Kategoriarkiv: 1900-talet

1900-talet

Ammoniaklagrets explosion hördes över hela Åbo

Lämna en kommentar

Åbo industrialiserades snabbt under första hälften av 1900-talet, och till exempel Veikko Laakso har skrivit om detta och berättat om fabriker och affärsrörelser inom olika branscher. Industrin och handeln behövde många slags starka kemikalier, även sådana som inte var ofarliga och som Åboborna sedan fick stifta bekantskap med på varierande sätt. Ett dylikt ämne var ammoniak. I dag talar man om grön ammoniak, som används för att producera ett rent, det vill säga koldioxidfritt framtidsbränsle för fartygsmotorer.

Ammoniak användes redan under första hälften av 1900-talet – och används fortfarande – för nedfrysning och i kylanläggningar. I offentligheten, till exempel i tidningarna, nämndes ammoniak oftast i samband med olyckshändelser. De här tidningsnyheterna berättar sin historia om hur vi under årens lopp lärt oss hantera ammoniak på ett tryggt sätt.

Ammoniak är en färglös gas som är giftig för människan. Fast ämnet inte är lättantändligt kan en ammoniakblandning eller en ammoniakbehållare explodera till exempel på grund av hetta.

År 1948 exploderade ett helt ammoniaklager i Åbo. Ammoniakbehållarna fanns i hamnområdet i en frysanläggning, dit branden spred sig från den bredvidliggande lagerbyggnaden. Uusi Aura och Turun Sanomat publicerade täckande rapporter om branden, vilka kopierades och kunde läsas i komprimerad form i tidningar runtom i landet de påföljande dagarna.

Tidningen Uusi Aura publicerade i sin rapport en bild på Tukos hus i byggnadsskedet. Bild: Uusi Aura 3.3.1948, s. 1. Nationalbibliotekets digitaliserade material.

Fram på kvällskanten antändes först Tukos, dvs. bolaget Tukkukauppojen Oy:s lagerbyggnad av trä i hamnen. En reporter från Uusi Aura följde händelserna från Vallgravsgatan nära Åbo slott. ”Tukos nya djupfrysnings-, kylanläggnings- och kontorsbyggnad låg bredvid lagerbyggnaden. Husen var förenade genom ett magasin av sten med tjärat tak. Vinden blåste rakt mot detta, och inom kort hade elden spritt sig via taket till det ståtliga stenhuset.”

Snart nådde elden ammoniakbehållarna: ”Efter en stund skakades hela nejden av en dov explosion, som hade till följd att den nyfikna folkhopen flyttade sig längre bort från de brinnande byggnaderna.” Explosionen berodde på att ammoniakbehållarna gett vika. Ammoniaken var avsedd för kylanläggningens specialutrustning.

Turun Sanomat visste berätta, att rätt mycket folk anlänt till brandplatsen med spårvagn, med bil och till fots. Polisen måste mota bort åskådarna, bland annat kringsvärmande ungdomar, från det farliga området. De kraftiga ljuden och det väldiga skenet från flammorna fick många människor att ringa till tidningsredaktionen och fråga efter information. Det är lätt att förstå, att brandkvällen och -natten hos mången återuppväckte minnen från krigstiden.

När trettio ammoniakbehållare sprängdes med kraft blev det en sådan smäll att den enligt tidningarna hördes överallt i staden. Rättare sagt exploderade behållarna en efter en, som  i en serie. Uusi Auras redaktör räknade till sju explosioner och beskrev den skrämmande synen: ”Kriget mot elden började då påminna om ett verkligt krig. När behållarna sprängdes spred sig ammoniakgaserna i omgivningen som komna ur eldkastare, varför släckningsarbetet avsevärt försvårades.” Dessutom splittrades stålbehållarna som sprängbomber.

Flera brandmän blev skadade av giftmolnet som spred sig mycket snabbt. De skadade fördes till sjukhus. Enligt tidningarna klarade de sig utan större men.

I samband med industrins och handelns utveckling fick Åboborna också uppleva exceptionella händelser, som skedde oväntat och likt sällsamma sevärdheter samlade många åskådare. Om någon som läser detta minns olyckshändelser orsakade av ammoniak, andra industriolyckor eller övriga säregna erfarenheter vore det trevligt att få läsa om dem i artikelkommentarerna.

Texten är skriven inom ramen för forskningsprojektet  Ammonia Energy Conversion and Social Acceptance, som finansieras av Business Finland. Projektet undersöker möjligheterna att av ammoniak utveckla ett miljövänligt bränsle för fartygsmotorer samt arbetar för ett socialt accepterande av ammoniakbruket.

Petri Paju

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Kring 100-talet miljoner röra sig skadorna vid Tuko-branden. Åbo Underrättelser, 04.03.1948, s. 1, 4. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/2322051?page=1

Noin 100 miljoonan markan vahingot Tukon tehdaslaitosten tulipalossa. Uusi Aura, 3.3.1948, s. 1, 4. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/2800560?page=1

Suurpalo Tukon tehdasrakennuksessa. Turun Sanomat, 3.3.1948, s. 1, 4. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/2968866?page=1

Säkerhetsanvisningar för ämnen som orsakar fara för olycka. Ammoniak. Arbetshälsoinstitutet. Finsk version, senast uppdaterad 19.03.2025, https://ova.ttl.fi/ammoniakki

1900-talet

 ”Första flygturen från Sverige till Finland”

Lämna en kommentar
Flygvapnets första flygplan, Thulin typ D, i Vasa i mars 1918. Bild: Flygvapnet.  

Söndagen den 28 april 1918 publicerade Turun Sanomat på första sidan nyheten ”Första flygturen från Sverige till Finland”. Dagen innan hade ”två svenskar” gjort ”en handelsresa med flyg till Åbo”. Enligt tidningen hade planet startat från Stockholm på morgonen klockan 6.30.: ”Vädret var det raraste tänkbara, nästan ingen vind alls.” Löjtnant Nils Kindberg styrde planet till Åbo med säker hand och resan tog inalles 2 timmar 41 minuter. Planet var ett likadant Thulin-plan som bilden visar och som de vita hade fått från Sverige att brukas av flygvapnet.

Turun Sanomats redaktör fick tillfälle att intervjua resenärerna på Hamburger Börs på eftermiddagen. Den ene av dem, Anton Wahlberg, berättade att han kommit till Åbo på en handelsresa: han ville sälja 400 000 kilo kött till Finland. Enligt nyheten var flygturen den första handelsresan per flyg till Finland. Vid samma tillfälle framgick, att flyget också haft med sig tryckplattor från Stockholmstidningen Aftonbladet till Turun Sanomat, så flygturen betjänade också pressen.

Turun Sanomats redaktör frågade till sist löjtnant Kindberg om hans inställning till kriget i Finland. Tidningen skriver: ”Han berättade, att han för en månad sedan vid ett besök hos general Mannerheim anhållit om att få delta som flygare i Finlands frihetskamp, men det lyckades inte emedan Sveriges regering strängt förbjöd det. Ett minne från den första resan till Finland blev den hemarrest som han ådömdes på grund av sitt agerande i Finland. På frågan om han kände speciell sympati för Finlands frihetskamp svarade han, att varje svensk borde tänka likadant som han och att ingen regering borde få förbjuda det.”

Nils Kindberg och Mary och Eric von Rosen i Umeå 1918.Bild: Wikimedia Commons.

Sist och slutligen var Turun Sanomats rubrik ”Första flygturen från Sverige till Finland” inkorrekt. Nils Kindberg (1892–1984) hade nämligen flugit till Finland redan tidigare, från Umeå till Vasa den 6 mars, och det var han som flugit artikelfotots plan till Finland. Den svenske greven Eric von Rosen hade köpt planet, som var konstruerat av Enoch Thulin, och han flög tillsammans med Kindberg över Bottniska viken för att donera det åt de vita. von Rosen lät måla stora blå hakkors på planets vingar som symboler för god tur. När planet blev det finska flygvapnets första flygplan bibehölls von Rosens personliga symboler, som sedan blev de framtida finska flygplanens igenkänningstecken.

Hannu Salmi

Översättning: Brita Löflund

Texten har tidigare publicerats i bloggen Elämää Turussa 1917–1918, https://blogit.utu.fi/elamaaturussa/2018/04/28/ensimmainen-lentoretki-ruotsista-suomeen/

1700-talet, 1800-talet, 1900-talet

Gamla skjutbanor i Åbo

Lämna en kommentar

När eldvapnen blev vanliga behövdes områden där man kunde öva sig i deras bruk på ett tryggt sätt och utan att ljuden från skottlossningen störde någon. På 1700-talet använde soldaterna i Åbo bland annat slottsfältet och sandheden nära S:t Karins kyrka som övningsområden. Senare, under hattarnas krig (1741–1743), övade Åboborgarna i Nummisbacken. Det är dock inte säkert om deras övningar inbegrep skjutning med laddade vapen eller endast marsch- och gevärsgreppsträning.

De äldsta uppgifterna om egentliga skjutbanor härrör från den ryska tiden. Åbo 2:a Skarpskyttebataljons skjutbana fanns först i Kuppis och efter sekelskiftet i Kärsämäki. Kuppis skjutbana hade genom ett avtal 18.9.1882 uthyrts åt bataljonen på 25 år. På området fanns också en krutdepå och lokaler för målskytte. Avtalet hävdes 1899 och byggnaderna revs år 1900 då banan såldes på auktion. Banan i Kärsämäki var avsedd för de i Åbo stationerade soldaterna och blev klar i slutet av seklet, men viss renovering återstod. Banan beredde bekymmer då den låg i ett sumpigt kärr. Åbobataljonens soldater utförde torrläggningsarbeten år 1900 och banan inhägnades år 1901.

Åbo jaktförenings meddelande i Åbo Underrättelser i september 1874. Bild: Åbo Underrättelser, 5.9.1874.

Åbo jaktförening hade en egen, år 1874 färdigställd skjutbana på ”stadens betesmark”. Noggrannare uppgifter om läget finns inte. På jaktföreningens bana hölls till exempel en skyttetävling som Helsingfors Sportklubb anordnade 17.6.1883. Information om tävlingen ingick i Turun lehti för ”de ärade medlemmar av bondeståndet som önska delta”. Samma klubb arrangerade ytterligare en tävling kort därefter, 28.6.1883. Skjutavståndet var 200 alnar (ungefär 118 meter).

Även andra föreningar, till exempel 1893 grundade Skjutkonstens Vänner i Åbo, hade egna skjutbanor. Nämnda förening hade år 1903 en bana i Åbo i Södra utmarken, några kilometer från Nylandstull. Efter att reglerna skärpts övade man från och med 1922 på en ny bana i Kärsämäki. Marken måste år 1921 inlösas av två olika markägare emedan gränsen mellan byarna Kaerla och Kärsämäki gick tvärs igenom området.

Åbo skyddskårsdistrikts skyttetävling på banan i Kärsämäki år 1925. Bild: Varsinais-Suomen vartio: Turun suojeluskuntapiirin lehti 11–12/1925, s. 11.

Skjutbanorna var av central betydelse för skyddskårerna. Åbo skyddskår använde sig av banan i Kärsämäki tills en ny bana år 1925 färdigställdes på Ispois gårds marker, vid gränsen mellan Åbo stad och S:t Karins kommun. Banan var avsedd att brukas av stadsborna och läget var valt så, att den var lätt att nå från staden. Den låg i en dal som avgränsades av skogiga backar, vilket dämpade ljudet från skottlossningen. Det fanns banor med skjutavstånd på 100, 150 och 300 meter. I samband med invigningen 28.6.1925 berömdes särskilt banans skyttepaviljong. Även banan i Kärsämäki användes fortsättningsvis. Varsinais-Suomen Vartio skrev om den nya banan: ”Må den finska skjutkonsten frodas och växa i dess hägn och må den fasta viljan att försvara fosterlandet stärkas på dess marker.” Banan övergick i stadens ägo år 1944 och skytteverksamheten upphörde 1964. På dess plats byggdes flervåningshus.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor: 

Aitamäki, Aaro. Turun seutu ja sotaväki: piirteitä alueen varuskunnallisesta kehityksestä ja sotilaselämästä. Åbo stad, 1991.

Ahola, Harri. Kartalta ja muistoista kadonneet. Turun Sanomat 1.3.2024.

Ampujain lehti: Suomen ampujain liiton äänenkannattaja 13/1930.

Länsisuomen Työmies 9.3.1901.

Turun Lehti 13.6.1883; 17.3.1900.

Sanomia Turusta 15.5.1874; 29.6.1900.

Uusi Aura 21.11.1899; 11.11.1923

Varsinais-Suomen vartio: Turun suojeluskuntapiirin lehti 9/1923.

Åbo Underrättelser 11.05.1874.

1900-talet

Polisarbete i Åbo 1916

Lämna en kommentar

Under första världskriget behandlades vid polisinrättningen i Åbo ett brottmål som rörde två män. Detektiva avdelningens kriminalkommissarie Carl Welander redogjorde i sin rapport 26.10.1916 för arbetaren Väinö Saarinens och drängen Kustaa Einar Leivos fall. Leivo och Saarinen hade gripits redan den 18:e i Lundo socken. Landskansliet vid länsstyrelsen i Åbo och Björneborgs län klandrade tjänsteförrättande länsmannen i Lundo distrikt för bristfälligt polisundersökningsprotokoll.

Utredningarna i Åbo inbegrep en telefonledes 20.10 gjord begäran om uppgifter från Asikkala angående fallet Saarinen samt telefonsamtal 20.10 till Letala och 23.10 till länsmannen i Nykyrko distrikt i fallet Leivo för verifierande av signalement. Efter två dagar mottog länsstyrelsens biträdande kamrer Kurt Egon Ramström ett av konstapel Salonen dikterat telefonbud från länsmanskontoret i Nykyrko, varav Leivos signalement och ålder framgick. Allt detta ledde till Welanders undersökningar vid detektiva avdelningen i syfte att klarlägga de gripna männens identitet efter ett interimistiskt beslut av guvernör Eliel Ilmari Wuorinen 26.10.1916.

Vid förhör anställda av kriminalkonstapeln framkom följande. Saarinen hade i onyktert tillstånd tappat sitt eget respass i Lundo och haft med sig en Kaarle Perttulas arbetsbok, som han hade i sin besittning. Leivo åter hade avsiktligt utgett sig för att vara Frans Arttur Heininen. Han hade rymt från sitt tjänstgöringsställe, köpt Heininens respass för en mark och givit länsmannen i Lundo distrikt falska uppgifter om sig själv av rädsla för rymningens följder. I Welanders rapport beskrevs också männens fysiska kännetecken, till exempel kroppsbyggnaden, skägget och ansiktsformen. 

Respass för Frans Arttur Heininen, utfärdat av länsmannen i Letala. Två av Carl Welander utsända detektiver fann dokumentet i en arbetsförmedling vid Humlegårdsgatan, gård nr 15, i Åbo. K. E. Leivo hade inlämnat respasset på förmedlingen i egenskap av arbetssökande. Riksarkivet, Åbo. Fotograf: Tuukka Heikkinen, 22.5.2025.

För att vi ska kunna förstå i vilken situation de gripna männen befann sig redogör jag i det följande för generalen av infanteriet Vladimir Nikolajevitj Gorbatovskis obligatoriska föreskrift, som utgjorde den juridiska grunden för att deras fall behandlades som ett brottmål. Bestämmelsen utfärdades i juli 1916.

Den obligatoriska föreskriften gällde rätten att färdas inom Finland och de tillståndsbevis som därvid krävdes samt uppräknade de ansvariga myndigheterna då misstankar om brott mot föreskriften förelåg. Förbjudna var enligt Gorbatovskis föreskrift de områden i de finska socknarna som låg i en 15 km bred zon vid nationsgränsen till lands eller till havs. Om en person ertappades utan vederbörligt tillstånd eller gav falska uppgifter vid ansökan om tillstånd skulle denne avlägsnas från det förbjudna området, och straffet kunde vara antingen högst 8 000 mark i böter eller tre månaders fängelse enligt vederbörande guvernörs beslut.

V. Saarinen och K. E. Leivo dömdes 27.10.1916, med stöd av såväl infanterigeneralen Gorbatovskis 15.7.1916 givna föreskrift som Finlands generalguvernör Frans Albert Aleksandrovitj Seyns den 31 mars 1915 givna obligatoriska föreskrift nr 28, till följande straff: Saarinen dömdes till fördrivning från det förbjudna området och 40 marks böter, som kan ha motsvarat 8 dagars fängelsestraff, eftersom det i beslutsprotokollet finns ett likhetstecken mellan penningsumman och anteckningen 8d. Leivo fick tre månaders fängelsestraff. Saarinens och Leivos fall är konkreta exempel på överhetens strävan att begränsa invånarnas rörelsefrihet. De avspeglar samtidigt krigets inverkan på medborgarsamhället. Två civila finländare dömdes, i de förhållanden som rådde under första världskriget, till rättsliga påföljder på basis av två ryska militärers administrativa agerande.

Tuukka Heikkinen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Finlands Statskalender för året 1916. Osakeyhtiö Weilin & Göös Aktiebolag. Helsingfors, 1915.

Suomalainen Wirallinen Lehti, 15.08.1916, nr 188, s. 1 URL: https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1296948?page=1. Nationalbiblioteketes digitala material. Referens 23.01.2026.

Landskansliets vid Åbo och Björneborgs län arkiv. C Protokoll. Ce Protokoll över personer dömda för brott mot obligatoriska föreskrifter. Ce:4. Protokoll över personer dömda för brott mot obligatoriska föreskrifter jämte bilagor, nr 1–100 (1916–1916). Riksarkivet, Åbo.

1900-talet

Röda fångar i Sirkkala kasern

Lämna en kommentar

Under och efter inbördeskriget (27.1–15.5.1918) inrättade de vita på olika håll i Finland flera fångläger, där tiotusentals tillfångatagna från den förlorande sidan, de röda fångarna, hölls inspärrade. Tusentals fångar avrättades eller miste livet på grund av hunger och sjukdomar. En del av lägren hade rykte om sig att vara speciellt grymma, till exempel Hennala i Lahtis och lägret i Ekenäs. 

I andra läger åter var dödsfall och grymheter sällsynta. Ett av dem var Åbo Krigsfångeläger som upprättats i Sirkkala kasern i Åbo i april 1918. Därförinnan hade kasernbyggnaderna varit i ryska arméns bruk. Lägrets goda rykte kom sig i huvudsak därav, att väktarna var professionella fångvakter från Kakolafängelset och att lägerkommendanten Albert Arhenius uppriktigt brydde sig om fångarnas välfärd. Antalet dödsfall fick en markant uppgång då fånglägret i Tavastehus stängdes och fångar i dålig kondition flyttades till Sirkkala.

Olika slags historier cirkulerar om de röda fångar som avrättades i Sirkkala. En av dem berättar hur tvillingsönerna till en man som de röda mördat kom till Sirkkalalägret och i en källare flådde och styckade faderns mördare. Förutom typiska skräckhistorier finns det också många berättelser som gör gällande att mellan en och tre fångar skulle ha skjutits i Sirkkala.  Officiellt bestyrkta uppgifter finns det om två fall där väktarna skjutit fångar.  Enligt en rapport till riksdagen år 1919 hade en fånge som rymt från lägret fått ”en regelrätt dom” som ett varnande exempel för andra, men det vanliga straffet för flyktförsök från Sirkkalafängelset var isoleringscell, inte avrättning.

Den röde fången Kaarlo Vihma sköts i Åbo Krigsfångeläger 30.5.1918. Enligt den officiella rapporten hade Vihma från fönstret ropat glåpord till en väktare som stod på vakt. Denne sköt Vihma efter att ha gett honom varningar. Bild: Itä ja länsi: työväen kuvalehti 5-6/1929.

Det första bestyrkta fallet gäller backstugusittaren Kaarlo Vihma (1894–1918) från Virmo. Han hade 30.5.1918 enligt rapporten ropat glåpord från fönstret åt fångvaktare Asplund, som stod på vakt på gatan. Då Vihma trots Asplunds uppmaningar inte avlägsnat sig från fönstret hade väktaren skjutit honom. I dödsannonsen i Demokraatti står det att Vihma ”sköts 30.5.1918 i Åbo fångläger”.

Det andra fallet gäller fångar som 8.8.1918 tagit sig för att via fönstren stjäla mat från lagerrummet i fängelsebyggnaden. Fångvaktaren hade skjutit ett varningsskott, men enligt rapporten hade kulan av misstag flugit ut genom fönstret och träffat i Tusby hemmahörande, från Tavastehus överflyttade tukthusfången Jalmari Frantsila i magen. Frantsila hade inte avlidit genast utan först 16.9.1918 på sjukhuset. Det är oklart om dödsorsaken var skottsåren eller någon sjukdom eftersom Frantsila sägs ha hållit på att återhämta sig från skadorna. I det här fallet finns det också en detalj som kan ha orsakat missförstånd: Åbo Krigsfångeläger hade 15.9.1918, alltså dagen före Frantsilas död, bytt namn till Åbo tvångsarbetsläger, så Frantsila blev skjuten i krigsfångelägret men hörde till tvångsarbetslägret då han dog. En sammanblandning av de här två namnen har troligen gett upphov till påståendet att tre fångar sköts i lägret i Åbo.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Demokraatti 18.10.1919, s. 2.

Itä ja länsi: työväen kuvalehti 5-6/1929.

Riksarkivets digitala material. Protokoll/Riksdagen, 1.4.1919, nr I sessionerna 1-53, s. 280.

Åbo universitet, ämnet folkloristik. Material från projektet Sirkkala 1918–2018: Vankileiristä muistin paikaksi ja kulttuuriperintökohteeksi.

1900-talet

 ”Vivate Karnevalis!”

Lämna en kommentar

I Finland var det förbjudet att anordna danstillställningar under vinter- och fortsättningskriget. Endast teater- och filmföreställningar, konserter och fosterländska festligheter var tillåtna. Nöjeslystnaden rådde förbuden inte på, men man kunde få böter eller rentav fängelsestraff om man arrangerade otillåtna logdanser eller hemhippor. 

 Inget under alltså att fester av alla slag praktiskt taget exploderade när dansförbudet upphävdes efter kriget. Det kom starkt till synes också i studentlivet i Åbo. I tidningen Turun Ylioppilaslehti år 1945 intogs en framträdande plats av annonser om fester och kvällssamkväm ordnade av studentnationerna, studentkåren, gulnäbbarna, kemisterna osv.; också vintriga utfärder kombinerades med pjäxdans.

Ett utmärkt exempel är studentkårens idrottssällskap Ylioppilaskunnan Urheilijat (TYYU), som återupplivades i februari 1945. Förutom ledare för de olika idrottsgrenarna valdes också en programkommitté, i praktiken en nöjeskommitté. Kommittén grep sig ivrigt an med uppgiften att skaffa pengar – och tillfredsställa nöjeslystnaden. Katarina Piha var medlem i kommittén och i hennes arkiv har några för hand tecknade festreklamer bevarats.

Reklam för TYYU:s Jättekarneval 17.3 och annons om dräkttjänster inför Maskeraden 10.5.1945.

På en dryg vecka hade nöjeskommittén stampat fram en Jättekarneval, och på festdagens morgon den 17 mars skrev Katarina i sin dagbok om förberedelserna: ”I går hade vi stort pappershattstalko och där deltog Soke, Iljamo, Exi, Gringo, Tor, Marja… Vivate Karnevalis!”. Och på morgonen efter festen klockan 7.10 fortsatte hon:  ”Jag har redan varit hemma en halv timme. Ha! Nästan 12 timmars festande. — Gänget söp och slocknade”. 

Efter det allmänna valborgsfirandet anordnades på Kristi himmelfärdsdagen 10.5 en maskerad, om vilken Turun Ylioppilaslehti 4/1945 berättade följande: ”Idrottarna anordnade vårens roligaste fest, en maskerad ’på kontinental nivå’, där deltagarna förundrat frågade sig vem som var den hemlighetsfulla sköna zigenerskan som inte ens den behornade djävulen i sin eldröda mantel kunde snärja i sina garn…” Efter följande dags ”teknologkamper” var det förstås fest på Kåren.

Reklam för sommarunistuderandenas förstaträff 30.6 och Lördagsdans 14.7.1945 .

Åbo sommaruniversitet inledde sin verksamhet 26.6 efter sex års avbrott med ett bredare program än förr. TYYU var på alerten och arrangerade genast en introduktionsträff på Kunta 30.6: ”Programmet kan inte nog berömmas – DANS till effektiv orkester”.

Ylioppilaslehtis kåsör Observer redogjorde för reklamens påverkan: ”Vi hade redan på våren fattat ett heligt beslut om att VI åtminstone inte ska hedra sommaruniversitetet med vår närvaro … Men – redan då vi kom in i hallen stannade vi upp inför Erkki Kalkas jätteannons för den stora lördagsdans som väntade sommarunistuderandena … Vi marscherade till kansliet och betalade den erforderliga summan … Vi hade skrivit in oss vid sommaruniversitetet.”

Redan efter ett par veckor var det dans igen – intäkterna gick till roddarlaget som behövde nya åror. Aurarodden hägrade. 

Passionerad nöjeslystnad rådde! Inget under att Katarina skrev följande rader i sin dagbok i maj: ”Vaka, vaka och åter vaka. Det blir inget av jobbet och studierna, jag vill bara springa och slappa.”

Kristina och Tapani Kunttu

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Katarina Pihas (fd. Nurmi) arkiv, hos Kristina Kunttu

  • Dagbok år 1945 med Åbo Sommaruniversitets program 26.7.-4.8.1945 och ett tidningsurklipp från 27.6.1945: ”Turun Kesäyliopiston viidennen lukukauden avajaiset eilen”.
  • Festreklamer. Datum för festerna finns inte på alla reklamblad, men med hjälp av dagboken 1945, Turun Ylioppilaslehti och kalendrar har datum kunnat fastställas. 

Olkkonen Tuomo: Suomalaisen populaarikulttuurin nuoruusvuodet. Ingår i verket Suomalaisen arjen historia 3. Modernin Suomen synty. Weilin+Göös Oy, WS Bookwell Oy, Borgå 2007.

Turun Ylioppilaslehti årgång 1945.

1900-talet

Spår efter bombningar i gatubilden i Åbo

Lämna en kommentar

Åbo och framförallt stadens hamn var viktiga för sjövägen västerut och därför ett centralt mål för de sovjetiska bombplanen under andra världskriget. Bomber föll på olika håll i staden och orsakade materiell förödelse på många platser samt krävde även människoliv.  Sammanfattningsvis kan sägas att de svåraste bombningarna av Åbo under vinterkriget ägde rum i tre perioder: den första inföll 25.12.1939–4.1.1940, den andra en vecka senare 12.1–4.2 och den tredje 14.2–9.3. Endast väderförhållandena begränsade bombningsflygningarna. 

Viborg oräknat var Åbo den stad som bombades mest under vinterkriget. Bombskadekartorna visar tydligt hur bombmattorna under vinterkriget sträckte sig från sydost, det vill säga Estland, mot nordväst. Bombplanen öppnade vanligen sina luckor ovanför Aura å eller Kuppisgatan.

De mest kända spåren i gatubilden i Åbo efter bombningar under vinterkriget härrör från den ”svarta måndagen” 29.1.1940 och kan ses som skador i posthusets stenfot vid Eriksgatan 25. Till minne av händelsen har man låtit göra två stenplaketter, varav den första monterades på väggen år 1986 och berättar att spåren härrör från bombningar under vinterkriget. Den andra, kompletterande plaketten placerades under den första år 2011 och upplyser om att bombanfallet krävde 29 personers liv.

Förutom i posthusväggen finns det spår efter bomberna också på andra håll i Åbo. På den svarta måndagen miste tre personer livet framför Finlands Banks hus, och det finska lejonet av sten ovanför samma banks dörr träffades också av splitter vid samma bombanfall. Det sårade lejonet har fortfarande sin skada kvar; möjligen har man avsiktligt låtit bli att reparera det för att bevara det som ett minnesmärke över tragedin under vinterkriget.

Spår efter bombning i passagen till innergården vid Puolalagatan1. De uppkom uppenbarligen vid en bombning på morgonnatten 19–20.2.1940. Bild: Riku Kauhanen.

Mikaelskyrkans trappa mot Lasarettsgatan uppvisar också tydliga märken efter bombningar under vinterkriget. På gatan fälldes fyra bomber den 2 februari 1940, och de skadade ett bostadshus vid Lasarettsgatan 18. Vid samma bombanfall fick Betelkyrkan (Universitetsgatan 29) smärre skador. De spår som kanske är mest okända för Åboborna finns vid Puolalagatan 1, mellan byggnaderna mittemot Sampo-huset i passagen till innergården.  Stenfoten träffades vid bombningar som fortsatte i fyra nätter, 17–21.2.1940, troligtvis vid anfallet på morgonnatten 19–20.2.

Förödelse i stadsdelen Martins efter bombningarna i juni 1941. Bilden föreställer kvarteret mellan Stapelgatan och Vilhelmsgatan väster om Martinskyrkan. De sovjetiska planen bombade området svårt 26.6.1941, men den 25:e juni har antecknats som datum för fotograferingen. Bild: Försvarsmaktens bildarkiv, bild 20998.

Åbo bombades också under fortsättningskriget. Särskilt svår var förödelsen kring Betaniakyrkan i Martins stadsdel. Kyrkan bombades sönder redan under vinterkriget den 25 och 27 december 1939, och i början av fortsättningskriget förvandlade de sovjetiska planen stadsdelen till ett eldhav 26.6.1941. Vid Betaniakyrkans ruiner (Österlånggatan 51) finns en plakett till minne av bombningarna. I början av fortsättningskriget var Åbo hamn åter ett viktigt mål för bombplanen, och Åbo slott träffades av flera bomber och åsamkades svåra skador. I trämagasinen vid slottet kan man fortfarande se spår efter bombsplitter, och en del av hålen i väggstockarna kan också härröra från de här bombningarna.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Hallanvaara, Lea-Kaarina. 1975. Turun pommitukset talvisodan aikana. Publikationsserien Turun historiallinen arkisto 30. Turun Historiallinen Yhdistys, Åbo: s. 257–322.

Penttilä, Eino. 1988. Turku talvi- ja jatkosodassa. Karisto Oy, Tavastehus.

Pesonen, Aake. 1982. Tuli-iskuja taivaalle: ilmatorjuntajoukkojen taisteluista talvi- ja jatkosodassa. Karisto, Tavastehus.

Raevuori, Antero. 2016. Tuho taivaalta: talvisodan pommitukset 1939–1940. Otavan Kirjapaino, Keuru.

Hintsala, Kari. Pommeja Turkuun talvisodassa  http://kaponieeri.blogspot.fi/2016/01/pommeja-turkuun-talvisodassa.html

1900-talet

När framtiden är dold i dunkel

Lämna en kommentar

Maija Rajainen befann sig i Åbo den 4 september 1944 när hon skrev ett brev till sin chef Pentti Renvall med begäran om direktiv. Hennes liv hade inga klara fästpunkter just då. Den dag hon skrev brevet trädde vapenvilan som avslutade fortsättningskriget i kraft. För Rajainen betydde krigsslutet att hon måste ställa om hela sitt liv. Hon hade en tjänst som lärare i historia och samhällslära vid lyceet i Terijoki, men Terijoki och hemmet där var nu i Sovjetunionens besittning och lyceet verkade i Lahtis. Rajainens make Sergej var fortfarande i arméns tjänst. Till Åbo hade Rajainen kommit på grund av att hon under kriget i olika perioder arbetat vid Staben för Östkarelens militärförvaltning på ett arkiv som tagits som krigsbyte. 

Forskarsalen i Åbo landsarkiv. Fotot är taget 8.2.1944, ett halvt år innan Rajainen kom till Åbo för att där fortsätta med sitt arbete. Bild: Åbo stadsmuseum RF020107.

Krigsbytesarkivets egentliga verksamhet hade upphört då finnarna lämnade Petrozavodsk 21.6.1944, men Rajainen arbetade fortfarande tack vare ett stipendium från Finska kulturfonden som forskare vid Pentti Renvalls projekt, vars syfte var att granska Sovjetkarelens historia utgående från materialet i krigsbytesarkivet. Rajainens brev till Renvall öppnar ett intressant fönster mot livet i den stund då allt förändras och framtiden är dold i dunkel.

Rajainen var på väg hem för att sköta personliga ärenden och frågade vad Renvall ansåg: skulle hon göra resan så kort som möjligt och fortsätta sitt arbete i det längsta? Rajainens bekymmer berodde på att det material ur krigsbytesarkivets samlingar som hon studerade på Åbo landsarkiv hade insamlats i det ockuperade Sovjetkarelen. Hon antog helt korrekt att de förväntade fredsvillkoren också skulle stipulera att materialet skulle återlämnas till Sovjetunionen.

Ämnet för Rajainens doktorsavhandling var normalskolorna i Gamla Finland, och nu var det meningen att hon skulle studera skolorna i Sovjetkarelen. Om krigsbytesarkivets material återlämnades till Sovjetunionen skulle hon inte längre ha de behövliga källorna till sitt förfogande utan endast sina anteckningar.

Å andra sidan ifrågasatte Rajainen det meningsfulla i hela arbetet. Hon skrev till Renvall att hon var pessimist och att hon trodde att ingen i Finland skulle publicera en sådan bok som hennes arbete med källmaterialet skulle resultera i, även om relationerna till Sovjetunionen skulle bli ”vänskapliga” och även om hon till det yttersta skulle bemöda sig om att se saker och ting ur sovjetisk synvinkel. ”Opartisk vetenskap existerar helt enkelt inte enligt grannarnas uppfattning, och en objektiv framställning grundad på arkivmaterial är ett ännu starkare uttryck för illvilja än subjektiva memoarer någonsin,” skrev hon.  

Med facit i hand ser vi, att Rajainens analys av situationen träffade helt rätt. Även Renvall hade rätt när han i sitt svarsbrev säger sig ana att Sovjetunionens och Förenta Staternas goda relationer bara skulle vara tillfälliga. Läget blev inte sådant att det skulle ha varit möjligt att publicera en undersökning om skolorna i Sovjetkarelen baserad på material som tagits som krigsbyte under ockupationstiden. 

Liisa Vuonokari-Bomström

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Vuonokari-Bomström Liisa: Itä-Karjalan sotasaalisarkisto miehityshallinnon välineenä ja Suur-Suomen rakentajana 1941-1944 Itä-Karjalan sotasaalisarkisto miehityshallinnon välineenä ja Suur-Suomen rakentajana 1941–1944 – UTUPub

1900-talet

Ondskan ett samtalsämne på 1980-talet

Lämna en kommentar

Under senare hälften av 1980-talet blev skildringarna av ondskan i den inhemska samtidsprosan ett samtalsämne bland litteraturintresserade i vårt land. Bland annat detta tema behandlades på seminariet Pahuuden perinne (Ondskans tradition), som anordnades i Åbo 1988.

Evenemanget arrangerades i samarbete mellan Åbo stadsbibliotek och ämnena inhemsk litteratur och kulturhistoria vid Åbo universitet. Det var en del av firandet av Boken i Finland 500 år. Det hade då gått jämna år sedan Åbobiskopen Konrad Bitz för sitt stifts behov lät trycka mässboken Missale Aboense på ett boktryckeri i Lybeck.

Initiativet till ett seminarium kring ondskan hade tagits av ordföranden för den finska bokens jubileumskommitté Paul Gustafsson, som också höll seminariets öppningstal. Kommitténs sekreterare Unnukka Stenqvist och assistenten i kulturhistoria Hannu Laaksonen sammanställde seminarieföredragen till en 69-sidig bok, Pahuuden perinne – puheenvuoroja pahan olemuksesta, som ger läsaren möjlighet att skaffa sig en uppfattning om samtidsdiagnosen för nästan 40 år sedan.

Seminariepublikationens mörka pärm är formgiven av Totti Tuhkanen. Enligt bakpärmen ger texterna en grundlig analys av tidens andliga klimat och de traditioner som formar det.  

Inspirationen till ett seminarium kring just ondskan kan ha kommit från författaren och läkaren Claes Andersson, som hösten 1986 hade skrivit en artikel i Helsingin Sanomat om temat ondska i den finska prosan. Han hade noterat en tydlig övergång från den episka realism som dominerade i de efterkrigstida skildringarna av flykten från landsbygden och strukturförändringarna. I dess ställe trädde den urbana miljön samt författare som på ett neutralt sätt skildrade ondska, till exempel Esa Sariola, Annika Idström och Eira Stenberg.  Yuppiedecenniets litterära landskap befolkades av trasiga och känslokalla problemtyngda individer utan grupptillhörighet, empati och etiska principer.

På seminariet i Åbo återupptog Andersson sitt tema från ett par år tillbaka. Inne på samma linje var Åbo universitets professor i inhemsk litteratur Pertti Karkama, som förmodade att individen i den kapitalistiska samtidsverkligheten mist sin förmåga att protestera. I prosan föreföll det onda att segra. 

En annan synvinkel företrädde vicehäradshövding Jukka Kemppinen. Han vände blicken mot läsarna och beklagade att samtidslitteraturen inte väckte tillräckligt med misshag eftersom ordkonsten skulle vara opassande.

Filosofen Tuomas Nevanlinna åter ansåg att den moderna litteraturen förvärldsligade det heliga och tog kontroll över riskerna med hjälp av teknologin men samtidigt skapade nya hotbilder. I ondskans horisont skymtade ett möjligt kärnvapenkrig. 

Seminariet glömde inte ondskans motsatspar, godheten. Den berördes av filosofen Sven Krohn, teologen Martti Voutilainen och generalsekreteraren för Helsingfors biskopsstift Pirkko Lehtiö, kvinna i den mansdominerade talarskaran. Docenten i kulturhistoria Kari Immonen analyserade hur bilderna av fienden eliminerade godheten.

I seminariepublikationens avslutande text ritar Hannu Laaksonen upp linjerna för ondskans uttryckssätt från 1600-talets häxprocesser och folkets djävulsuppfattningar till den aktuella tiden. I diskussionen om sambandet mellan heavyrocken och satanismen fann han spår av djävulstro.

I Laaksonens företal kan man läsa, att Annika Idström och Esa Sariola deltog i publikdiskussionerna. De samtida recensenterna såg dem som ett slags företrädare för ondskans skola.

Paavo Oinonen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Claes Andersson: ”Pahan ongelma uudessa proosassa. Yksityinen itsekkyys hämärtää suomalaisen nykykirjallisuuden eettiset ja moraaliset ongelmat”. Helsingin Sanomat 7.10.1986.

Hannu Laaksonen och Unnukka Stenqvist: Pahuuden perinne – puheenvuoroja pahan olemuksesta. Turun yliopiston historian laitos. Julkaisuja 20. Åbo 1989.

1900-talet

Vi cyklar till Åbo!

Lämna en kommentar

I Åbo har man bevisligen cyklat redan i 140 år, för en av Finlands första cykelföreningar, Åbo velocipedklubb, grundades här år 1886. Väldigt många har under alla de här åren också kommit cyklande till Åbo. De flesta som cyklat hit, till jobbet eller skolan och också för uppköp eller visiter, har otvivelaktigt kommit från närområdena. Men många har också trampat hit mycket längre ifrån.

Under största delen av 1900-talet var det vanligt att cykla också långa vägar vid behov. Så sent som i början av 1970-talet cyklade till exempel min mor på en Jopo på en dag från sitt hem i Iso-Vimma i Säkylä till Åbo för att anmäla sig till en kurs i matematik vid sommaruniversitetet. Som barn tyckte jag att det var ett helt otroligt hjältedåd. Men många motsvarande färder från en betydligt äldre tid finns dokumenterade på museiverket, där man uppbevarar svaren på enkät om cykling år 1971. Bland svaren har jag valt ut några minnen om cykelfärder till Åbo.

Deltagare i ett cykelläger för barn håller en drickapaus på vägen från Kervo till Åbo i juli 1985. Bild: Kervo museitjänster.

Studerandena i Åbo tillryggalade ofta tiotals kilometer cyklande på sandvägar mellan skolstaden och hemmet. Bland dem som svarade på enkäten finns pojkar från välmående lantbrukarfamiljer som berättar att de under 1900-talets första årtionden på veckosluten cyklade från sin skolstad Åbo till sitt hem i Mellilä, Yläne eller Nousis. Cykeln var på den tiden ett dyrt och eftertraktat fordon.

En år 1911 född kvinna berättar i enkäten, att hon fick en cykel i början av 1920-talet så, att hon själv samlade ihop halva priset genom att samla klöverfrö och föräldrarna stod för resten. Projektet gynnades av att hennes storebror arbetade i Åbo på Finlands första cykelfabrik Merilä, som grundades 1904. Berättaren gick i läroverk i Åbo och behövde en cykel för att kunna besöka hemmet i Lundo. Hon minns att cykeln på återresan var som en lastad kamel: på styrstångens vardera sida hängde en stor kasse och på pakethållaren fanns en potatissäck. 

Cykeln var inte bara till för nyttiga ändamål utan den var också ett viktigt redskap för socialt umgänge. En person som var född 1907 mindes, att ungdomarna i hans hemort Vittis cyklade till och med ända till Åbo för att gå på dans. Pigorna ägde inga cyklar, men någon ung man kunde ge skjuts på cykelns ramrör.

En jordbrukarson född 1898 minns en cykelfärd på 170 kilometer som han gjorde från sin hemort till Åbo under första världskriget. På vägen tog han en vilopaus bland annat på gästgiveriet i Pikis. Några sportkläder hade han inte på sig, utan han var klädd i en tweedkostym. Färdens mest oförglömliga stund har också samband med kostymen och de dåtida vägarna: 

”Jag minns när jag kom till Åbo och satt i Braheskvären och beundrade domkyrkan och plötsligt märkte att min cheviotkostym hade blivit grå. Kostymen, som var fuktig av svett, var täckt av fin sand och damm som inte gick att få bort innan sanden torkade.” (Fri översättning.)

Har du någonsin cyklat till Åbo långt bortifrån? Du kan berätta om det i kommentarerna.

Tiina Männistö-Funk

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Museiverkets insamlingsarkiv, Enkät 18, MV:K18.