Näringsfrihetslagen från år 1879 erbjöd för första gången kvinnorna rätt att utöva ett eget, självständigt näringsfång. Helt fritt fram var det ändå inte, för de gifta kvinnorna var omyndiga under sina förmyndare ända fram till 1930-talet – de behövde med andra ord sin makes godkännande av det arbete de tänkte ägna sig åt. Och det var inte alltid så lätt att få, vilket Amanda Calenius (1846–1890) fall visar.
Amanda, gift med bagarmästare August Calenius, startade sin affärsverksamhet redan år 1879, då hon meddelade att hon i eget namn sålde memma, piroger, pastejer och tårtor samt färska ägg. Amanda stod också till tjänst med kalasservice och arrangerade bröllop och andra fester mot betalning. På en auktion ropade hon för 500 mark dessutom in ett års restaurangrättigheter för terrassen på Allmänna Promenadeni Runsala folkpark. Två år senare betalade hon 1 000 mark för rättigheterna, men magistraten ansåg att hon inte längre var duglig till att driva restaurangen. Orsaken var upprepade konflikter med myndigheterna, ordningsstörningar på festerna, smädande av polis samt opassande beteende.
Amanda gav sig emellertid inte. Hon skaffade sig vinförsäljningsrättigheter, hyrde en lokal i Storheikkilä för bröllop och fester, hyrde en försäljningsplats på Alexanderstorget och började sköta en badinrättning. I början av år 1885 blev Amandas verksamhet så omfattande att hennes man inte längre godkände den. Han meddelade i lokaltidningen, att han varnar alla för att bedriva köpenskap med hustrun eller sälja varor till henne på kredit.
Orsaken till varningen klarnade snabbt. Först meddelade Amanda att hon slutar med sin affärsverksamhet. Därpå meddelade maken att paret försatts i konkurs och att hustrun avlägsnat sig från staden. Amanda hade nämligen blivit åtalad för ärekränkning av polis och för svärjande. Eftersom hon inte hade pengar hade hon dömts till 24 dagars fängelse. Dessutom framgick det att Amanda på auktion köpt en stor mängd möbler för festbruk på kredit och sedan lämnat räkningen obetald.
Inför rätta ställdes Amanda emellertid först i juli, och då åtalades hon i Helsingfors för olaglig restaurangverksamhet, olaglig ölutskänkning och brott mot helgdagsfriden. Det fick inte Amanda att förändra sitt beteende, utan som många andra kvinnor som bedrev småskalig handel måste hon gång på gång ty sig till olaglig ölförsäljning för att trygga sin utkomst. Sista gången hon straffades för detta var i Hangö i slutet av 1890-talet.
Jarkko Keskinen
Översättning: Brita Löflund
Källor:
Hans Kejserliga Majestäts nådiga förordning 31.3.1879.
Aura 1.10.1885 nr 115 (vinförsäljningsrättigheten); 23.3.1886 nr 35 (uppgivandet av köpmannarättigheten); 13.5.1886 nr 56 (opassande beteende och fängelsestraff).
Sanomia Turusta 19.9.1885 nr 217 (festarrangerandet); 17.12.1885 nr 293 (festlokalen); 29.1.1886 nr 23 (badinrättningen); 30.4.1886 nr 98 (konkursen); 19.5.1886 nr 114 (obetalda möbler).
Turun Lehti 21.3.1883 nr 22 (restaurangrättigheterna);23.3.1886 nr 23 (varningen).
Åbo Posten 16.4.1878 nr 89 och 23.3.1879 nr 1879 (livsmedelsförsäljningen).
Åbo Tidning 24.4.1885 nr 109 (restaurangrättigheterna); 14.10.1885 nr 279 (bröllops- och festarrangerandet); 18.12.1885 nr 344 (konflikterna med polisen); 20.1.1886 nr 18 (torghandeln); 3.1.1886 nr 2 (badinrättningen); 19.7.1886 nr 192 (åtalen i Helsingfors); 11.10.1890 nr 276 (åtalen i Hangö).
