Alla inlägg av Editor

1800-talet

Stadsmiljön som förstördes i Åbo brand

Lämna en kommentar

Åbo brand 4–5.9.1827 var den största stadsbranden i de nordiska ländernas historia. Det kulturarv och det lösöre som gick förlorade var en oersättlig förlust och branden var också en arkitekturkatastrof. Tusentals byggnader förstördes och lågorna slukade också största delen av bland annat stadsarkitekt Christian Friedrich Schröders (1722–1789) produktion.

De områden i stadens utkanter som skonades i branden – av vilka endast en liten del av Klosterbacken finns kvar – låg uppe på kullarna och beboddes av fattigt folk. Därför ger de en förvrängd bild av hur stadskärnan, där det bodde mera välbärgade människor, såg ut före branden.

Endast få landskapsvyer och teckningar av Åbo före branden har bevarats och de avbildar nästan alla ungefär samma plats vid Aura ås strand. Texter som skildrar stadens omgivning och byggnaderna där finns det däremot gott om: tiotusentals sidor med brandstodsbrev, auktionsdokument, besiktningsinstrument och annat myndighetsmaterial. Det här materialet innehåller ett slags textuell kod med vars hjälp man kan återskapa en stor del av den stad som förstördes i branden i september 1827 i form av en digital 3D-modell.

Museet för historia och framtid i Åbo startade år 2018 ett projekt som syftade till att skapa digitala 3D-modeller av den stad som förstördes i den stora branden. I början av 2019 lanserades en pilotmodell med vars hjälp man virtuellt kunde uppleva miljön kring Stortorget och hela modellen blev klar i etapper före ingången av 2022. För historieforskningen svarade undertecknad, och själva datormodelleringen och användargränssnitten skapades till en början av aboensiska CTRL Reality och senare av Helsingforsföretaget Zoan.

Den digitala 3D-modellen Turku Åbo 1827 återupplivar den stadsmiljö som Åbo brand förstörde. På bilden ses Tavastgatan som leder österut. Den höga byggnaden är hovrättspresidentens ämbetshus. https://digimuseo.fi/nayttelyt/turku-abo-1827/) 

Forskningsarbetet avslöjade en färgrik och tätt bebyggd stad och också en stor mängd arkitekturhistoriskt basforskningsmaterial som fortfarande väntar på att publiceras i vetenskapliga artiklar. Tillsvidare kan allmänheten ta del av modellen endast på Digimuseets virtuella utställning (https://digimuseo.fi/nayttelyt/turku-abo-1827/) och på videor i Youtube (t.ex. https://www.youtube.com/watch?v=pgEsegtkvks&list=PLjv1L3MBgATBfZbMmdFNNdVBZP0WlmYze&index=5), men Åbo stadsmuseum kommer att skapa nya användargränssnitt och erfarenhetsplattformar på det Museum för historia och framtid som ska öppnas i sinom tid.

Redan i början av 1900-talet drömde man om en miniatyr som skulle visa Åbo före branden. Svante Dahlström skrev i sin bok Åbo brand 1827 (1929) att det skulle vara möjligt men arbetsdrygt att insamla täckande och noggranna uppgifter om hur Åbo såg ut före branden. Nu har den här grundforskningen äntligen utförts, men slutresultatet är inte en miniatyr utan en digital modell.

Panu Savolainen

Översättning: Brita Löflund

1700-talet

Musikaliska Sällskapet i Åbo och dess rötter

Lämna en kommentar

Musikaliska Sällskapet i Åbo grundades år 1790 och verkar än i dag. Dess stadgar sägs uppvisa intryck från sällskapet Utile dulci, som verkade i Stockholm och som det i Åbo år 1770 grundade Aurorasällskapet kan anses vara en filial till. Ingetdera av de här vittra sällskapen fokuserade enbart på musik. 1700-talet var ett slags guldålder för olika hemliga sällskap och föreningar. Överallt i Europa grundades ett stort antal musikföreningar. Kan  någon annan sammanslutning än Utile dulci ha varit en viktig påverkare när det gäller Musikaliska Sällskapet i Åbo?

De andliga inflytelserna från Europa kom till Sverige inte bara i litterär form utan också genom förmedling av privatpersoner. År 1751 valdes Adolf Fredrik, född i Schleswig, till Sveriges kung. Hans hustru Lovisa Ulrika var syster till Preussens kung Fredrik den Store och mor till Sveriges följande kung Gustav III. Kungaparet hade nära förbindelser till det preussiska hovet, vars konserter tjänade som exempel för de borgerliga musikföreningar som bildades i Berlin.

En av dem var Musikausübende Gesellschaft, vars stadgar skrevs 1749. När man jämför Musikausübende Gesellschafts stadgar, som har 23 paragrafer, med Musikaliska Sällskapets i Åbo stadgar, som är indelade i 5 klasser och 48 paragrafer, ser man att 29 av de senare innehållsmässigt är desamma som i den tyska föreningens stadgar. Sålunda kan 60 % av Musikaliska Sällskapets i Åbo stadgar härledas till den 40 år äldre förebilden i Berlin. Olikheterna kan förklaras av den långa tidsskillnaden mellan stadgarnas tillkomst. Upplysningstidens andliga och samhälleliga utveckling hade förändrat allt agerande. Musikausübende Gesellschafts stadgar skapades av professionella musiker med tanke på deras behov medan Musikaliska Sällskapet i Åbo åter var mer allmännyttigt och inriktat på att vägleda vänner av musik. Den process som inleddes under Musikausübende Gesellschafts tid ledde till att det uppstod en borgerligt administrerad publik konsertverksamhet.

De första konserterna för allmänheten i Finland arrangerades av Aurorasällskapet: Pergolesis Stabat mater framfördes den 19 augusti 1773 och på nytt ett år senare i Åbo. Sedan övertogs arrangörsansvaret av Musikaliska Sällskapet i Åbo, och dess årsfest på Gustav III:s födelsedag firades alltid med en konsert och ett föredrag om något ämne av allmänt intresse.

Bilden visar biskop Jacob Gadolins inträdesbiljett till Musikaliska Sällskapets i Åbo konserter år 1797. Sällskapet har lånat sitt motto av Vergilius: Ipse laetus citharam Apollo dabat, fritt översatt Själv vid glatt lynne gav Apollo oss citharan.

Ilari Lehtinen

Översättning: Brita Löflund

1900-talet

Spår efter bombningar i gatubilden i Åbo

Lämna en kommentar

Åbo och framförallt stadens hamn var viktiga för sjövägen västerut och därför ett centralt mål för de sovjetiska bombplanen under andra världskriget. Bomber föll på olika håll i staden och orsakade materiell förödelse på många platser samt krävde även människoliv.  Sammanfattningsvis kan sägas att de svåraste bombningarna av Åbo under vinterkriget ägde rum i tre perioder: den första inföll 25.12.1939–4.1.1940, den andra en vecka senare 12.1–4.2 och den tredje 14.2–9.3. Endast väderförhållandena begränsade bombningsflygningarna. 

Viborg oräknat var Åbo den stad som bombades mest under vinterkriget. Bombskadekartorna visar tydligt hur bombmattorna under vinterkriget sträckte sig från sydost, det vill säga Estland, mot nordväst. Bombplanen öppnade vanligen sina luckor ovanför Aura å eller Kuppisgatan.

De mest kända spåren i gatubilden i Åbo efter bombningar under vinterkriget härrör från den ”svarta måndagen” 29.1.1940 och kan ses som skador i posthusets stenfot vid Eriksgatan 25. Till minne av händelsen har man låtit göra två stenplaketter, varav den första monterades på väggen år 1986 och berättar att spåren härrör från bombningar under vinterkriget. Den andra, kompletterande plaketten placerades under den första år 2011 och upplyser om att bombanfallet krävde 29 personers liv.

Förutom i posthusväggen finns det spår efter bomberna också på andra håll i Åbo. På den svarta måndagen miste tre personer livet framför Finlands Banks hus, och det finska lejonet av sten ovanför samma banks dörr träffades också av splitter vid samma bombanfall. Det sårade lejonet har fortfarande sin skada kvar; möjligen har man avsiktligt låtit bli att reparera det för att bevara det som ett minnesmärke över tragedin under vinterkriget.

Spår efter bombning i passagen till innergården vid Puolalagatan1. De uppkom uppenbarligen vid en bombning på morgonnatten 19–20.2.1940. Bild: Riku Kauhanen.

Mikaelskyrkans trappa mot Lasarettsgatan uppvisar också tydliga märken efter bombningar under vinterkriget. På gatan fälldes fyra bomber den 2 februari 1940, och de skadade ett bostadshus vid Lasarettsgatan 18. Vid samma bombanfall fick Betelkyrkan (Universitetsgatan 29) smärre skador. De spår som kanske är mest okända för Åboborna finns vid Puolalagatan 1, mellan byggnaderna mittemot Sampo-huset i passagen till innergården.  Stenfoten träffades vid bombningar som fortsatte i fyra nätter, 17–21.2.1940, troligtvis vid anfallet på morgonnatten 19–20.2.

Förödelse i stadsdelen Martins efter bombningarna i juni 1941. Bilden föreställer kvarteret mellan Stapelgatan och Vilhelmsgatan väster om Martinskyrkan. De sovjetiska planen bombade området svårt 26.6.1941, men den 25:e juni har antecknats som datum för fotograferingen. Bild: Försvarsmaktens bildarkiv, bild 20998.

Åbo bombades också under fortsättningskriget. Särskilt svår var förödelsen kring Betaniakyrkan i Martins stadsdel. Kyrkan bombades sönder redan under vinterkriget den 25 och 27 december 1939, och i början av fortsättningskriget förvandlade de sovjetiska planen stadsdelen till ett eldhav 26.6.1941. Vid Betaniakyrkans ruiner (Österlånggatan 51) finns en plakett till minne av bombningarna. I början av fortsättningskriget var Åbo hamn åter ett viktigt mål för bombplanen, och Åbo slott träffades av flera bomber och åsamkades svåra skador. I trämagasinen vid slottet kan man fortfarande se spår efter bombsplitter, och en del av hålen i väggstockarna kan också härröra från de här bombningarna.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Hallanvaara, Lea-Kaarina. 1975. Turun pommitukset talvisodan aikana. Publikationsserien Turun historiallinen arkisto 30. Turun Historiallinen Yhdistys, Åbo: s. 257–322.

Penttilä, Eino. 1988. Turku talvi- ja jatkosodassa. Karisto Oy, Tavastehus.

Pesonen, Aake. 1982. Tuli-iskuja taivaalle: ilmatorjuntajoukkojen taisteluista talvi- ja jatkosodassa. Karisto, Tavastehus.

Raevuori, Antero. 2016. Tuho taivaalta: talvisodan pommitukset 1939–1940. Otavan Kirjapaino, Keuru.

Hintsala, Kari. Pommeja Turkuun talvisodassa  http://kaponieeri.blogspot.fi/2016/01/pommeja-turkuun-talvisodassa.html

1600-talet

Gatlopp

Lämna en kommentar

Gatloppet blev en vanlig bestraffningsform på 1600-talet, först inom armén och senare också inom den civila jurisdiktionen. Det går ut på att ett visst antal män ställer sig i två led mittemot varandra och den dömde måste löpa längs ”gatan” mellan leden. Varje man i ledet måste slå den förbipasserande brottslingen med en piska. Den dömde sprang längs gatan så många gånger som rätten beslutat, och varje man måste piska med kraft, vid hot om böter. Gatloppsstraffet gällde endast män.

Gatlopp år 1525 enligt Jost Amman. Wikimedia Commons, Public domain.

Det var svårt att få män att ställa upp för gatlopp eftersom hela etthundra kunde behövas på en gång. I Åbo anhöll de rika köpmännen hos rådet om att inte behöva delta i ett sådant nesligt företag. De var rentav redo att köpa sig fria från förrättningen. Rådet biföll emellertid inte deras anhållan utan konstaterade att också gatloppet hörde till skyldigheterna för dem som svurit burskapseden. Borgarna i Helsingfors åter frågade rådet i Åbo om det i staden var brukligt att borgarna själva ställde upp; de tyckte att det skulle ha räckt att drängarna gjorde det.

Man försökte lösa problemet på annat sätt. I Åbo kallade man till exempel i februari 1670 in fattiga borgare från olika kvarter till rätten och uppmanade dem att delta i bestraffningen av lagbrytare. I gengäld lovades de efterskänkning av skatt och böter samt befrielse från vaktpassen i stadsvakten. En del av dem gick med på detta och en särskild lista uppgjordes över dem. Den 22 februari ställde de upp i ett gatlopp där fyra män bestraffades. 

År 1698 nödgades rådet konstatera, att alla de borgare som använts som piskare vid gatloppen hade dött under de föregående två svåra hungeråren. De övriga borgarna ville inte delta i gatloppsförrättningarna, och man kunde inte beordra dem till detta utan beslut från högre instans eftersom man inte heller tidigare tillämpat tvång. Rådstuvurätten beslöt fråga hovrätten eller landshövdingen huruvida man i Åbo och de andra städerna skulle kunna beordra det lägre borgerskapet att ställa upp som piskare ifall man inte fick ihop 50 man från stadsvakten. Detta ville man veta för att dåliga seder inte skulle sprida sig på grund av att det saknades deltagare för verkställandet av bestraffningen.

*

Enligt drottning Kristinas straffordning år 1653 kunde man sona en bot på åtta daler med att löpa ett lopp mellan femtio män. Det blev inalles hundra piskrapp. Ju högre böter, desto fler lopp. Enligt en kunglig förordning från 1698 kunde böter sonas med spö- eller piskrapp. Detta straff gällde både män och kvinnor och verkställdes vid skampålen som fanns på torget. En karl skulle för varje 2 ½ silverdaler straffas med tre rapp givna med två spön och en kvinna med tre slag givna med två piskor.

Antalet rapp var sålunda direkt proportionellt med värdet av stöldgodset. Sporrmakaren Jonas Höök åtalade i september 1683 lösdrivaren Erik Mattsson för att i Åbo slott på Jakobsdagen av honom ha stulit föremål till ett värde av 66 koppardaler. Bland föremålen fanns en ljusstake och många klädesplagg. Erik dömdes till att ersätta föremålens värde och till att betala en bötessumma på tre gånger detta värde. Dessutom dömdes han till offentlig avbön. Då han inte kunde betala sina böter fick han löpa gatlopp, sex gånger fram och tillbaka mellan leden. Det fanns 25 man i vartdera ledet, så antalet slag blev 600! Efter ett gatlopp hotade alltid sårfeber, som kunde vara dödlig.

Rättens uppgift var emellertid inte att åsamka de svaga och sjuka onödigt lidande, varför domen kunde mildras vid behov. Därför sprang svärdsmedsgesällen Knut Jöransson i sitt gatlopp endast två gånger fram och tillbaka mellan leden den 30 juli 1679. Hans dom hade mildrats på grund av hans sjuklighet. Med loppet sonade han den höga bot på hundra silverdaler som hovrätten dömt honom till.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Riksarkivet (RA): RA z:38, ÅRP (Åbo rådstuvurätts protokoll) 11.2.1670, 76−77; 12.2.1670, 78−79; 14.2.1670, 80; 22.2.1670, 90; RA z:46, ÅRP 30.7.1679, 422; RA z:50, ÅRP 3.11.1683, 485−488; 7.11.1683, 501; RA z:65, ÅRP 29.10.1698, 399v−401v; RA z:80, ÅRP 17.8.1711, 374v−375; 21.8.1711, 387v; 26.8.1711, 389−389v.

Drottning Christinæ Straff-Ordning dat. Stockholm 18.Maji åhr 1653. J. Schmedeman, Kongliga stadgar, förordningar etc. Stockholm 1706, 294−296. 

Carl von Bonsdorff, Åbo stads historia under sjuttonde seklet. Första bandet. Bidrag till Åbo stads historia. J. Simelii arfvingars boktryckeri aktiebolag 1894, 315.

1900-talet

När framtiden är dold i dunkel

Lämna en kommentar

Maija Rajainen befann sig i Åbo den 4 september 1944 när hon skrev ett brev till sin chef Pentti Renvall med begäran om direktiv. Hennes liv hade inga klara fästpunkter just då. Den dag hon skrev brevet trädde vapenvilan som avslutade fortsättningskriget i kraft. För Rajainen betydde krigsslutet att hon måste ställa om hela sitt liv. Hon hade en tjänst som lärare i historia och samhällslära vid lyceet i Terijoki, men Terijoki och hemmet där var nu i Sovjetunionens besittning och lyceet verkade i Lahtis. Rajainens make Sergej var fortfarande i arméns tjänst. Till Åbo hade Rajainen kommit på grund av att hon under kriget i olika perioder arbetat vid Staben för Östkarelens militärförvaltning på ett arkiv som tagits som krigsbyte. 

Forskarsalen i Åbo landsarkiv. Fotot är taget 8.2.1944, ett halvt år innan Rajainen kom till Åbo för att där fortsätta med sitt arbete. Bild: Åbo stadsmuseum RF020107.

Krigsbytesarkivets egentliga verksamhet hade upphört då finnarna lämnade Petrozavodsk 21.6.1944, men Rajainen arbetade fortfarande tack vare ett stipendium från Finska kulturfonden som forskare vid Pentti Renvalls projekt, vars syfte var att granska Sovjetkarelens historia utgående från materialet i krigsbytesarkivet. Rajainens brev till Renvall öppnar ett intressant fönster mot livet i den stund då allt förändras och framtiden är dold i dunkel.

Rajainen var på väg hem för att sköta personliga ärenden och frågade vad Renvall ansåg: skulle hon göra resan så kort som möjligt och fortsätta sitt arbete i det längsta? Rajainens bekymmer berodde på att det material ur krigsbytesarkivets samlingar som hon studerade på Åbo landsarkiv hade insamlats i det ockuperade Sovjetkarelen. Hon antog helt korrekt att de förväntade fredsvillkoren också skulle stipulera att materialet skulle återlämnas till Sovjetunionen.

Ämnet för Rajainens doktorsavhandling var normalskolorna i Gamla Finland, och nu var det meningen att hon skulle studera skolorna i Sovjetkarelen. Om krigsbytesarkivets material återlämnades till Sovjetunionen skulle hon inte längre ha de behövliga källorna till sitt förfogande utan endast sina anteckningar.

Å andra sidan ifrågasatte Rajainen det meningsfulla i hela arbetet. Hon skrev till Renvall att hon var pessimist och att hon trodde att ingen i Finland skulle publicera en sådan bok som hennes arbete med källmaterialet skulle resultera i, även om relationerna till Sovjetunionen skulle bli ”vänskapliga” och även om hon till det yttersta skulle bemöda sig om att se saker och ting ur sovjetisk synvinkel. ”Opartisk vetenskap existerar helt enkelt inte enligt grannarnas uppfattning, och en objektiv framställning grundad på arkivmaterial är ett ännu starkare uttryck för illvilja än subjektiva memoarer någonsin,” skrev hon.  

Med facit i hand ser vi, att Rajainens analys av situationen träffade helt rätt. Även Renvall hade rätt när han i sitt svarsbrev säger sig ana att Sovjetunionens och Förenta Staternas goda relationer bara skulle vara tillfälliga. Läget blev inte sådant att det skulle ha varit möjligt att publicera en undersökning om skolorna i Sovjetkarelen baserad på material som tagits som krigsbyte under ockupationstiden. 

Liisa Vuonokari-Bomström

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Vuonokari-Bomström Liisa: Itä-Karjalan sotasaalisarkisto miehityshallinnon välineenä ja Suur-Suomen rakentajana 1941-1944 Itä-Karjalan sotasaalisarkisto miehityshallinnon välineenä ja Suur-Suomen rakentajana 1941–1944 – UTUPub

1800-talet

På utflykt till Hallis fors

Lämna en kommentar

Hallis fors var redan på 1800-talet ett omtyckt mål för Åbobornas utflykter. Forsens stränder hörde till S:t Karins och S:t Marie socknar ända fram till 1900-talet, men de styrdes alltsedan 1600-talet av magistraten i Åbo som hade fått dem som lönejord. Kring forsen hade olika anläggningar som drevs med vattenkraft koncentrerats. På den strand som låg i S:t Marie fanns också en kallbastu, där man kunde vederkvicka sig i strömmande vatten. Om söndagarna fylldes stränderna av Åbobor som firade sin lediga dag, vilket inte alltid tilltalade dem som hade en gård där.

*

En liten presentation av Åbo från juli 1842 ger resande rådet att bege sig ut från staden genom Tavasttull och göra en avstickare till den nyöppnade och trevliga duschinrättningen i Hallis för att förfriska sig. Hallis duschbad var tudelat: den ena sidan var för herrar, den andra för damer. Inrättningen låg i S:t Marie i kanalen nedanför kvarnen Isomylly. Besökarna hängde i rep i kanalens strömmande vatten. För att locka kunder till badinrättningen hade man tagit i bruk en slup som fyra gånger om dagen roddes från köpman Hummelins gård i staden till Hallis. Åbo Tidningar ondgjorde sig redan i augusti 1847 över att det inte fanns någon badinrättning som var lämplig för stadens arbetarbefolkning. Badet i Hallis var avsett för bättre folk och låg för långt borta för att arbetarna skulle kunna ta sig dit efter en lång arbetsdag. Under de följande decennierna tog man sig vanligen till Hallis till fots.

I slutet av seklet sköttes kallbastun av änkan Marja Eriksson, som skaffade bastukvastar för tvätt av besökarna. Gästerna skrevs in i en särskild bastubok. Juli var den viktigaste månaden för inrättningens ekonomi; till exempel år 1875 inflöt den avsevärda summan om 433 mark. I juli 1880 stod det i tidningen att vattnet i Hallisforsen var så lågt att en del av kvarnens stenpar stod stilla. Även badinrättningens tjänster måste minskas. Dusch fick man visserligen beställa, men bara för en gång och inte som vanligt för en vecka. Badinrättningen nämns för sista gången i kvarnbolagets kassaböcker år 1883. 

*

Hallis fors var ett utfärdsmål för såväl privatpersoner som föreningar. Till exempel i maj 1893 meddelade nykterhetsföreningen Raittiusyhdistys Toivo II, att föreningen skulle arrangera en promenadutflykt till Hallis annandag pingst. I Hallis skulle deltagarna få ta del av tal, recitation, sång, komik med mera. ”Må alla sångare och föreningsmedlemmar delta.” 

Sommardag vid Hallis fors år 1907. Viktor H. Auer. Åbo museicentral.

Forsen drog också till sig oroliga element, men ibland skällde man vid fel träd när det gällde opassande beteende. Ett brev från Åbo i augusti 1901 berättar om svettig sommarvärme som fick Åboborna att söka svalka i Hallis.

”Men föreställ er hur det känns, när man först fotvandrat hela den tröttsamma långa vägen för att komma fram till badvattnet och sedan får stryk eller åtminstone en utskällning mätt med Borgåmått. Det vet ett litet sällskap Åbobor som söndagen den 14:e sistlidne juli gav sig av till Hallis för att åtminstone en gång under året få vederkvicka kropp och själ i det välsignade badvattnet där. Knappt hade de hunnit fram till en där belägen strandäng, där solen bränt bort inte bara gräset utan också gräsrötterna och där den gula marken påminde om någon sorts bränd sved, när de redan såg ängens ägare, en man som troligen var på sniskan, en jordbrukare från samma by, komma till stranden. Och då fick de sina fiskar varma.

─ P-keles busar! hälsade han. ─ Vad gör ni här, ni trampar ner gräset, h-tes lymlar. Det här är min mark, era skurkar; jag har köpt den för egna pengar, era bovar! Stick härifrån, p-keles lurkar, till er egen strand och simma där, och kom inte hit, era svin… Och på det sättet jojkade han vidare på sin upplyftande litania tills kreatursskötselns ordförråd var uttömt och den förbaskade adelskalendern genomgången, och tills någon sade att det var helt onödigt att vidare öppna sitt hjärta, i synnerhet som sällskapet ändå förstod vad han ville och medgav att det var han som var ägaren, varefter de avlägsnade sig. Det var ju helt sant, att det var han som var ägaren och hade rätt att be dem avvika. Om han hade betett sig som folk skulle jag inte säga någonting om saken.” (Fri översättning.)

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Riksarkivet (Åbo), Topographica, Maaria 11 e, Halissten Rahasto-Kirja 1873─76, ?.8.1875, 187.

Aura 13.5.1893, 3.

Åbo Tidningar 21.8.1847, 1.

Åbo Underrättelser 16.7.1842, 2; 12.6.1844, 4; 3.7.1844, 4; 6.7.1869, 2; 14.7.1880, 2; 22.7.1883, 4.

Veli Pekka Toropainen 2015: Aurajoen Halistenkosken historiaa. Suomen Sukututkimusseuran Vuosikirja 48 (2015). Helsingfors. https://journal.fi/ssvk/article/view/53302 Läst 23.10.2025.

1500-talet

Nya vindar i Katedralskolan på 1580-talet

Lämna en kommentar

Kyrkoherden i Åbo, Thomas Laurentii (Thomas Larsson, Tuomas Laurinpoika) begav sig år 1585 till Tyskland för att studera till magister. Han stannade för universitetet i Tübingen och blev lärjunge hos tidens intellektuella kändis, professorn i grekiska Martin Crusius. Denne skrev flitigt dagbok och nedtecknade också Thomas beskrivningar av ”den finska metropolen” Åbo. Dagboksanteckningarna, som jag fann för några år sedan, är en ny källa till kunskap om Åbo i slutet av 1500-talet. 

Martin Crusius, professor i grekiska språket vid universitetet i Tübingen. Kopia av porträtt målat av Anton Ramsler (1590). Public domain / Wikimedia Commons.

Thomas berättade om stadens och rikets angelägenheter och dessutom om katedralskolans verksamhet, vilket givetvis intresserade den lärde humanisten Martin Crusius. Enligt Thomas hade skolan då sju lärare och över 700 elever. Antalet lärare motsvarar forskningsresultaten, men i elevantalet ingår en rejäl dos dåtida reklam. I slutet av 1500-talet studerade uppskattningsvis 50–100 elever vid katedralskolan. Modell för undervisningsprogrammet var den skolordning som utarbetades av den lärde humanisten Philipp Melanchthon i Wittenberg på 1520-talet, och katedralskolans elever pluggade också grammatik och talarkonst med hjälp av Melanchthons lärobok i retorik och en förkortad version sammanställd av Erasmus av Rotterdams böcker för skolorna. 

Thomas redogörelser för språkundervisningen i katedralskolan är intressanta. Latinet var fortfarande grunden för all skolbildning och det fanns gott om kompetenta undervisare. Humanisten Martin Crusius skrev sin dagbok på latin, och eftersom latinet var det gängse språket för de lärda var det troligen också på latin som Crusius och Thomas samtalade. 

I katedralskolan hade man emellertid i programmet inkluderat också nya språk, vilket på 1500-talet betydde gamla språk. Skolans rektor Jacobus Petri, bäst känd som Jaakko Finno och sammanställare av den första finska psalmboken, kunde en del grekiska och undervisade i språkets grunder. Ännu intressantare är den dagboksnotering som berättar att biskop Ericus Sorolainen undervisade i hebreiskans grunder vid katedralskolan. 

Undervisningen i hebreiska och grekiska anknöt givetvis till reformationens och humanismens ideal: texter, i synnerhet Bibelns, skulle studeras på originalspråken. Medeltidens bibeltolkningar baserade sig på latinska Vulgata, men 1500-talets lärda och översättare sökte sig till de grekiska och hebreiska texterna. Katedralskolan i Åbo förefaller att ha gått i främsta ledet med rejäl marginal i det svenska riket, då skolordningen av år 1571 inte ännu innehöll bestämmelser om studier i grekiska, för att inte tala om hebreiska, och undervisningen i Bibelns originalspråk inleddes i Sverige först på 1580-talet. 

Det var ont om personer som behärskade de här språken, och syftet med Thomas studieresa var också att förbättra kunskaperna i grekiska och hebreiska. Han tog privatlektioner i grekiska av dåtidens ledande expert Martin Crusius. Där som man på 2020-talet jagar experter på artificiell intelligens snurrade karusellen på 1580-talet kring grekiskan och hebreiskan.

Ytterligare information om Thomas Laurentius studieresa och översättningar av Martin Crusius dagboksnoteringar rörande Åbo finns i en artikel i Historiallinen Aikakauskirja (2019): https://journal.fi/haik/article/view/140631

Reima Välimäki

Översättning: Brita Löflund

1900-talet

Ondskan ett samtalsämne på 1980-talet

Lämna en kommentar

Under senare hälften av 1980-talet blev skildringarna av ondskan i den inhemska samtidsprosan ett samtalsämne bland litteraturintresserade i vårt land. Bland annat detta tema behandlades på seminariet Pahuuden perinne (Ondskans tradition), som anordnades i Åbo 1988.

Evenemanget arrangerades i samarbete mellan Åbo stadsbibliotek och ämnena inhemsk litteratur och kulturhistoria vid Åbo universitet. Det var en del av firandet av Boken i Finland 500 år. Det hade då gått jämna år sedan Åbobiskopen Konrad Bitz för sitt stifts behov lät trycka mässboken Missale Aboense på ett boktryckeri i Lybeck.

Initiativet till ett seminarium kring ondskan hade tagits av ordföranden för den finska bokens jubileumskommitté Paul Gustafsson, som också höll seminariets öppningstal. Kommitténs sekreterare Unnukka Stenqvist och assistenten i kulturhistoria Hannu Laaksonen sammanställde seminarieföredragen till en 69-sidig bok, Pahuuden perinne – puheenvuoroja pahan olemuksesta, som ger läsaren möjlighet att skaffa sig en uppfattning om samtidsdiagnosen för nästan 40 år sedan.

Seminariepublikationens mörka pärm är formgiven av Totti Tuhkanen. Enligt bakpärmen ger texterna en grundlig analys av tidens andliga klimat och de traditioner som formar det.  

Inspirationen till ett seminarium kring just ondskan kan ha kommit från författaren och läkaren Claes Andersson, som hösten 1986 hade skrivit en artikel i Helsingin Sanomat om temat ondska i den finska prosan. Han hade noterat en tydlig övergång från den episka realism som dominerade i de efterkrigstida skildringarna av flykten från landsbygden och strukturförändringarna. I dess ställe trädde den urbana miljön samt författare som på ett neutralt sätt skildrade ondska, till exempel Esa Sariola, Annika Idström och Eira Stenberg.  Yuppiedecenniets litterära landskap befolkades av trasiga och känslokalla problemtyngda individer utan grupptillhörighet, empati och etiska principer.

På seminariet i Åbo återupptog Andersson sitt tema från ett par år tillbaka. Inne på samma linje var Åbo universitets professor i inhemsk litteratur Pertti Karkama, som förmodade att individen i den kapitalistiska samtidsverkligheten mist sin förmåga att protestera. I prosan föreföll det onda att segra. 

En annan synvinkel företrädde vicehäradshövding Jukka Kemppinen. Han vände blicken mot läsarna och beklagade att samtidslitteraturen inte väckte tillräckligt med misshag eftersom ordkonsten skulle vara opassande.

Filosofen Tuomas Nevanlinna åter ansåg att den moderna litteraturen förvärldsligade det heliga och tog kontroll över riskerna med hjälp av teknologin men samtidigt skapade nya hotbilder. I ondskans horisont skymtade ett möjligt kärnvapenkrig. 

Seminariet glömde inte ondskans motsatspar, godheten. Den berördes av filosofen Sven Krohn, teologen Martti Voutilainen och generalsekreteraren för Helsingfors biskopsstift Pirkko Lehtiö, kvinna i den mansdominerade talarskaran. Docenten i kulturhistoria Kari Immonen analyserade hur bilderna av fienden eliminerade godheten.

I seminariepublikationens avslutande text ritar Hannu Laaksonen upp linjerna för ondskans uttryckssätt från 1600-talets häxprocesser och folkets djävulsuppfattningar till den aktuella tiden. I diskussionen om sambandet mellan heavyrocken och satanismen fann han spår av djävulstro.

I Laaksonens företal kan man läsa, att Annika Idström och Esa Sariola deltog i publikdiskussionerna. De samtida recensenterna såg dem som ett slags företrädare för ondskans skola.

Paavo Oinonen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Claes Andersson: ”Pahan ongelma uudessa proosassa. Yksityinen itsekkyys hämärtää suomalaisen nykykirjallisuuden eettiset ja moraaliset ongelmat”. Helsingin Sanomat 7.10.1986.

Hannu Laaksonen och Unnukka Stenqvist: Pahuuden perinne – puheenvuoroja pahan olemuksesta. Turun yliopiston historian laitos. Julkaisuja 20. Åbo 1989.

1800-talet

Geografiskt sällskapsspel från år 1890

Lämna en kommentar

År 1890 lanserade Nya Stentryckeriet i Åbo ett geografiskt sällskapspel som presenterade Finland. Brädspelets hela namn var Maantieteellinen seurapeli: Matka kautta Suomen eller Geografiskt Sällskapsspel – En resa Genom Finland.  Anvisningarna fanns på både svenska och finska; på svenska med latinska bokstäver, på finska med frakturskrift. Spelet var helt uppenbart skapat på svenska eftersom anvisningarnas versmått fungerar bättre i den svenska versionen. På spelplanen reste man genom det dåvarande storfurstendömet via etthundra på varandra följande cirklar med hjälp av en tärning eller två. Spelframgången var alltså beroende av turen. Spännande blev det genom penninginsatsen: varje spelare betalade vid spelets början fem marker till kassan.

Åbotrakten och en vy över stadens ålandskap i det geografiska sällskapsspelet. Bild: Geografiskt Sällskapsspel/Doria.fi

Resan börjar i Porkala, går västerut och slutar i S:t Petersburg. Vid var fjärde ort får spelaren en specialanvisning som i allmänhet betyder att hen kan fortsätta framåt, ska stanna kvar på stället eller måste betala mera pengar till kassan. Betala måste man till exempel när man i Ekenäs köpt en kagge vassbuk för en mark. I Oravais drabbas spelaren av bråd död: ”Vid Oravais förr stod ett blodigt slag, / Och der måste också du dö nu i dag!” 

Spelplanen är en relativt tydlig karta över vattendrag och vägar i Finland, och av de viktigaste sevärdheterna finns små bilder. På kartan finns olika tecken med förklaringar, bland annat ”Jernväg”, ”Jernväg, föreslagen”, ”Erkebiskopssäte” och ”Biskopssäte” samt ”Fästning” (på finska ”Västinki”). Också landskaps- och länsgränserna är utritade. Trafikförbindelserna är viktiga, och till exempel från Kervo kan man resa direkt till Borgå med tåg. Kustbanan från Åbo till Helsingfors finns ännu inte, och till följande cirkel, nr 13 Salo, kommer man bara längs landsvägen.

I cirkel 12 stoltserar Åbo med en bild, och anvisningen här lyder ”I Gamla Åbo stannar du ett kast! / Bese dess minnen under denna rast!”, på finska ”Kun yli yhden heiton nyt viiwyt Turussa / Woit käydä katsomassa sen muinaismuistoja!” Till Åbo kommer man direkt med båt från Mariehamn: ”Ifrån Mariehamn dig båten för / direkt till Åbo. Var vid godt humör.”

Spelets sista cirkel är nummer 100, S:t Petersburg. Anvisningen här lyder:  ”Från stora kejsarestaden – för dig en främmande värld –, / Med ångbåt genast du ställer till Helsingfors din färd. / När så till först du har målet hunnit, / Har spelet och kassan och äran du vunnit!”

Brädspelet lanserades i butikerna i december 1890, alltså strax före jul. Reklam för spelet fanns i huvudsak i hemstadens tidning Aura. Den första annonsen i Aura 13.12.1890 ses på bilden nedan, och texten lyder i översättning:  ”Nyhet! Nyhet! Till jul. Säljs i Nya stentryckeriet härstädes. Geografiskt sällskapsspel med bilder: EN RESA genom vårt land”. 

Den första annonsen för det geografiska sällskapsspelet i tidningen Aura 13.12.1890. Bild: Aura 13.12.1890/digi.kansalliskirjasto.fi

Spelet kunde fortfarande köpas i november 1891, och då var ”detta angenäma” sällskapsspel till salu i stadens alla bokhandlar, i leksaksaffärerna och på Nya Stentryckeriet. Därefter försvinner spelet så gott som helt.

Intresserade kan fritt ladda ner spelplanen och reglerna på Nationalbibliotekets publikationsarkiv Dorias sidor.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Aura 13.12.1890

Aura 27.11.1891

Geografiskt sällskapspel. Doria.fi Doria.fi https://urn.fi/URN:NBN:fi-fe2018060725494 (använt 8.12.2025)

1900-talet

Vi cyklar till Åbo!

Lämna en kommentar

I Åbo har man bevisligen cyklat redan i 140 år, för en av Finlands första cykelföreningar, Åbo velocipedklubb, grundades här år 1886. Väldigt många har under alla de här åren också kommit cyklande till Åbo. De flesta som cyklat hit, till jobbet eller skolan och också för uppköp eller visiter, har otvivelaktigt kommit från närområdena. Men många har också trampat hit mycket längre ifrån.

Under största delen av 1900-talet var det vanligt att cykla också långa vägar vid behov. Så sent som i början av 1970-talet cyklade till exempel min mor på en Jopo på en dag från sitt hem i Iso-Vimma i Säkylä till Åbo för att anmäla sig till en kurs i matematik vid sommaruniversitetet. Som barn tyckte jag att det var ett helt otroligt hjältedåd. Men många motsvarande färder från en betydligt äldre tid finns dokumenterade på museiverket, där man uppbevarar svaren på enkät om cykling år 1971. Bland svaren har jag valt ut några minnen om cykelfärder till Åbo.

Deltagare i ett cykelläger för barn håller en drickapaus på vägen från Kervo till Åbo i juli 1985. Bild: Kervo museitjänster.

Studerandena i Åbo tillryggalade ofta tiotals kilometer cyklande på sandvägar mellan skolstaden och hemmet. Bland dem som svarade på enkäten finns pojkar från välmående lantbrukarfamiljer som berättar att de under 1900-talets första årtionden på veckosluten cyklade från sin skolstad Åbo till sitt hem i Mellilä, Yläne eller Nousis. Cykeln var på den tiden ett dyrt och eftertraktat fordon.

En år 1911 född kvinna berättar i enkäten, att hon fick en cykel i början av 1920-talet så, att hon själv samlade ihop halva priset genom att samla klöverfrö och föräldrarna stod för resten. Projektet gynnades av att hennes storebror arbetade i Åbo på Finlands första cykelfabrik Merilä, som grundades 1904. Berättaren gick i läroverk i Åbo och behövde en cykel för att kunna besöka hemmet i Lundo. Hon minns att cykeln på återresan var som en lastad kamel: på styrstångens vardera sida hängde en stor kasse och på pakethållaren fanns en potatissäck. 

Cykeln var inte bara till för nyttiga ändamål utan den var också ett viktigt redskap för socialt umgänge. En person som var född 1907 mindes, att ungdomarna i hans hemort Vittis cyklade till och med ända till Åbo för att gå på dans. Pigorna ägde inga cyklar, men någon ung man kunde ge skjuts på cykelns ramrör.

En jordbrukarson född 1898 minns en cykelfärd på 170 kilometer som han gjorde från sin hemort till Åbo under första världskriget. På vägen tog han en vilopaus bland annat på gästgiveriet i Pikis. Några sportkläder hade han inte på sig, utan han var klädd i en tweedkostym. Färdens mest oförglömliga stund har också samband med kostymen och de dåtida vägarna: 

”Jag minns när jag kom till Åbo och satt i Braheskvären och beundrade domkyrkan och plötsligt märkte att min cheviotkostym hade blivit grå. Kostymen, som var fuktig av svett, var täckt av fin sand och damm som inte gick att få bort innan sanden torkade.” (Fri översättning.)

Har du någonsin cyklat till Åbo långt bortifrån? Du kan berätta om det i kommentarerna.

Tiina Männistö-Funk

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Museiverkets insamlingsarkiv, Enkät 18, MV:K18.