagda staden. Kajorna hittade säkerligen snart tillbaka till domkyrkan, men Pinellos observation vittnar om att de här mörka kråkfåglarna var en mycket väsentlig del av stadsmiljön.

Kajornas relation till Åbo brand aktualiserades också år 1936, då tidskriften Seura publicerade en fiktiv intervju. Redaktören berättade, att han kämpat sig upp i kyrktornet för att intervjua klockringaren men i stället fått lov att prata med en av domkyrkans kajor. På plats fanns också en kyrkotjänare, som var mycket harmsen över att kajorna smutsade ner tornet så förfärligt. Redaktören var emellertid mera intresserad av kajans berättelser och frågade hur stadsbranden hade inverkat. ”Våra sittbjälkar förtärdes av eld”, svarade kajan pompöst. ”Kärnfurutimret rasade, de stolta malmklockorna smälte och de mäktiga stenväggarna täcktes av smuts.”

Förutom att kajorna var kännetecknande för kulturmiljöer förekom de också i de mest fantasifulla berättelser. Författaren J. H. Erkko tog på 1910-talet tillvara en saga om två pojkar som klättrade upp i domkyrkotornet för att röva ägg av kajorna. Den ena pojken stod inne i tornet och höll i en planka, som den andre pojken balanserade på när han på utsidan försökte nå fågelbona. Precis i det avgörande ögonblicket uppstod en tvist om vem som skulle få bytet. Och strax föll den andre pojken från plankan. ”Men som tur var hade han en fårskinnsväst på sig. Vinden bredde ut västen till vingar, som bar den fallande i luften och lät honom oskadd landa mjukt på andra sidan av Aura å.”

Berättelserna skulle kunna bli en bok, men här vill jag bara lyfta fram författaren Rafael Hertzbergs novell ”Turun tuomiokirkon aateliset naakat” (Åbo domkyrkas adliga kajor). I novellen berättar kajorna om kristendomens tidiga skeden i Finland. Fåglarna hade följt civilisationens ankomst. Biskop Henriks finger hittades inte heller av en korp utan förstås av en kaja. ”Kyrkherrarnas” uråldriga betydelse hade blivit bortglömd, men ”en dag skall det förvisso komma en pennfäktare till vår stad och berätta för stadsborna om vår ärorika historia och vår betydelse som unika färgläggare av den storslagna kyrkan”.

Hannu Salmi

Översättning: Brita Löflund

Berättelsen grundar sig på en understreckare i Turun Sanomat 23.12.2021.

1900-talet

Crichton-Vulcans oroliga element 1939

Lämna en kommentar

Crichton-Vulcans varv var ett stort frågetecken i Finlands politiska fält vid den tid då andra världskriget nalkades. På varvets plats vid Aura å hade man byggt båtar alltsedan 1730-talet. Det varvsbolag som verkade där under vinterkriget, A/B Crichton-Vulcan O/Y, hade uppkommit genom en fusion år 1924 av A/B Crichton som grundades 1916 och maskinverkstaden A/B Vulcan med anor från 1898. Crichton låg på västra stranden och Vulcan mittemot på östra stranden. På det nya varvet byggdes bland annat Finlands pansarskepp och ubåtar, så bolaget var av stor betydelse för försvarsindustrin på tröskeln till kriget.

Ab Crichton-Vulcan Oy:s anläggningar på Aura ås västra strand på 1930-talet. På bilden ses pansarskeppet Ilmarinen under byggnad.
Ab Crichton-Vulcan Oy:s anläggningar på Aura ås västra strand på 1930-talet. På bilden ses pansarskeppet Ilmarinen under byggnad. Bild: Teollisuusteknikko:  förbundet Suomen teollisuusteknikkojen liittos tidskrift, 01.01.1934, nr 1, s. 11.

Samma år som vinterkriget utbröt hade strejkerna inom varvsbolaget samt den politiska vänsterns agerande väckt mycket uppmärksamhet. I gott minne hade man strejken på Crichton-Vulcan, som började 12.4.1939 och berodde på oenigheter om lönerna. Strejken slutade efter en 4½ månad lång arbetskonflikt. I juli framlades efter regeringens medling ett förlikningsförslag, som arbetsgivaren och FFC godkände men metallarbetarförbundet avslog. Ett nytt förslag med Åbos stadsdirektör som medlare godkändes 25.8.1939. Misstron mot Crichton-Vulcans arbetare underblåstes också av att de stora strejkerna inom metallbranschen åren 1927 och 1937 hade börjat på varvet.

En byrå vid namn Maan Turva (Landets säkerhet) grundades 1939, och dess observatörer insände före och under vinterkriget rapporter från olika håll i landet. Åbo var allmänt taget ”en suspekt plats på attitydkartan” enligt en tidig rapport från Maan Turva.  Crichton-Vulcan och hamnområdet i Åbo var då föremål för särskild uppmärksamhet i flera rapporter. Arbetarna i Åbo beskrevs före kriget som uppdelade 50/50 i ”försvarsvilliga och kommunister”.

Särskilt vid tiden för underhandlingarna mellan Finland och Sovjetunionen hösten 1939 nedtecknade man varvsarbetarnas åsikter. I början av november hade någon på varvet sagt, att ryssarna skulle inta Finland på två timmar ifall det blev krig. Några veckor senare påstods det, att man på varvet noga räknade hur många kanonlavetter och bomber som tillverkades i fabriken.

Efter vinterkrigets utbrott 30.11 nämndes andan i Åbo hamn jämförelsevis ofta i rapporterna. Fartygstrafiken mellan Åbo och Sverige var ju av väsentlig betydelse för försörjningsbiståndet från väst och därför också ett centralt mål för bombardemang. I slutet av december 1939 då en av vädret orsakad två veckors bombningspaus var över, retade sig till och med varvsarbetarna på den östra grannen: ”I arbetarkretsarna finns det fortfarande två slags attityder, även om det förefaller uppenbart att de senaste dagarnas bombningar förbättrat stämningarna och väckt rysshat i kretsar där sådant tidigare inte kunnat förmärkas.  Det har rentav förekommit utbrott av ilska mot ryssarna bland Crichton-Vulcans arbetare och även annorstädes.” Dittills hade man trott att de sovjetiska planen helt hade slutat bomba städerna.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Teollisuuslehti 4/1939, 15.4.1939; 5/1940, 15.5.1940.

Teollisuusteknikko: Suomen teollisuusteknikkojen liiton julkaisu, 01.01.1934, nr 1.

Riksarkivet. Högkvarteret. Interna propagandabyrån (Prop. 3). Perus-3132/41 [80]. Hemlig korrespondens och andra dokument 1939–1940. I/II. Observationsrapport N:r 6. 19.10.1939; Observationsrapporti N:r 8. 22.10.1939; Observationsrapport N:r 38. 23.11.1939; Observationsrapport N:r 38. 24.12.–26.12.1939.

1900-talet

Drömmen om en simhall

Lämna en kommentar

I september 1936 öppnades i Lintulahuset vid Eriksgatan 7 biografteatern Kino-Palatsi, som hade nästan 600 platser. I de lokalerna skulle ursprungligen Åbos första simhall ha byggts. Märkeshändelsen innebar åter ett nytt bakslag för de i staden länge närda drömmarna om en simhall.

Förbättrandet av sim- och badmöjligheterna var ett återkommande diskussionsämne på Åbo idrottsnämnds möten på 1920- och 1930-talet. Drömmen om en simhall blev offentliggjord senast 1927, då simsällskapet Turun Työväen Uimarit inlämnade en framställning om saken till staden.  Redan i januari året därpå slog tidningen Uusi Aura upp nyheten om planer på ett idrotts- och gymnastikhus med simhall i Åbo. Man hade för avsikt att bygga huset på tomten Slottsgatan 24.

Vid denna tid fanns det två siminrättningar i Åbo, den ena i Kuppis och den andra vid Allmänna promenaden i Runsala folkpark. En ny simhall skulle framförallt ha gjort det möjligt för stadsborna att simma året runt. Problemet med siminrättningarna var att de var säsongbundna, och dessutom var den förstnämnda inrättningens hygiennivå otillräcklig och den sistnämnda låg för långt utanför staden. 

Simhallsprojektet sammankopplades med utvecklingen på riksnivå och europeisk nivå. Pressen skrev flitigt om nya simhallar i de nordiska länderna, och simhallarna i mellersta Europa behandlades bland annat i Vietti Nykänens år 1926 publicerade studie Nykyaikaisia uimahalleja (Moderna simhallar). Som ett led i denna utveckling öppnades Finlands första simhall på Georgsgatan i Helsingfors i juni 1928.

Planerna på en simhall i Olofsparken presenterades för pressen hösten 1929. Uusi Aura 8.9.1929.

Det kommunala simhallsprojektet i Åbo framskred emellertid inte. Som en följd av detta försökte också privata aktörer svara mot stadsbornas skriande behov. Man planerade att bygga en simhall i bostadsaktiebolaget Olofsparken vid decennieskiftet, men projektet strandade på bolagets oklara ekonomi.

Siminrättningen i Uittamo blev färdig till sommaren 1930, men trots det fortsatte man att försöka få till stånd en simhall. Nästa drag var att planera ett simhallsbygge i bostadsbolaget Lintula vid Eriksgatan. I byggnaden placerades också en tennishall, och denna invigdes i november 1931. Man hann till och med gjuta en bassäng, men ekonomiska svårigheter satte stopp för simhallsplanerna även denna gång.

Man anhöll om bidrag av staden för att kunna slutföra bygget, men inga åtgärder vidtogs. Arbetet stod stilla i fyra år, och sedan beslöt man ändra om lokaliteterna till en biografteater. Kino-Palatsis lokaler ritades av arkitekt Erik Bryggman, som också var med om att lösa problemet med en simhall i Åbo nästan två decennier senare. Stadens första simhall färdigställdes efter Bryggmans ritningar i Studenthus A år 1954.

Joonas Kananen

Källor:

Åbo stadsarkiv, Idrottsnämndens protokoll 1922-1932 & 1933-1941.
Turun Sanomat, 9.6.1931, nr 151, 1.
Turunmaa 4.3.1930, nr 52, s. 1.
Uusi Aura, 26.1.1928, nr 24, 5.
Uusi Aura, 8.9.1929, nr 244, 4.
Uusi Aura, 3.12.1930, nr 328, 8.
Uusi Aura, 30.9.1936, nr 264, 4.

1900-talet

Paavo Karikko, en banbrytare inom idrottsträningen

Lämna en kommentar

Karikkos länk och Karikkos villa är bekanta för den som rört sig i Idrottsparken i Åbo. Bägge anknyter till idrottstränaren Paavo Karikko (1903–1978), född i Keuru men sedan fast rotad i Åbo.

Karikkos ungdom präglades av erfarenheterna från inbördeskriget, där han stred på de vitas sida och miste sin bror. När han senare studerade juridik i Helsingfors gick han med i kretsarna kring Akateeminen Karjala-Seura, där även hans studiekamrat och vän Urho Kekkonen var aktiv.

Paavo Karikko tränar med idrottarna i Idrottsparken i Åbo.
Karikko (andra från vänster) tränar med idrottarna i Idrottsparken i Åbo. Turun Sanomat 4.6.1939.

Karikko och Kekkonen förenades av idrottsintresset. När Kekkonen var ordförande för idrottssektionen inom Finlands gymnastik- och idrottsförbund och för Finlands Idrottsförbund, som blev ett självständigt förbund år 1932, fick Karikko ta hand om de nationellt mest betydelsefulla tränaruppgifterna inom friidrotten.

När Italiens friidrottsförbund anställde finska friidrottstränare inför Berlinolympiaden var Karikko en av de utvalda tack vare sina inhemska meriter. Han verkade i Italien åren 1933–1936. Där blev han chefstränare, och under hans ledning arbetade under de här åren tre andra finska tränare, Martti Järvinen, Ove Andersen och Veikko Renko.

När Karikko återvände till Finland utnämnde Åbo stad honom till innehavare av tjänsten som kommunal idrottsledare. Tjänsten var underställd idrottsnämnden. Karikko tog emot tjänsten, den första i sitt slag i Finland, i januari 1938 och pensionerades från samma tjänst 1969. Under fortsättningskriget arrangerade Karikko också finska arméns idrottstävlingar och Karhumäki-tävlingarna samt tränade friidrottare i Schweiz då han var tjänstledig i början av 1940-talets slut.

Idrottstränarna hade ett mycket brett arbetsfält på den tiden. Förutom att de skulle besitta gedigen know-how om idrottens tekniker och redskap hade de en viktig roll också inom utvecklandet av idrottens förutsättningar. Detta avspeglades också i Karikkos verksamhet, och under sin tid i Italien planerade han bastur i Florens och Pisa till stöd för idrottsträningen.  Det skrevs mycket om de här basturna i hemlandets tidningar.

Karikkos insatser för utvecklandet av idrottslivet kom till synes också i Åbo: löpbanorna på nedre planen i Idrottsparken sades på 1950-talet vara världens bästa. Banans yta blev flexiblare och hållbarare när Karikko kom på att i stället för det vanliga kolkrosset använda lera, som torkats till en grynaktig konsistens, och koldamm från lokomotiven. Blandningen bands samman med spillolja.

Karikko gjorde ett stort arbete för att utveckla inte bara tävlingsidrotten utan också motionerandet i Åbo. Dagens Karikkolänk härstammar från 1950-talet, då Karikko började ordna söndagsjoggning för alla i Idrottsparken.

Huset som är känt som Karikkos villa byggdes på sin nuvarande plats redan i början av 1920-talet till bostad för en annan märkesperson inom det aboensiska idrottslivet, August Blomberg. Tillsammans med sin andra hustru Lisie Blomberg (f. Nyström), som också hade idrottsliga meriter, bodde han i villan ända fram till 1966. Karikkos namn började kombineras med villan under senare decennier.

Joonas Kananen

Svensk översättning: Brita Löflund

Källor:

Turun Sanomat, 3.5.1934, nr 117, s. 2.

Kärkkäinen, Osmo. Keuruun Kisailijat sata vuotta. Keuru: Keuruun Kisailijat 2014.

Lahtinen, Rauno & Laaksonen, Hannu. Kävely puistojen Turussa. Åbo, Åbosamfundet, 2008.

Martiskainen, Seppo & Arponen, Antti O. Suomi voittoon – kansa liikkumaan: Suomen yleisurheilun 100 vuotta. Helsingfors: Stiftelsen Yleisurheilun tukisäätiö 2006.

1900-talet

Kinesisk-afrikansk utställning i FBK-huset i oktober 1911

Lämna en kommentar

I Frivilliga brandkårens hus vid Eskilsgatan öppnades en unik utställning i oktober 1911. Som namnet säger presenterades kinesiska och afrikanska objekt som insamlats på Finska Missionssällskapets dåvarande två arbetsfält, i provinsen Hunan i sydöstra Kina och i Owambo-området i nuvarande norra Namibia.

Utställningen i Åbo ingick som en del i en större utställningsturné, som startat i februari samma år i Helsingfors och slutade i Riihimäki i april 1912.  Under mellantiden visades utställningen på 15 orter runtom i Finland. Den monterades upp i varierande lokaliteter, till exempel i skolor, bönehus och nykterhetsgårdar. Man planerade ingen turné från början, men det stora intresse som utställningen i Helsingfors väckte födde tanken på att presentera utställningshelheten även på andra orter.

Turun Sanomat publicerade denna bild från utställningens afrikanska avdelning (19.10.1911).

På den här utställningen fick den stora allmänheten i Finland för första gången bekanta sig med kinesiska och afrikanska föremål.  Utställningens syfte var att informera om Missionssällskapets kristningsarbete ute i världen och att övertyga publiken om vikten av att trygga fortsatt verksamhet. Detta ledde till speciella infallsvinklar: utställningen ville presentera främmande kulturer för finländarna men samtidigt betona, med hjälp av utställningsobjekten, vilka sidor av dem som ansågs vara i behov av förändringar. Särskilt fokuserades på de lokala trosföreställningarna och ritualerna, som sågs som märkvärdiga och förlegade samt som tecken på irrläror eller avsaknad av tro.

Åbotidningarna publicerade flera utställningsannonser. Redaktörerna besökte också FBK-huset och skrev egna artiklar. En skribent berättade i Turun Sanomat att hen tillbringat över två timmar på utställningen men att det ändå kändes som om hen bara tagit sig en liten titt, för det fanns så mycket att se. Turun Sanomat publicerade också bilder från utställningen.

Erland Sihvonen bar kinesisk klädsel under utställningsturnén. Atelier Apollo. Finska Missionssällskapets bildsamling, Museiverket.

Utställningens primus motor Erland Sihvonen, som länge arbetat som missionär i Kina, höll under sitt besök i Åbo en föreläsning i Solennitetssalen om buddhismens ankomst till Kina. Vid det tillfället och också då han uppträdde i brandkårshuset bar han kinesisk klädsel. Det väckte förundran och intresse under hela turnén, otvivelaktigt också bland Åboborna.

Leila Koivunen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Koivunen, Leila: Terweisiä Kiinasta ja Afrikasta. Suomen Lähetysseuran näyttelytoiminta 1870–1930-luvuilla. Helsingfors 2011.

Afrikalaisia kuvia kiinalais-afrikalaisesta näyttelystä. Turun Sanomat 24.10.1911. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1179649?page=5

Boman: Kiinalaisten ja afrikalaisten esineiden näyttely. Turun Sanomat 19.10.1911. 

Bilder från Kinautställningen. Turun Sanomat 22.10.1911. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1179932?page=5

1900-talet

Mycket ståhej kring rocken

Lämna en kommentar

Rock and roll-musiken kom till Finland år 1956, vilket inte gick de inhemska medierna förbi. Det hade också varit omöjligt, eftersom tidningarna själva varit med om att i förväg göra stor affär av nyheten. En central händelse blev Finlands första rockkonsert, som arrangerades i Åbo konserthus.

Idrottsföreningen Pyrkivä (TUL) arrangerade två rockkonserten på måndagskvällen den 22 oktober. För musiken stod Erik Lindströms jazzband, som bestod av proffsmusiker.  Också denna måndagskväll spelade bandet i huvudsak jazz, låt vara i lite fräsigare stil än vanligt.

Rockmusiken började under senare hälften av 1950-talet synas också i barn- och ungdomsmodet. På bilden spelas Kaisa på Stapelgatans ungdomsgård i Åbo år 1956. Bild: Åbo ungdomscentral / Finna.

Reklamen för och tidningsskriverierna om fenomenet rock’n’roll medförde att bägge konserterna blev slutsålda i förväg. Konserten började klockan 19 och publiken, i huvudsak 15–20-åriga Åbobor, uppförde sig enligt Ilta-Sanomat till en början mycket lugnt. Stämningen förändrades emellertid snabbt då orkesterledaren själv ondgjorde sig över att åhörarna var så passiva. Detta orsakade enligt tidningen ”ett obeskrivligt rabalder”. En del vågade rentav klättra över stolsraderna för att komma närmare de uppträdande.

”Rabaldret” fortsatte enligt Ilta-Sanomat utomhus, framför och i närheten av Konserthuset, och antog sådana proportioner att polisen grep över tio personer. Största delen av de gripna släpptes dock efter att deras identitet kontrollerats. Poliser stannade kvar för att övervaka hur den konsert skulle sluta som börjat klockan 21, men några större oroligheter förekom inte längre.

Konserten beskrevs målande i många tidningar. Vaasa berättade hur man varit tvungen att från den ”vilt dramatiska” konserten avlägsna ”flera bänkrader” med ungdomar ”i extatiskt tillstånd”. Enligt tidningen måste polisen ännu på tisdagskvällen gripa ”platthattar som levde i efterdyningarna av konserten” och bura in dem för att de skulle lugna ner sig. Samma dag kunde man i nyheterna läsa att polismästaren i Åbo beslutat, att man i staden framdeles inte skulle få framföra rock and roll-musik ”i någon som helst form”. Kostnaderna för de skador som uppstått på grund av konserten var 3 680 mark eller i dagens pengar 136 euro. Det blev arrangörerna som fick betala reparationskostnaderna.

Turun Päivälehti berättade om ett evenemang för lärarna i Åbo den 25 oktober där man också diskuterat den omskrivna konserten i början av veckan. Arrangör var den finska lärarföreningen i Åbo och temat, ”Disciplinen som en skol- och uppfostringsfråga”, hade lockat ett hundratal deltagare. Man konstaterade att rabaldret till stor del hade orsakats av arrangörerna själva och pressen, ”eftersom man i förväg hade berättat hur publiken hade härjat på i andra länder”.

Tidigare i oktober hade många tidningar i Finland berättat, att en fotograf från United Press i Köpenhamn hade gett ungdomar pengar för att de skulle uppträda störande efter förevisningen av en rockfilm. När förevisningen var över måste polisen också ta till krafttag för att tygla oroligheterna. Den företagsamme fotografen konstaterades direkt vara skyldig till uppviglande, men till följd av händelsen förbjöds en del rockkonserter åtminstone i Danmark.

Den omskrivna konserten i Åbo var en del av en större rock’n’roll-våg i Europa hösten 1956. Vid den tiden handlade förstasidesnyheterna i huvudsak om folkresningen i Ungern och Suezkrisen, men också rockmusiken fick spaltutrymme i många tidningar.

Pertti Grönholm

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Lehtikuvaaja yritti provosoida mellakan. Helsingin Sanomat (United Press) 7.10.1956.

Rock’n’Roll aiheutti 3.680 mkn vahingot Turun konserttisalissa. Turun Päivälehti 31.10.1956.

Rock and Roll meteli eilen illalla Turussa. ”Musta Maija” korjasi saaliin. Ilta-Sanomat 23.10.1956.

Rock and roll toi hulinoita Turkuun. Vaasa 25.10.1956.

Turun opettajat: Koulun ja kodin on totutettava nuoriso kuriin ja käytökseen. Turun Päivälehti 26.10.1956.

Uusitorppa, Harri: Suomen ensimmäinen rockkonsertti 60 vuotta sitten päättyi ”älyttömään hulluteen”, ja ”rokkirollilaisten” tapahtumat kiellettiin. Helsingin Sanomat 21.10.2016. Päivitetty 21.10.2016.

1900-talet

Nattåg till Åbo

Lämna en kommentar

Finlands andra president Lauri Kristian Relander fick i folkmun tilläggsnamnet ”Reissu-Lasse” för att han reste så mycket. Den förre presidenten, K. J. Ståhlberg, gjorde inte en enda utlandsresa medan Relander gjorde fem: till Estland, Sverige, Lettland, Norge och Danmark. En av hans första resor i hemlandet gick till Åbo.

Söndagen den 10 maj 1925 stod det en salongsvagn vid järnvägsstationen i Åbo. President Relander hade övernattat där efter att ha kommit med nattåget till Åbo föregående kväll. Han hade anlänt oförmärkt, men staden hade förberett sig på ett spektakulärt mottagande.

På gatorna vajade finska flaggor, byggnadernas fasader pryddes av girlander och folkhopar trängdes runtomkring stationen för att få se en skymt av presidenten och fru Signe Relander. När det officiella följet steg ut ur vagnen blev de mottagna av en kommitté bestående av landshövdingen för Åbo och Björneborgs län, stadens kommunalborgmästare Löfman, stadsfullmäktiges ordförande, domprosten Candolin och kommendören för första divisionen, general Åkerman.

President Relander inspekterade Björneborgs regemente och Åbo skyddskårs hederskompani som stod i raka rader i vårsolen. Därefter begav sig sällskapet med bil till Åbo domkyrka för en stilla stund mitt i festvimlet. Kyrkans stenväggar hade varit vittne till de mest olika händelser under årens lopp och nu fick de ta emot presidenten för den unga republiken Finland.

Vid kasernen hade hela Björneborgs regemente ställt upp för att hälsa presidenten, och på Åbo konstmuseum presenterades stadens kulturliv av intendenten A. Haartman. Viktigt var också besöket på Åbo universitet, där välkomsttalet hölls av rektor V. A. Koskenniemi. I sitt svarstal sade presidenten att det finskspråkiga universitetet i Åbo stod på en stabil grund och hade till uppgift att utveckla den finländska strävan efter kultur som låg bakom dess tillkomst.

President Relander med följe på frukost i Hamburger Börs. Foto: Turun Sanomat. https://finna.fi/Record/tmk.161022574851100?sid=5115937374&imgid=2

Programmet fortsatte med besök på Åbo Akademi, hovrätten och länsstyrelsen samt en träff med aboensiska kommunaltjänstemän. Först efter det hann presidenten sätta sig vid frukostbordet på Hamburger Börs. Därifrån fortsatte färden till Gullranda i Nådendal.

Även huvudstadsborna fick njuta av dagens händelser. Redan samma dags eftermiddag visades nämligen i Helsingfors en film som skildrade presidentens besök. Och Åbomedierna var inte sämre: redan på söndagseftermiddagen kunde man i Turun Sanomats kontorsfönster se ett tiotal fotografier och några förstoringar från presidentbesöket.

Noora Kallioniemi

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Iltalehti, 11.5.1925, nr 106, s. 1, https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1401165?page=1

Turun Sanomat, 12.5.1925, nr 6456, s. 6, https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1487327?page=6

Suomen Kuvalehti, 23.5.1925, nr 21, s. 15, https://digi.kansalliskirjasto.fi/aikakausi/binding/889584?page=15

1200-talet, 1900-talet, 2000-talet

Åbo firar födelsedag år 2029 – varför det? 

Lämna en kommentar

Efter att Åbos image- och temaplaner för stadens 800-årsjubileum offentliggjorts har man också i medierna diskuterat huruvida 2029 är det korrekta året för födelsedagsfirandet. Visst har det gått 800 år sedan 1229, men historikernas och arkeologernas uppfattning är att det medeltida Åbo uppstod kring år 1300. Varifrån kommer då årtalet 1229?

Vy över Aura å och Åbo av i dag. Bild: Janne Mustonen / Åbo stad.

Något exakt år då Åbo skulle ha grundats känner man inte till. Nästan säkert har Åbo då beviljats stadsprivilegier, men inga ursprungliga dokument om detta eller om något annat som hör samman med grundandet har bevarats.

Stadens tillkomst och flyttningen av biskopssätet har länge ansetts sammankopplade. Redan i Paul Justens biskopskrönika från 1500-talet konstaterades att biskopssätet i Åbo flyttades från Korois ”till dess nuvarande plats” år 1300. Senast på 1600-talet kopplades den här flytten samman med grundandet av Åbo stad.

Åbo stads historia från år 1229 är däremot rätt ung. På 1920-talet restaurerades Åbo domkyrka, och ledaren för detta arbete Juhani Rinne framförde en tolkning som avvek från tidigare och senare historikers uppfattningar. Enligt Rinne skulle påven Gregorius IX:s tillstånd till flyttning av Finlands biskopssäte till ett lämpligare ställe ha avsett en flytt från Korois till platsen för den nuvarande domkyrkan. Hans syn på saken har sedermera ratats: i Gregorius IX:s bulla nämns inga platser, men allt tyder på att tillståndet ledde till att biskopssätet flyttades från Nousis till Korois, visserligen först en tid efter att påvebullan utgivits.

På basis av Rinnes tolkning antog man att också Åbo stad grundades vid samma tid och därför firade Åbo sitt 700-årsjubileum år 1929. Den tidiga tidpunkten passade väl ihop med nationsbyggandet i början av självständighetstiden, då man letade efter rötter till olika slags företeelser så långt bak i tiden som möjligt.

 Åbo stads födelsedagsfirande år 2029 är alltså en fortsättning på en tradition som uppkom för hundra år sedan.

Tidpunkten har emellertid visst fog för sig ifall man betraktar uppkomsten av staden som en process och inte som något som hände i ett slag. Under 1200-talet, alltså före ingången av 1300-talet, började kyrkans, kronans och köpmännens inflytande koncentreras till Aura ås nedre lopp.

År 1229 beviljade påven tillstånd att flytta Finlands biskopssäte till en bättre plats och flytten gick till Korois. Området runt den nya biskopskyrkan blev centrum för förvaltningen, ekonomin och kulturen. Den svenska kronans makt stärktes när Åbo slott på 1200-talet började byggas vid åmynningen. Ungefär år 1300 gick utvecklingen in i ett nytt skede då Åbo stad grundades och domkyrkan flyttades till dess nuvarande plats. Före ingången av 1310 hade Åbo blivit såväl stiftets förvaltningscentrum som en rådsstad, där borgarna ur sin egen krets valde ett råd och en borgmästare till att leda förvaltningen.

Bakom så gott som alla historiska händelser ligger en utvecklingsprocess som är längre än ett enstaka år. Låt oss alltså med gott samvete fira Åbo stads födelsedag år 2029.

Reima Välimäki

Översättning: Brita Löflund

Texten baserar sig på Reima Välimäkis och Panu Savolainens inlägg i serien Puheenvuoro, Turun Sanomat 9.8.2025.