Ei ole enää oloo eikä taloo,
Waikka mun täytyy asuu Turussa,
Sill’ mieleeni muistuu wiel’ se kowa palo,
Jonka tähden sydämmen’ on surussa,
Kuin lapset ne itkit ja ihmiset huusit,
Hädässä apua odotit ja pyysit,
Ja kellot ne kläppäsit niin kowasti :,:

Ej finnes längre hem eller hus,
Fastän i Åbo jag nödgas bo,
Ty än jag minns den grymma brand,
Som fyller mitt hjärta med sorg,
Hur barnen grät och människor skrek,
Väntade, bönade om hjälp i sin nöd,
Och klockorna, de klämtade så högt :,:

(Svensk översättning: Tobias Pettersson)

Åbo finska församlings kaplan Matthias Jernvall (1784–1832) gjorde ett oförglömligt intryck med sitt skillingtryck som han diktade efter storbranden 1827. Domkyrkans och rådhusets klockringning, nödropen och offrens lidanden tycks fortfarande ha tyngt hans sinne då han skrev sin dikt. Den är skriven till en melodi av Carl Michael Bellman, som många av de samtida kände till. Dikten levde förvånansvärt länge i folkminnet, som ett budskap från gångna tider. En av de boende på Klosterbacken, Hjalmar Kanervo, kunde fortfarande första versen utantill på 1950-talet.

Jernvall föddes i Rautela by i Somero i mars 1784 och var känd under namnet Rautelius ända till år 1814. Rautelius/Jernvall avlade studentexamen 1809 och prästvigdes 1812. Efter att först ha varit biträdande kaplan i Aura blev han tf. kaplan i Åbo finska församling år 1818. Livet fann sina fåror och Jernvall fick en ordinarie tjänst. År 1821 gifte han sig med sergeantdottern Christina Maria von Hausen. När stadsbranden bröt ut bodde familjen i Östra kvarteret på tomt 112 vid Lilla Nylandsgatan. Denna gata började vid Tavastgatan, löpte upp för backen och förenade sig där med Nylandsgatan. Familjen hade då tre barn: Carl Johan som snart skulle fylla sex år, Mathilda Maria som var fyra år och Frans Matthias Evert som bara var två månader. På samma tomt bodde aktuarie Renfors änka Sophia och murargesällen Gustaf Friberg.

De historiska källorna berättar inte vad som hände med familjen natten mellan den 4:e och 5:e september, då den rasande eldstormen förstörde tre fjärdedelar av staden. Jernvall deltog säkerligen i släckningsarbetena, vilket alla stadens män var skyldiga att göra. När eldhavet böljat fram till Kyrkokvarteret och stormen inte såg ut att vilja avta föreföll det uppenbart, att inte heller Östra kvarteret skulle undgå förödelsen. Från tomt 112 var det naturligt att fly mot Nylandstull, och bakom tullen på Kuppisplanen uppstod ett flyktingläger. Kanske också Jernvalls familj hamnade där, räddade undan elden.

Efter branden skrev Jernvall en ansökan till brandskadekommittén och bifogade en lista över all den egendom som blivit eldens rov. Byggnaderna hade brandförsäkrats år 1808, och då hade det på tomten funnits en huvudbyggnad med sex uppvärmningsbara rum, kök, bagarstuga och källare. På gården fanns ekonomibyggnader. Försäkringen täckte dock bara en del av förlusterna, skrev Jernvall i sin ansökan. Kaplanens hem hade varit fattigt och silvret på listan representeras av en enda sked. Skadeförteckningen är uppgjord efter föremålens material; de värdefullaste ägodelarna kom först. På listan över kopparföremål finns två kaffepannor och två kastruller. Förutom kaffe drack man te i familjen, för bland tennföremålen nämns en ”teburk, större modell”. Möblerna ger en bild av interiören. I familjen Jernvalls hem fanns en skänk, ett bokskåp med lås och ett skrivbord, ett ovalt tebord, ett matbord och många stolar, en spegel med förgylld ram och en väggklocka, brödspett och ett degtråg, vattensåar och tvättbaljor, en gungstol och två vaggor. Enligt brandskadeförteckningen miste familjen också största delen av sitt klädförråd; barnkläder fanns det så mycket av att det inte gick att värdera dem exakt. Utan tvekan slukade elden också innehållet i det låsförsedda bokskåpet: Bibeln, Postillan, lagboken och många andra böcker.

Under vintern efter branden fortsatte Matthias Jernvall sitt arbete som kaplan och predikade för det mesta i spinnhusets kyrka i Södra kvarteret. Under dessa månader gav han utlopp för sina känslor i ett skillingtryck som fick titeln Wärsyt, joita yksi turkulainen M. J. ittekseen hyräili muistaissansa sitä kowaa ja haikiaa yötä 4:n ja 5:n päiwän wälillä syyskuussa w. 1827, jona hän Turun kaupungin palon tähden, ynnä tuhanten ystäwäinsä kanssa, täytyi lapsinensa paeta ja jättää majansa ja tawaransa tulen saalihiksi. (Fritt översatt: Verser som Åbobon M. J. nynnade för sig själv vid minnet av den grymma och vemodiga natten mellan den 4:e och 5:e september 1827, då han på grund av Åbo brand tillsammans med sina barn, plus tusentals vänner, måste fly och lämna sitt hus och sina ägodelar att bli eldens rov.)

Jernvall bodde med sin familj i Åbo tills han år 1830 återvände till sin barndoms trakter för att bli kyrkoherde i Somero. Där avled han också, 48 år gammal, i augusti 1832.

Hannu Salmi

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Brandskadeanmälan nr 333, Brandskadekommittén 1827–1836, Åbo stadsarkiv.

Somero församlings förteckning över avlidna 1811–1858, Riksarkivet.

T:19 Mantalslängd (1827), Åbo och Björneborgs läns mantalslängder, Riksarkivet.

Åbo finska församlings konfirmationsböcker, Riksarkivet.

Kotivuori, Yrjö: Ylioppilasmatrikkeli 1640–1852: Matias Jernvall. Nätpublikation 2005 <https://ylioppilasmatrikkeli.fi/henkilo.php?id=12234>. Läst 7.2.2026.

Salmi, Hannu: Åbo i lågor Minnen från branden 1827. Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors 2025.