Etikettarkiv: företagarna

1900-talet

Bageriföretagare från Åbo blev missionärshustru i Afrika

Lämna en kommentar

Under en av de sista veckorna år 1900 anmälde kontoristen Ellen Johanna Cajander till magistraten att hon skulle inrätta ett bageri i Åbo. Firman ”Uleåborgska hembageriet” verkade till en början vid Observatoriegatan 1 men flyttade snart till Birgersgatan 12 B. Cajander, som i sina annonser och sin övriga reklam vanligen använde förnamnet Elli, sålde åtminstone många slags småbröd i sitt bageri.

Elli Cajanders flärdfria annons i Åbo Tidning 5.3.1903.

Hembageriets öden kan i viss mån följas med hjälp av tidningsannonser och -meddelanden.  Uleåborgska hembageriet hade en stående annonsplats i

Åbo Tidning åren 1901–1903, och på basis av den vet vi åtminstone att verksamheten fortsatte på samma adress. Den övriga informationen om bageriet och dess ägare är knapphändig. Hurdana bakverk togs ut ur ugnen om morgnarna? Vem njöt av dem, hade bageriet stamkunder? Betjänade Cajander kunderna själv, var det någon som hon fäste särskild uppmärksamhet vid?

Tidningarna berättar i varje fall att stora förändringar skedde i Cajanders liv i september 1903. Uusi Aura meddelade nämligen den 20 september att Uleåborgska hembageriet framdeles skulle skötas av Maria Cajander. Samtidigt annullerade Elli Cajander den näringsanmälan som hon gjort för samma firmanamn. Om någon läsare förundrade sig över detta kom förklaringen raskt: på listan över de till äktenskap förelysta fanns den 29 september även fröken Ellen Johanna Cajander och hennes trolovade, missionären Heikki Saari.

Man kan kanske anta att Cajander och Saari hade träffats vid denna tid i Åbo. Eller kanske hade de känt varandra redan länge. Ganska snart efter lysningen, i november, kunde man i Åbo Tidnings lista över bortresta läsa att Elli Cajander rest till Afrika, där fästmannen väntade på sin blivande hustru. Så tog den aboensiska kontoristen som blev bagare farväl av ugnarna i sitt hembageri. Gift blev hon ett år senare, på missionsstationen i Ontananga.

Meddelandena om Elli Cajanders affärer och äktenskap upphör här. Nästa gång Åbotidningarna skrev något om henne var i samband med hennes död i juni 1923. Tidningsannonserna och -meddelandena berättar bara om några år av hennes liv, som i övrigt förblir osynligt.  Kärleken och livets senare skeden förblir en privatsak mellan Elli och hennes missionär.

Elina Lahdenniemi

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Turun Lehti 9.2.1905.

Turun Sanomat 18.6.1923.

Uusi Aura 20.9.1903.

Uusi Aura 29.9.1903.

Uusi Aura 30.11.1900.

Åbo Tidning 1.12.1900.

Åbo Tidning 15.12.1900.

Åbo Tidning 7.6.1901.

Åbo Tidning 20.10.1903.

Åbo Tidning 6.11.1903.

1800-talet

Bagarhustrun som betedde sig opassande

Lämna en kommentar

Näringsfrihetslagen från år 1879 erbjöd för första gången kvinnorna rätt att utöva ett eget, självständigt näringsfång. Helt fritt fram var det ändå inte, för de gifta kvinnorna var omyndiga under sina förmyndare ända fram till 1930-talet – de behövde med andra ord sin makes godkännande av det arbete de tänkte ägna sig åt.  Och det var inte alltid så lätt att få, vilket Amanda Calenius (1846–1890) fall visar.

Amanda, gift med bagarmästare August Calenius, startade sin affärsverksamhet redan år 1879, då hon meddelade att hon i eget namn sålde memma, piroger, pastejer och tårtor samt färska ägg. Amanda stod också till tjänst med kalasservice och arrangerade bröllop och andra fester mot betalning. På en auktion ropade hon för 500 mark dessutom in ett års restaurangrättigheter för terrassen på Allmänna Promenadeni Runsala folkpark. Två år senare betalade hon 1 000 mark för rättigheterna, men magistraten ansåg att hon inte längre var duglig till att driva restaurangen. Orsaken var upprepade konflikter med myndigheterna, ordningsstörningar på festerna,  smädande av polis samt opassande beteende. 

Gruppfoto från Allmänna Promenadens terrass i Runsala folkpark år 1894. Fotograf: Axel Tammelander. Vapriikkis bildarkiv.

Amanda gav sig emellertid inte. Hon skaffade sig vinförsäljningsrättigheter, hyrde en lokal i Storheikkilä för bröllop och fester, hyrde en försäljningsplats på Alexanderstorget och började sköta en badinrättning. I början av år 1885 blev Amandas verksamhet så omfattande att hennes man inte längre godkände den. Han meddelade i lokaltidningen, att han varnar alla för att bedriva köpenskap med hustrun eller sälja varor till henne på kredit.

Bagaren August Calenius meddelande i lokaltidningen, där han varnar för affärer med hustrun. Turun Lehti 23.3.1886 nr 23.

Orsaken till varningen klarnade snabbt. Först meddelade Amanda att hon slutar med sin affärsverksamhet. Därpå meddelade maken att paret försatts i konkurs och att hustrun avlägsnat sig från staden. Amanda hade nämligen blivit åtalad för ärekränkning av polis och för svärjande. Eftersom hon inte hade pengar hade hon dömts till 24 dagars fängelse. Dessutom framgick det att Amanda på auktion köpt en stor mängd möbler för festbruk på kredit och sedan lämnat räkningen obetald. 

Inför rätta ställdes Amanda emellertid först i juli, och då åtalades hon i Helsingfors för olaglig restaurangverksamhet, olaglig ölutskänkning och brott mot helgdagsfriden. Det fick inte Amanda att förändra sitt beteende, utan som många andra kvinnor som bedrev småskalig handel måste hon gång på gång ty sig till olaglig ölförsäljning för att trygga sin utkomst. Sista gången hon straffades för detta var i Hangö i slutet av 1890-talet.

Jarkko Keskinen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Hans Kejserliga Majestäts nådiga förordning 31.3.1879.

Aura 1.10.1885 nr 115 (vinförsäljningsrättigheten); 23.3.1886 nr 35 (uppgivandet av köpmannarättigheten); 13.5.1886 nr 56 (opassande beteende och fängelsestraff). 

Sanomia Turusta 19.9.1885 nr 217 (festarrangerandet); 17.12.1885 nr 293 (festlokalen); 29.1.1886 nr 23 (badinrättningen); 30.4.1886 nr 98 (konkursen); 19.5.1886 nr 114 (obetalda möbler).

Turun Lehti 21.3.1883 nr 22 (restaurangrättigheterna);23.3.1886 nr 23 (varningen).

Åbo Posten 16.4.1878 nr 89 och 23.3.1879 nr 1879 (livsmedelsförsäljningen).

Åbo Tidning 24.4.1885 nr 109 (restaurangrättigheterna); 14.10.1885 nr 279 (bröllops- och festarrangerandet); 18.12.1885 nr 344 (konflikterna med polisen); 20.1.1886 nr 18 (torghandeln); 3.1.1886 nr 2 (badinrättningen); 19.7.1886 nr 192 (åtalen i Helsingfors); 11.10.1890 nr 276 (åtalen i Hangö).

1800-talet

En mångsidig företagare – Selma Nordlin

Lämna en kommentar

Näringsfriheten öppnade dörrarna för en stadsekonomi av nytt slag i slutet av 1800-talet. När de gamla strukturerna rasade blev det också lättare för kvinnorna att hitta marknadsnischer för en egen, självständig företagsverksamhet. En av de mest synliga kvinnliga företagarna i Åbo var år 1845 födda Selma Paulina Nordlin (f. Pettersson).

Selma gifte sig som 17-åring år 1868 med kapten Gustav Reinhold Nordlin, som avlagt sin examen vid navigationsskolan i Åbo. Redan året därpå grundade paret en affär, som verkade i samband med deras hem i staden och sålde kolonialvaror, frukt och delikatesser. Skötseln av affären var i stor utsträckning Selmas ansvar emedan Gustav alltmer var till sjöss, och syftet med affären var också att den skulle trygga familjens försörjning då han var på sjön.

Selma var en handlande som förstod reklamens betydelse för affärernas framgång. Det är därför möjligt att följa familjens affärsverksamhet tack vare de meddelanden och annonser som publicerades nästan dagligen. I affärens utbud ingick från första början delikatesser från olika håll i Europa, till exempel äpplen från Krim, portvin från Portugal, apelsiner från Valencia, rödvin från Bordeaux och kalkoner till julbordet från S:t Petersburg. Affären sålde också det mycket populära munvattnet Amykos, som åtminstone enligt tidningsannonsen hjälpte mot nästan vad som helst.

Annons för munvattnet Amykos, som framtagits av den svenske apotekaren Henrik Gahn. Åbo Posten 27.11.1878, nr 277.

I början av år 1883 utvidgade Selma sitt företag och startade ett modemagasin tillsammans med sin vän Serafia Jacobsson. Serafia dog emellertid redan samma år och affären övergick helt i Selmas ägo. Verksamheten i modebranschen blev framgångsrik. Affären erbjöd kunderna det senaste modet: tyger, kläder och hattar, som Selma skaffade runtom i Europa då hon regelbundet besökte bland annat Lybeck och Berlin. Framgången sporrade Selma till att öppna ytterligare en affär.

Selma Nordlins annons om en kommande resa till Berlin för inköp av säsongvaror. Åbo Tidning 21.4 och 18.8.1886.

Selma blev änka och ensam med åtta barn vid 42 års ålder år 1887. Det bromsade emellertid inte upp hennes affärsverksamhet, snarare tvärtom. Hon startade ett sockerbageri, öppnade en andra affär för delikatesser, grundade stadens första wienercafé samt köpte en ramponerad ångslup och lät reparera den för persontrafik i Åbo skärgård. Hon annonserade flitigt i tidningarna efter ny arbetskraft både till sina affärer och till sitt hem för att hjälpa till med barnomsorgen. Samtidigt nådde företagsverksamheten sin kulmen.

Finland drabbades i början av 1890-talet av en depression som till sist drev Selma i konkurs år 1892. Hemstaden Åbo byttes mot Mariehamn, där Selma gjorde en nystart. Hon bedrev kolonialvaruhandel och tillverkade karameller under de följande 20 åren, innan hon flyttade tillbaka till Åbo, där hon avled vid 83 års ålder år 1928.

Jarkko Keskinen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Aura 18.5.1888 nr 114 (Wiener café)

Sanomia Turusta 28.3.1883 nr 64 (modemagasinet); 22.11.1887 nr 271 (sockerbageriet); 3.5.1888 nr 78 (båtköpet), 6.2.1888 nr 30 (arbetstagare), 24.4.1888 nr 94 (hemhjälp)

Åbo Posten 27.11.1878 nr 277 (munvattnet Akomys)

Åbo Tidning 16.5.1883 nr 129 (vin); 12.2.1884 nr 41 (äpplen); 13.2.1884 nr 42 (portvin och apelsiner); 12.12.1884 nr 338 (kalkon); 21.4.1886 nr 108 och 18.8.1886 nr 222 (Berlin); 18.10.1887 nr 283 (makens död); 6.9.1892 nr 241 (konkurs)

Axelsson, Kristina: Selma Nordlin – siirtomaatuotteita turkulaisille. Naisten ääni. https://www.naistenaani.fi/selma-nordlin-siirtomaatuotteita-turkulaisille/

Ekman, Arne: Norlin – Nordlin, Genos. Suomen sukututkimusseuran Aikakauskirja 3/1953.