Blodiglar har sedan antikens tid använts för att behandla sjukdomar och andra kroppsliga besvär. Från antiken fram till 1800-talet påverkades hälsobegreppen av den så kallade humoralläran, enligt vilken kroppens fyra grundvätskor – blod, gul galla, svart galla och slem – skulle vara i balans sinsemellan. Om en läkare eller botare ansåg att blodets andel var för stor i relation till de andra vätskorna måste man tappa blod ur kroppen antingen genom åderlåtning eller koppning eller till exempel genom att låta blodsugande iglar fästa sig vid patientens hud. Blodigeln suger vid en och samma måltid i sig 5–10 milliliter blod ur sin värd. Man behandlade till och med fetma med blodiglar.

Bruket av blodiglar i vården fick dittills osedda proportioner i Europa på 1700- och 1800-talet. I Frankrike kunde ett enskilt sjukhus förbruka tiotusentals iglar per år.  Också i Finland blev iglarna på 1800-talet ett trendigt botemedel, och man försökte på alla sätt skaffa fram sådana antingen från hemlandet eller utlandet. Elias Lönnrot skrev om bruket av blodiglar bland annat i sin bok Suomalaisen Talonpojan Koti-Lääkäri, som publicerades 1839. Om någon hade ont i ögat skulle man enligt Lönnrot placera flera iglar runt ögat, och öronåkommor åter skulle behandlas med iglar bakom örat. Blodiglar användes mycket allmänt ända till slutet av 1800-talet, då den moderna medicinska vetenskapen började ta avstånd från tanken att avlägsna ”ont blod” eller ”sjukt blod” genom att slå åder.

När igelmetoden ökade i popularitet blev tillgången på blodiglar ett bekymmer. Varje apotek i Åbo på 1800-talet försökte lösa problemet på sitt sätt. Det fanns tre alternativ: att skaffa blodiglar från olika ställen i hemlandet, att importera iglar från utlandet och att planmässigt föda upp iglar i dammar.

Den inhemska produktionen av blodiglar i början av 1800-talet uppskattades till cirka 10 000 per år. Eftersom man i Åbo behövde omkring 15 000 iglar per år stod det klart, att det inte räckte med att samla iglar i naturliga vattensamlingar. Man visste att iglarna trivdes i grunda gölar med stillastående vatten och frodig växtlighet men inga fiskar.  Vattnet måste vara varmt och strandfloran fick gärna vara ymnig. Enligt biologen Kaarlo Levander var insamlingsmetoden enkel:  han hade hört att gamla käringar samlade iglar genom att stiga barfota i vattnet och låta iglarna suga sig fast. En kvinna i Teisko som kallades Mato-Pirjo sades ha skaffat sig sin utkomst i 40 år genom att fånga iglar. I Keuru räknades insamling av blodiglar rentav som ett eget näringsfång på 1840-talet.  

Trots allt fick man i Åbo inhemska iglar, åtminstone från Åland och från Rimito, Pargas och Nagu i Åbo skärgård. Men man måste ändå ty sig till import från utlandet. Det finns belägg för att iglar importerades till Åbo åtminstone från Sverige och kanske också från Ryssland. Statsmakten förhöll sig dock avog till importen från utlandet.

Man måste alltså åtminstone försöka använda det tredje alternativet, uppfödning av iglar i dammar, en metod som var vanlig i Frankrike och Tyskland. Det är ingen överraskning att den kände aboensiske köpmannen och apoteksägaren Erik Julin (1796–1874), sedermera kommerseråd, gav sig i kast med ett sådant projekt. Julin är också känd för att ha grundat Åbo FBK och för sitt arbete för anläggandet av en stadspark på Vårdberget.

Uusi Aura berättade om Julins förtjänstfulla verksamhet den 29 augusti 1948: ”Han hade en tvål- och ljusfabrik, han tillverkade ättika, han hade en kakel-, porslins- och fajansfabrik och han sände varor till Ryssland. På kakelfabrikens område lät han gräva en damm där han odlade blodiglar då efterfrågan på sådana under en tid var vida större än tillgången. Men företaget lyckades inte: de utplanterade iglarna insjuknade och dog.” (Fri översättning.)

Julin startade det misslyckade igelprojektet tillsammans med bokhandlaren G. O. Wasenius (1789–1852) från Helsingfors. I sitt brev till senaten i oktober 1838 ansökte kompanjonerna om fem års ensamrätt till dammodling av blodiglar i Åbo och Björneborgs län (Julin) och i Nylands län (Wasenius). Som ovan konstaterades misslyckades herrarnas projekt i bägge områdena av någon anledning ”ganska totalt”.

Timo Vuorisalo och Hannu Salmi

Översättning: Brita Löflund

Artikeln baserar sig på en understreckare i Turun Sanomat 1.9.2024.