Den 16 december 1939 låg en plåtslagare från Åbo i en sjuksäng på länssjukhuset i staden. När han vaknat upp ur sin medvetslöshet inleddes förhören, som leddes av chefen för 2:a maskingevärskompaniet vid Björneborgs regemente. Förhörsprotokoll förde en tillkallad korpral. Förutom dessa två var en av sjukhusets sköterskor närvarande vid förhöret.
Vinterkriget hade redan börjat och varat i en dryg vecka. Plåtslagaren, som utbildats till vapensmed och hade graden soldat, hade fått order att anmäla sig till Björneborgs regementes extra reservövning den 9 december 1939, antagligen på kasernen i det område som numera hör till universitetet. Härifrån begav han sig den 15 december utan tillstånd till sitt hem i Kähäri, dåvarande Stickbacken. Som orsak anförde han ”påverkan av någon sorts tyngande känsla”. Hans fru var inte hemma.
När mannen var ensam hemma hade han gått in i badrummet för att raka sig. I detsamma, berättade han med ena ord, blev han nervös och skar några snitt i sin vänstra arm ungefär vid armbågen. Blodflödet hade tydligen varit kraftigt eftersom mannen hade varit medvetslös när länssjukhusets läkare tog emot honom.
I förhörsprotokollet står att mannen inte kunde uppge någon orsak till sitt handlande. Han berättade bara, att han varit nervös en längre tid. När förhörsledaren frågade ifall hans allvarliga avsikt varit att ta livet av sig, svarade han jakande.
Förhören framskred men ingen speciell orsak uppdagades. I det civila livet hade mannen inga sådana svårigheter som skulle ha drivit honom till att ta sitt liv. Han hade ett stadigvarande arbete, så ekonomiska svårigheter hade han inte, och alkohol använde han mycket litet. ”Om finska armén har han ingenting att säga” och värnplikten hade han avlagt utan anmärkning vid Björneborgs regemente. Till avslutning konstaterades att han ”ansåg att gärningen berodde på något slags för honom okänt infall.”
Förhörsprotokollet nämner inte att mannen, som var utbildad till vapensmed, knappast skulle ha kommenderats till främsta linjen. Antagligen skulle han ha tjänstgjort vid någon depå på hemmafronten inom vapenvården och -underhållet. Krigstillståndet inverkade givetvis, men det är omöjligt att bedöma vad som sist och slutligen drev mannen att utföra sin desperata handling.
Plåtsmedens dödsorsak år 1940 anges i Statistiska centralbyråns dokument med sifferserien 8950, som betyder ”Döda i krig”. Bild: Riksarkivet.
Plåtsmeden avled efter vinterkriget i april 1940, alltså under mellanfreden. Dödsorsaken har angetts med koden 8950, som betyder ”Döda i krig”. Stamkorten för stupade och krigsdöda är helt digitaliserade och kan beställas via Riksarkivets e-tjänst. Plåtsmedens stamkort är bara två sidor långt. Omnämnanden om deltagande i strider eller tjänstgöring i krigstida enheter saknas. Likaså saknas dödsattesten, som ofta finns med i kortet. Men emedan dödsorsakskoden 8950 täcker alla dödsfall som i vid bemärkelse beror på krig, kan man anse att beteckningen är korrekt i detta fall.
Riku Kauhanen
Översättning: Brita Löflund
Källor:
Riksarkivet, Helsingfors. K03Ab:70 Förteckningar över avlidna, Åbo och Björneborgs län: Kimito–Nagu 1940.
Riksarkivet, Helsingfors. De stupades persondokument (samling). Stamkorten.
Idérika skådespelare har alltid skaffat sig extrainkomster genom olika slags gig. Åbo stadsteaters skådespelare Senni Nieminen och Taito Mäkelä skapade i mitten av 1950-talet gestalterna Sandra och Arvidy, en duo med humoristiska dialoger, som blev ett populärt par på sin tid. I verkliga livet var skådespelarna också gifta med varandra och dessutom arbetskamrater. Senni Nieminen berättade i oktober 1958 för tidningen Somero att det fiktiva paret uppkom som av en slump. Skådespelarna hade repeterat en humoristisk text som inte ville sitta, och ”till sist gick det så, att det uppstod en helt annan historia än vad som ursprungligen var meningen”.
Sandra och Arvidy (Senni Nieminen och Taito Mäkelä) i radioprogrammet Toist pualt jokke. Bild ur verket Viihdevuosien vilinässä (1988).
När intervjun gjordes hade Nieminen och Mäkelä uppträtt med sina dialoger på olika ställen i fyra år. Nieminen konstaterade, att Sandras och Arvidys dialoger var sådana att de kunde uppföras på en restaurang lika väl som på ett scoutmöte. Hon beskrev skådespelarnas situation vid den tiden så här: ”Det vill gå så, att det här paret upptar all vår fritid”.
Den humoristiska duon var inte bara en lokal glädjespridare utan Sandra och Arvidy fick överraskande inbjudningar och uppmärksamhet också på riksnivå. Rundradions underhållningsredaktion började i slutet av 1950-talet producera program från landskapen, så det uppstod en efterfrågan på lokala programmakare. I Åbo producerade denna redaktion våren 1959 sin första regionala programhelhet, som levererades i direktsändning under namnet Toist pualt jokke. Programledare var Börje Aura och publiken, som fyllde hela salen, bidrog till att skapa en förtätad stämning i Åbo konserthus.
Hur var Sandras och Arvidys dialog uppbyggd? Det var fråga om kärlek på äldre dagar: två brevvänner träffas, lär känna varandra och kommenterar på Åbodialekt såväl vardagen som världens gång. Det roliga var de ikoniska typerna. ”Antaa olla jämpti niin!” (Och därmed jämnt!) löd Sandras standardreplik. Fotot från ljudradions sändning av Toist pualt jokke visar huvudpersonernas sobra yttre: framför mikrofonen står Sandra iklädd sommarklänning, och Arvidy har mörk kostym samt en mustasch fastklämd under näsan.
Senni Nieminen konstaterade i tidningen Someros intervju, att alltihop emellanåt föreföll henne barnsligt. Men programnumrets charm kanske var just barnsligheten. Redaktören avslutade sin artikel med ett talande konstaterande: ”Sandra och Arvidy är i all sin naivitet så intagande att vi inte kan låta bli att tycka om dem.”
Paavo Oinonen
Översättning: Brita Löflund
Källor:
Alpola, Antero: Viihdevuosien vilinässä. Radiokauteni ensimmäinen puoliaika 1945–1960. Karisto Oy, Tavastehus 1988.
P–tta, ”Sandra ja Arvidy”: Somero. Someron ja Somerniemen uutis- ja ilmoituslehti, 17.10.1958.
Terho, Henri, Oinonen, Paavo och Ylitalo, Jan-Erik: Teatteria Turussa 1940-luvulta 1970-luvulle. k&h, Åbo 2006.
Hästspårvägen i Åbo var i bruk en relativt kort tid, bara 1890–1892. Färderna under denna tid fann ofta sin väg till tidningarnas sidor. Spårvägen väckte många känslor och var inte problemfri. Man kan gott tänka sig att spårvägen var lika aktuell då som nu.
Den här skribenten hade enbart beska kommentarer om spårvägen. Aura 17.7.1892 nr 163.
Spårvägens första offer var troligen en sjöman, som enligt tidningen Aura blev överkörd av spårvagnen på Slottsgatan i slutet av år 1891. Den stackars mannens båda ben krossades under hjulen och han överlevde inte till följande morgon på lasarettet. Dessa var inte de enda skador som spårvägen orsakade. Aura publicerade 17.7.1892 en lång artikel med rubriken ”Är det meningen att spårvägen i Åbo ska göra folk till krymplingar?”; de skador som påtalas hade visserligen mer samband med avstigningen från vagnen. Skribenten hade bett konduktören stanna vagnen för att underlätta avstigningen för honom och hans sällskap. Men konduktören har svarat: ”Ingen av er är så gammal att han inte skulle kunna hoppa ner fast vagnen rör sig.” I artikeln påpekas att många skadat sig i motsvarade situationer och ”fått lida av det resten av sitt liv”.
I samma tidning fanns samma månad en annan lång artikel: ”Finsktalande diskrimineras på Åbo spårväg”. En utsocknes person hade inte lyckats med biljettköpet i spårvagnen eftersom konduktören inte kunde någon finska. De andra passagerarna hade emellertid hjälpt till att bräcka språkmuren, vilket skribenten anser att ”otvivelaktigt väckte avsky hos alla närvarande”. Han fortsätter: ”Om spårvägsstyrelsen med flit valt sådana personer, i hopp om att kunna driva spårvägstrafiken enbart med fanatiska svensksinnade, så gratulerar vi därtill. Men den har trots allt valt en dålig utväg i sin strävan att avhålla finsktalande hedervärda medborgare från att utnyttja nämnda fortskaffningsmedel.”
Åboborna kände inte till spårvagnarna innan spårvägstrafiken inleddes. I de svenskspråkiga tidningarna hade det ingått några artiklar om dem, men den finskspråkiga pressen tog upp ämnet först då trafiken inletts i Åbo. Att spårvagnen sedan blev vardaglig kan man se bland annat i tidningarnas humorspalter, där historierna börjar röra sig i spårvägsmiljö. Vagnarna försvann ur gatubilden men spårvagnsvitsar fanns det i tidningarna så sent som sommaren 1893. Vitsarna innehåller många tidlösa element: studenternas påstådda lättja, företagens girighet samt situationskomik. Den som gillar haltande vitsar kan skrocka åt dem än i dag. I det följande några exempel på den här typens spårvägshistorier, så läsaren får själv avgöra hur roliga de är.
– Ofarligt. Bara ert arbete nu inte blir lidande av den här skadan, sa polisen till en student som ramlat av spårvagnen.
– Vad menar ni? Jag är student.
*
I spårvagnen. En passagerare: En gammal herre föll av spårvagnen!
Konduktören: Det gör detsamma, han hade redan betalt sin biljett.
*
På en och samma fot. En ung dam som stiger av den överfulla spårvagnen: ”Så bra att jag kom bort från den där trängseln. Jag har stått på en och samma fot hela tiden”.
Åbo hamn under vinterkriget. En stor mängd föräldrar säger farväl till sina barn, som med vit lapp om halsen väntar på att få gå ombord. Stämningen är spänd och på samma gång tröstlös. Det är osäkert när barnen får återse sina föräldrar – om det överhuvudtaget blir ett återseende. De minsta barnen förstår inte riktigt vad som håller på att hända, men särskilt för de vuxna är avskedet upprivande även om de anser att det är bäst som sker och att barnen nu reser till tryggheten, bort från krigets fasor.
Finska krigsbarn i Åbo, foto av okänt datum. Wikimedia Commons.
Hela livet vändes upp och ned för tre Åbobarn, Else-Maj 9 år, Mikko 7 år och Hely 4 år, när de under fortsättningskriget sällades till de ungefär 80 000 barn som åren 1939–1945 sändes i säkerhet undan kriget till grannländerna Sverige, Danmark och Norge. Else-Maj, Mikko och Hely sändes alla iväg med båt, troligen S/S Arcturus, som transporterade tusentals krigsbarn från Åbo till Sverige. Med båt till Sverige reste också största delen av krigsbarnen efter att Norge och Danmark ockuperats av tyskarna år 1940.
Orsakerna till att barnen skickades till Sverige var varierande. Också för den här bloggens tre barn var situationen olika. Else-Majs familj blev hemlös när deras hus jämnades med marken midsommaren 1941, då ryssarna inledde fortsättningskriget med ett massivt bombardemang som orsakade stor förödelse i både Åbo och Helsingfors. Else-Majs far var chaufför och arbetade under kriget vid Crichton-Vulcans vapenfabrik, så han var befriad från fronttjänst. Modern behövde alltså inte ensam ta hand om familjens enda barn under kriget. Else-Maj ville emellertid själv gärna åka till Sverige, och som svenskspråkig hade hon inte samma svårigheter som många barn som bara kunde finska. I november 1941 vinkade föräldrarna adjö till Else-Maj som inledde sin resa över havet till Sverige.
När fortsättningskriget bröt ut fanns det fem barn i Mikkos familj; det yngsta barnet var bara 2 år. Familjefadern var timmerman och stuvare, och arbetade under fortsättningskriget vid luftvärnet. Modern var hemma. I den fattiga storfamiljen var det ont om mat och kläder. Ett av barnen led dessutom av svår tuberkulos, vilket ledde till en situation där moderns krafter och de andra barnens välmående var hotade. Därför sändes 7-årige Mikko till Sverige i början av år 1942, och hans 9-årige bror följde efter litet senare. Också pojkarnas två systrar sändes år 1944 iväg som krigsbarn för en tid.
Hely, yngst av barnen i den här bloggen, var evakuerad tillsammans med sin mamma i Sverige på ett barnhem redan under vinterkriget, men hennes första resa på egen hand som krigsbarn till Sverige ägde rum när hon var 4 år, våren 1942. Helys far var gjutare, och han arbetade liksom Else-Majs far på vapenfabriken och var befriad från fronttjänst. Hely hade också en tre år yngre lillasyster. Under fortsättningskriget skickades en del av de barn som Hely brukade leka med på gården iväg som krigsbarn, och då bad Hely sina föräldrar om att också få resa till Sverige. Barnets egen vilja kombinerad med livsmedelsbristen fick till sist Helys föräldrar att sända sin lilla flicka över havet till Sverige.
Anpassningen till mottagarhemmen i Sverige gick inte så bra för alla krigsbarn, för att inte tala om återkomsten till Finland efter krigen. Else-Maj, Mikko och Hely trivdes emellertid bra i Sverige att döma av deras och de svenska värdföräldrarnas brev till hemmet i Finland. Alla tre återvände till Åbo, liksom många andra krigsbarn, först hösten 1942 under ställningskriget och slutgiltigt under 1945, då ungefär 18 000 krigsbarn återbördades till Finland medan största delen stannade kvar i Sverige. Såväl barnen som värdföräldrarna i Sverige och de biologiska föräldrarna i Finland drabbades av motstridiga känslor i samband med återflyttningen. I mars 1945 beskrev Helys Sverigemamma flickans känslor i ett brev till Helys föräldrar:
”Själv är Hely som hemma här och glad så länge hon får stanna, men hon gläder sig också åt att få träffa Mamma[,] Pappa och Marja […]. Det säger hon alltid när vi talar om hemresan.” (A.M:s brev till T.M 14.3.1945)
Anna-Leena Perämäki
Översättning: Brita Löflund
Källor:
Brev:
A.M:s brev till T.M 1942–1945. I privat ägo.
Arkiv:
Riksarkivet, Helsingfors
Barnförflyttningskommitténs vid socialministeriet arkiv 1939–1949.
Hinderlöshetsintyg Hc 1, Hc 45, Hc 80.
Stamkort, TT-barn Bab 1.
Ofullbordad förteckning över ut- och inresor Bdd 1.
Förteckning över ut- och inresor Bda 1.
Litteratur:
Perämäki, Anna-Leena: Kaksi kotia. Kolmen jatkosodan aikana Ruotsiin lähetetyn turkulaisen sotalapsen ja heidän kasvattivanhempiensa kokemuksia kirjeiden valossa vuosina 1941–1945. Opublicerat proseminariearbete inom ämnet kulturhistoria. Åbo universitet 2004.
Knuutila, Jarmo & Levola, Kari: Sotalapsi ei unohda. Helsingfors 2000.
Kovács, Magdolna (red.): Olin sotalapsi. Åbo 1995.
Henrik Gabriel Porthan erhöll den 18 maj 1779 av kansler vid Åbo Akademi det beslut om tjänstledighet som han länge väntat på. Hela våren hade han planerat en resa till Tyskland, främst till det berömda universitetet i Göttingen, och nu säkerställdes resan äntligen. Akademins bibliotek var Porthans ögonsten, och samtidigt som resan erbjöd en möjlighet att utöka olika kunskaper och färdigheter skulle den också göra det möjligt att gagna ”vårt arma bibliotek”, som Porthan konstaterade. Någon uppgift om den exakta avresedagen har inte bevarats, men på basis av olika källor kan man anta att Porthan sade farväl till hemstaden senast i mitten av juni. Båtresan till Lybeck gick raskt och sedan fortsatte Porthan till Göttingen, där han sist och slutligen kom att tillbringa fem veckor, ända fram till augusti.
Johann Heinrich Wilhelm Tischbeins målning av Christian Gottlob Heyne från år 1772. Bild: Wikimedia Commons.
Universitetet i Göttingen hade grundats bara 40 år tidigare, men där arbetade många ryktbara forskare, vars verk var kända också i Åbo. Till dem hörde bland annat historikern August Ludwig von Schlözer, vars verk Allgemeine Nordische Geschichte Porthan hade läst två år tidigare. Under sin resa träffade Porthan förutom Schlözer professorn i gammaltestamentlig exegetik Johann David Michaelis samt antikforskaren och förespråkaren för nyhumanismen Christian Gottlob Heyne, som i likhet med Porthan var professor i vältalighet.
Förutom med Schlözer hade Porthan särskilt mycket samröre med Heyne. Samtalsspråket var latin, då Porthan ansåg sin tyska alltför styv. Växelverkan på latin var inte heller lätt, eftersom Heyne hade en kraftig accent: ”I synnerhet kostade det på mig i början att veta, det fel skulle betyda vel, sey vara seu, schentes och maschis heta gentes och magis, dedit heta tetit o. s. v. Då han i kongl. vetenskapssocieteten uppläste en annars rätt vacker afhandling, så förekom mig i synnerhet denna pronunciation rätt underlig.”
Gipskopior av antika statyer i universitetssamlingarna i Göttingen. Bild: Hannu Salmi.
Det akademiska livet i Göttingen skiljde sig mycket från det i Åbo. Studiekulturen och arbetsmoralen imponerade på Porthan. I ett brev skrev han: ”Akademien härstädes är i högsta flor, har käcke lärare och vid pass 900 studenter. Man är utomordenteligen flitig; ifrån kl. 7 om morgonen till 8 om aftonen hålles dageliga kollegier, utom söndagarna och lördags middagarne; och jämväl då läsa någre. Då klockan slår, äro alla gator fulla af studenter; men under timmarna ses ej många vanka omkring. De lata spela och dricka inom sina kamrar.”
Porthan nämner särskilt det sätt på vilket föreläsaren fick betalt av eleverna: ”När en professor läser för 50, 150 å 200 åhörare och får af hvar ifrån 1 till 3 dukater, så förtjänar det att vara flitig; och så hålla de fleste 3 å 4 privata kollegier dageligen.” I Åbo skulle detta system dock inte kunna genomföras. Det medgav Porthan beredvilligt.
De givande veckorna i Göttingen gick snabbt och resan fortsatte. I september stannade Porthan upp i Dresden och anhöll brevledes om mera tjänstledighet emedan hemresan skulle dra ut på tiden. I brevet sammanfattade han förutom den rutt han redan tillryggalagt också planen för hemresan: ”Jag har, Gudi lof! hela tiden haft hälsan, vistades några dar i Lübeck, 1 vecka i Hamburg, 5 d:o i Göttingen, vid pass 1 i Kassel, en och annan dag i Gotha, Erfurt, Weimar, Jena, Halle, Leipzig; tänker härifrån öfver Wittenberg resa till Berlin, Greifswald och Stralsund samt så med posten till Ystad.”
Hannu Salmi
Översättning: Brita Löflund
Källor:
Klinge, Matti: Nyhumanismen i Finland. Finlands svenska litteraturhistoria. Förra delen. Åren 1400–1900. Utgiven av Johan Wrede. Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors 1999.
Riikonen, H. K.: Saksalainen ja ”saksalainen” professori: C. G. Heyne ja H. G. Porthan. Auraica. Scripta a Societate Porthan edita, Vol. 16, 2025: 47–55.
Schybergson, M. G.: Henrik Gabriel Porthan. Lefnadsteckning. Förra delen. Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors 1908.
Måndagen den 18 maj 2026 beslöt Åbo stadsfullmäktige att en spårväg ska byggas i staden. I motsats till vad fallet var i Tammerfors blir spårvägen inte den första i sitt slag här: elspårvagnen hade premiär i Åbo julen 1908 och före det hade Finlands första hästspårväg betjänat Åboborna åren 1890–1892. Spårvagnarna bibehölls i Åbo ända till år 1972, då man ville skapa mera utrymme för privatbilismen, som ökat mycket snabbt. Åbo kan alltså ses som en föregångare i spårvägsbranschen, i fråga om såväl införandet som avslutandet och återinförandet av spårvägstrafiken. På spåren har det hänt ett och annat, och spårvägen har varit en synlig del av stadsbilden, så det är intressant att ta en titt på kollektivtrafikens och Åbobornas gemensamma resa genom tiderna.
Greve August Armfelt hade en högtflygande idé: Åbo borde få en hästspårväg. Den unge grevens iver smittade av sig på Åbo stadsfullmäktige och man började bygga spårvägslinjer redan samma år, dvs. 1889. Medan Åbo i dag anklagas för att ha velat med beslutet om spårvägen var andan en annan för 137 år sedan: beslutsfattandet gled ”rekordsnabbt” igenom byråkratin. Åbo Tidning berättade 29.4.1890, att de fem första spårvagnarna var på väg från Stockholm till Åbo. Enligt uppgift hade de sittplatser för 17 personer, varutöver fem kunde färdas stående i vagnens bakre del.
Hästspårvagn i Åbo på Slottsgatan. Åbo stadsmuseum.
Sedan tog det bara en knapp vecka innan spårvagnarna körde i gång, vilket skedde söndagen den 4 maj 1890. Åbo Underrättelser berättar: ”Alla woro naturligtwis nyfikna att profwa det nya fortskaffningsmedlet och wagnarne gingo derför från morgon till qwäll med fulla antalet passagerare”. Den enda linjen gick från Köpmansgatan till Varvstorget. Åbo Tidning skriver att de vackra vagnarna den första dagen lockade 2 100 personer att för 25 penni företa den långsam åkturen medan många människor ute på gatan betraktade vagnarna och trafiken. Priset sänktes redan följande vecka till 15 penni, och före månadsskiftet tog man i bruk rabatt- och årsbiljetter.
Spårvägen blev emellertid inte lönsam och man avslutade trafiken i oktober 1890. Biljetterna hade visserligen gett inkomster, men utgifterna hade varit större. Aktiebolaget anhöll om ekonomiskt stöd av staden i december 1892 men fick avslag. De två sista åren hade vagnarna mestadels varit tomma enligt tidningen Aura. Uppgiften är emellertid något tvivelaktig då biljettförsäljningen tydligen hade inbringat den summa som budgeterats. I stora världen var stämningen kring spårvägarna redan elektrifierad: Aura berättade 23.4.1893 att en gasdriven spårvagn uppfunnits i Tyskland, och skribenten antog att detta var lösningen också för den olönsamma spårvägstrafiken i Åbo. Men Åboborna fick lov att vänta på den nya spårvägen ända till nästa århundrade.
Mikko Lähdesmäki
Översättning: Brita Löflund
Källor:
Aura 16.12.1892 nr 293.
Aura 23.4.1893 nr 93.
Sirkiä, Hanna: Hyvästi ny sitt – Raitsikat: Turun raitiovaunuliikenteen lakkautus 1961–1972. Pro graduarbete, Åbo universitet, 2003.
Tammerfors är känt för sin textilindustri, men i början av 1900-talet lyckades också Åbo med konststycket att lyfta fram flera konfektionsföretag på Finlands karta. Suomen Pukimo, som grundades av Heikki Kestilä år 1911, tillverkade till en början herrkostymer, senare också pälsverk för damer, och var redan på 1930-talet ett av de produktivaste företagen i klädbranschen i hela landet. En viktig roll i utvecklandet av serieproduktionen innehade August Laurén, som år 1928 valts till företagets verkställande direktör. Redan samma år grundade han vid sidan av sitt arbete trikåvarufabriken Kudos Oy Silo. Laurén var en skicklig affärsman, och det var han som kom med idén att Kestilä och Silo skulle grunda en gemensam reklambyrå, som fick namnet Ponsi Oy.
Kudos Oy Silo erbjöd sina återförsäljare färdiga bildmallar som de kunde använda i reklamen för sin egen affär. Kundtidningen Muoti ja käytäntö presenterade flera alternativ att välja bland. Källa: Muoti ja käytäntö: Kestilän Pukimo Oy:s och Kudos Oy Silos kundtidning 2/1936.
Hembygdsvänner i Åbo kunde på 1930-talet klä sig från topp till tå i kläder som tillverkats i hemstadens fabriker. Närmast kroppen kunde man klä sig i konstsilkesunderkläder från Silo och till ytterplagg och skydd mot vinterkylan välja en pälskappa från Kestilän Pukimo. Men de av Laurén ledda företagen siktade också på kunder utanför stadens gränser.
Som ett led i sin marknadsföring utgav Kestilä och Silo åren 1936–1938 tidningen Muoti ja käytäntö, som riktade sig till återförsäljarna. Tidningen var helt tydligt en del av Silos och Kestiläs strävan att ekipera hela Finland. Företagens egen reklamtjänst gjorde det lätt för återförsäljarna att publicera lockande reklambilder i lokaltidningarna. Muoti ja käytäntö innehöll också uttömmande råd om uppbyggnaden av inbjudande skyltfönster, och även till dem kunde man beställa material. Handlandena behövde bara ta kontakt med någondera fabrikens kontor och be om en bildmatris – den levererades helt gratis förutsatt att affären verkligen sålde Kestiläs eller Silos produkter. År 1938 fyllde Silo tio år, och Laurén betonade speciellt den planmässiga reklamen som en förutsättning för att Silo blivit så känt i hela landet.
På reklambyrån Ponsi Oy:s guidekarta över Åbo hade man nogsamt märkt ut Kestilän Pukimos och Kudos Oy Silos lägen i staden. Källa: Muoti ja käytäntö: Kestilän Pukimo Oy:s och Kudos Oy Silos kundtidning 2/1938.
Förutom Silo och Kestilä lyfte kundtidningen Muotija käytäntö då och då också fram Åbo stad. Nummer 2/1938 innehöll en av Ponsi Oy utarbetad bilaga med information om Åbo, och i den ingick en karta där Kestiläs och Silos fabriker märkts ut som intressanta resmål vid sidan av domkyrkan och slottet. ”Vi påpekar detta för att våra försäljare vid sitt besök i Åbo ska kunna slå två flugor i en smäll. För det första: Åbo är rikt på historia och verkligen värt att bekanta sig med. För det andra: samtidigt erbjuds ett utmärkt tillfälle att göra en exkursion till Silos och Kestiläs fabriker. Ur köpmannens synpunkt är ett sådant besök mycket hälsosamt.”
Hälsosam tycks också Åbo stads, Kestiläs och Silos symbios ha varit – åtminstone för försäljningen som gynnades av reklamen.
Elina Lahdenniemi
Översättning: Brita Löflund
Källor:
Muoti ja käytäntö: Kestilän Pukimo Oy:s och Kudos Oy Silos kundtidning. 1936–1938.
Möttönen, Tuomas: Tienraivaajia ja jälleenrakentajia: suomalaista yrityshistoriaa itsenäistymisestä jälleenrakentamiseen. Aviador, Helsingfors 2023. 330–334.
Strandén, Merja: August Laurén. Työtä yhteiskunnan, kansallisen kulttuurin ja tieteen hyväksi. Åbo museicentrals publikationer 64. Pekka Laurén & Åbo museicentral. Åbo 2012.
Trätorget år 1959. Fotograf: István Rácz. Museiverket.
”Arrangemangen på de s.k. bekvämlighetsinrättningarna i Åbo stad förundrade storligen en Åbobo, som från balkongen till sin bostad vid torget hade iakttagit händelserna på torget på midsommaraftonen. Skribenten konstaterade nämligen att damernas bekvämlighetsinrättning på torget stängdes redan vid 18-tiden. Alltmedan bussarna transporterade folk till midsommarfesterna ända fram till kl. 22.”
Så här beskrevs läget i torghörnet på midsommaraftonskvällen år 1959 i Turun Sanomat. En vacker sommarkväll och ingen toalett. Närmaste allmänna inrättning långt borta eller låst. Låter det bekant?
De allmänna toaletterna eller ”bekvämlighetsinrättningarna” har väckt delade åsikter i äldre tider och gör det fortfarande. På 1940–1960-talen var de en mer synlig del av vardagslivet i Åbo än nu, för stadsborna var trångbodda och alla hade inte egen inomhustoalett. Vid behov ledde vägen ofta till en allmän toalett. Detta för all gemensamma behov av toalettbesök behandlades också ofta i Turun Sanomats spalter på den tiden.
Brist på toaletter och dyra besök
Tillgången till allmänna toaletter, som behandlas i citatet ovan, var inte ett samtalsämne endast i 1950-talets Åbo utan skrivelser om behovet av nya bekvämlighetsinrättningar tillställdes Turun Sanomat även på 1940-talet. År 1943 mottog redaktionen klagomål över bristen på toalett på Varvstorget. Där rörde sig mycket folk men där fanns ingen ordentlig toalett. Byggnadsnämnden i Åbo svarade skribenten: det fanns för få toaletter i Åbo, men inrättandet av sådana krävde att en motion inlämnades till stadsstyrelsen. Skribentens problem kunde emellertid inte lösas, för enligt artikeln planerade man att bygga nästa offentliga toalett i Nummisbacken, inte på Varvstorget.
Förargelse hos stadsborna väckte det också då en offentlig toalett togs ur bruk. År 1953 förundrade man sig över saluhallens bekvämlighetsinrättning, som var låst utifrån. Turun Sanomat berättade att särskilt kötthandlarna som transporterade varor var förtretade, emedan närmaste toa fanns inne i hallen bakom lås och bom. Till salutorgets ”kontor för behövande” (som tidningen skrev) var det för lång väg och att bege sig dit skulle ju också ha inneburit att lämna sina varor obevakade mitt under arbetsdagen.
Tidningen lyfte också fram problemet med dyra toalettbesök. År 1949 klagade man över att de allmänna toaletterna i Åbo inte var gratis för mödrar med små barn. Varje besök på en bekvämlighetsinrättning för kvinnor kostade fem mark. Billigare hade det inte heller blivit vid ingången av 1960-talet. År 1960 föreslog stadens fastighets- och byggnadsnämnd att besök på salutorgets toalett skulle kosta 20 mark per gång.
Byggnader vid salutorget i Åbo efter bombardemang 1940. Envåningsbyggnaderna på torget i förgrunden hyste toaletter och kiosker. Fotograf: Yrjö Paldán, Åbo stadsmuseum.
Försvunna tillhörigheter och stölder
Ett tema i Turun Sanomat var också tillhörigheter som tappats bort, glömts kvar eller stulits på de allmänna toaletterna. På 1940-talet efterlyste tidningen till exempel ägaren till en på Trätorgets toa upphittad säck med olika varor samt information om en luftvärnsring som försvunnit på busstationens toalett. År 1944 erbjöds god hittelön åt den som kunde återbörda ett ”herrparaply” som försvunnit på toan i hörnet av Aningais- och Eriksgatorna.
De på toaletterna borttappade sakerna var vanligen sådana som man höll i handen och lätt tappade i golvet. Om någonting försvann utanför toaletten var det ofta en cykel eller något som på ett eller annat sätt fästs vid cykeln. Miljön var ofta salutorget eftersom man parkerade cyklar där. Till exempel år 1960 berättades om ett fall där någon stulit en portfölj med pengar till ett värde av 61 700 mark; den hade hängt på styret till en på Köpmansgatans sida parkerad cykel medan ägaren besökte torgets toalett. Turun Sanomat berättade år 1957 också, att någon långfingrad utanför samma bekvämlighetsinrättning lade beslag på en cykel värd 8000 mark.
En skoltoalett vid Kloster Mellangatan. Gavelväggen är redan riven, 1954. Fotograf: Carl Jacob Gardberg, Åbo stadsmuseum.
Rivningshotade bekvämlighetsinrättningar
Då spoltoaletterna blev vanliga och vattenledningsnätet utökades minskade bruket av de offentliga toaletterna på 1960- och 1970-talet. Man krävde att de skulle rivas och hänvisade till exempel till lukten och osnyggheten. Till exempel publicerade Turun Sanomat år 1952 skrivelser i negativ anda om toaletten nära Kuppis fotbollsstadion. Enligt skribenten måste toaletten flyttas till annan plats eftersom man ”kunde lukta sig till dess existens redan på långt håll”.
Tidningen berättade också att länsbyggnadskontoret år 1959 anhållit om att pissoaren på Tavastgatan skulle avlägsnas emedan dess läge utanför länsstyrelsen var ”helt opassande”. Gatubyggnadsavdelningen avslog emellertid begäran emedan antalet offentliga toaletter i staden var på nedgång.
Bruket av ordet ”mukavuuslaitos” (bekvämlighetsinrättning) minskade överlag i de finskspråkiga tidningarna kring decennieskiftet 1960–1970, vilket visar att offentliga toaletter revs och minskade i antal i hela landet. Av de gamla offentliga toaletterna i Åbo återstår i dag toan på Trätorget (Puutorin Vessa) och wc:t på Östra Strandgatan.
Jean Lukkarinen (pronomenet: hen)
Översättning: Brita Löflund
Källor:
Tidningsartiklar:
Talteenotettu. Turun Sanomat, 13.10.1940, nr 278, s. 11.
Kadonnut. Turun Sanomat, 01.06.1941, nr 145, s. 14.
Juttuja ja kuulemisia. Turun Sanomat, 23.02.1943, nr 52, s. 3.
Herrain sateenvarjo. Turun Sanomat, 05.11.1944, nr 300, s. 14.
Juttuja ja kuulemisia. Turun Sanomat, 05.06.1949, nr 131, s. 3.
Kupittaan jalkapallostadion kanadalaisen silmin nähtynä. Turun Sanomat, 09.07.1952, nr 181, s. 5.
Silmä & Korva. Turun Sanomat, 19.12.1953, nr 342, s. 6.
Juopunut tykkimies ajoi varastetulla autolla ojaan. Turun Sanomat, 26.11.1957, nr 320, s. 3.
Silmä & Korva. Turun Sanomat, 22.06.1959, nr 164, s. 4.
Hämeenkadun pisoaari jää paikoilleen. Turun Sanomat, 10.12.1959, nr 333, s. 11.
Varataan tontti itäharjulta. Turun Sanomat, 21.04.1960, nr 108, s. 10.
Varkauksia Turussa. Turun Sanomat, 26.05.1960, nr 142, s. 10.
Näringsfrihetslagen från år 1879 erbjöd för första gången kvinnorna rätt att utöva ett eget, självständigt näringsfång. Helt fritt fram var det ändå inte, för de gifta kvinnorna var omyndiga under sina förmyndare ända fram till 1930-talet – de behövde med andra ord sin makes godkännande av det arbete de tänkte ägna sig åt. Och det var inte alltid så lätt att få, vilket Amanda Calenius (1846–1890) fall visar.
Amanda, gift med bagarmästare August Calenius, startade sin affärsverksamhet redan år 1879, då hon meddelade att hon i eget namn sålde memma, piroger, pastejer och tårtor samt färska ägg. Amanda stod också till tjänst med kalasservice och arrangerade bröllop och andra fester mot betalning. På en auktion ropade hon för 500 mark dessutom in ett års restaurangrättigheter för terrassen på Allmänna Promenadeni Runsala folkpark. Två år senare betalade hon 1 000 mark för rättigheterna, men magistraten ansåg att hon inte längre var duglig till att driva restaurangen. Orsaken var upprepade konflikter med myndigheterna, ordningsstörningar på festerna, smädande av polis samt opassande beteende.
Gruppfoto från Allmänna Promenadens terrass i Runsala folkpark år 1894. Fotograf: Axel Tammelander. Vapriikkis bildarkiv.
Amanda gav sig emellertid inte. Hon skaffade sig vinförsäljningsrättigheter, hyrde en lokal i Storheikkilä för bröllop och fester, hyrde en försäljningsplats på Alexanderstorget och började sköta en badinrättning. I början av år 1885 blev Amandas verksamhet så omfattande att hennes man inte längre godkände den. Han meddelade i lokaltidningen, att han varnar alla för att bedriva köpenskap med hustrun eller sälja varor till henne på kredit.
Bagaren August Calenius meddelande i lokaltidningen, där han varnar för affärer med hustrun. Turun Lehti 23.3.1886 nr 23.
Orsaken till varningen klarnade snabbt. Först meddelade Amanda att hon slutar med sin affärsverksamhet. Därpå meddelade maken att paret försatts i konkurs och att hustrun avlägsnat sig från staden. Amanda hade nämligen blivit åtalad för ärekränkning av polis och för svärjande. Eftersom hon inte hade pengar hade hon dömts till 24 dagars fängelse. Dessutom framgick det att Amanda på auktion köpt en stor mängd möbler för festbruk på kredit och sedan lämnat räkningen obetald.
Inför rätta ställdes Amanda emellertid först i juli, och då åtalades hon i Helsingfors för olaglig restaurangverksamhet, olaglig ölutskänkning och brott mot helgdagsfriden. Det fick inte Amanda att förändra sitt beteende, utan som många andra kvinnor som bedrev småskalig handel måste hon gång på gång ty sig till olaglig ölförsäljning för att trygga sin utkomst. Sista gången hon straffades för detta var i Hangö i slutet av 1890-talet.
Jarkko Keskinen
Översättning: Brita Löflund
Källor:
Hans Kejserliga Majestäts nådiga förordning 31.3.1879.
Aura 1.10.1885 nr 115 (vinförsäljningsrättigheten); 23.3.1886 nr 35 (uppgivandet av köpmannarättigheten); 13.5.1886 nr 56 (opassande beteende och fängelsestraff).
Sanomia Turusta 19.9.1885 nr 217 (festarrangerandet); 17.12.1885 nr 293 (festlokalen); 29.1.1886 nr 23 (badinrättningen); 30.4.1886 nr 98 (konkursen); 19.5.1886 nr 114 (obetalda möbler).
Turun Lehti 21.3.1883 nr 22 (restaurangrättigheterna);23.3.1886 nr 23 (varningen).
Åbo Posten 16.4.1878 nr 89 och 23.3.1879 nr 1879 (livsmedelsförsäljningen).
Åbo Tidning 24.4.1885 nr 109 (restaurangrättigheterna); 14.10.1885 nr 279 (bröllops- och festarrangerandet); 18.12.1885 nr 344 (konflikterna med polisen); 20.1.1886 nr 18 (torghandeln); 3.1.1886 nr 2 (badinrättningen); 19.7.1886 nr 192 (åtalen i Helsingfors); 11.10.1890 nr 276 (åtalen i Hangö).
Åbo har alltsedan 1700-talet haft en fördelaktig ställning på rutten mellan Stockholm och S:t Petersburg. Staden var en rast- och genomfartsplats mellan två metropoler, vilket medförde att Åbo besöktes av en hel mängd prominenta utländska gäster. En av dem var Förenta Staternas 18:e president Ulysses S. Grant (1822–1885), känd även som krigshjälte, som besökte Åbo i juli 1878. Efter sina presidentperioder hade Grant tillsammans med sin hustru Julia Dent gett sig av på en grand tour i Europa år 1877, och ett av huvudmålen för deras resa var S:t Petersburg.
Henry Ulkes målning av president Grant från år 1875. Bild: Wikimedia Commons.
Grants resa till Nordeuropa och Finland fick mycket uppmärksamhet i Storfurstendömet Finlands tidningspress även om det naturligtvis inte var fråga om något statsbesök. Tidningarna skrev redan i juni 1878 om hur Grant blivit mottagen i Paris och hur den fortsatta resan därifrån till Tyskland hade gått och berättade när paret äntligen skulle komma till Stockholm före besöket i Finland. Nyheterna spreds snabbt till tidningarna medels telegram.
I tidningarna redogjorde man också för Grants livsskeden och bedrifter och byggde för finländarna sålunda upp en bild av en storman. Även Åbo Underrättelser beskrev Grant i sitt nummer 29.7.1876 som ”en af wår tids största celebriteter”. Det medieintresse som Grants besök orsakade var en del av den borgerliga kändiskultur som uppstått redan på 1700-talet. Det var uttryckligen pressen som skapade intresset för författare, politiker och andra personer i offentligheten, till exempel Rousseau, Madame de Staël, Goethe, Napoleon eller Liszt.
Till Åbo kom Grant och hans hustru den 28 juli 1878 med ångaren Finland. De möttes av en grupp prominenta Åbobor. På plats fanns borgmästare Herman Höckert och en av Åbos rikaste köpmän, Ernst Dahlström, som också var sällskapets tolk. Hundratals stadsbor hade tagit sig till hamnen och hälsade de högt uppsatta gästerna med hurrarop. På Samppalinnabacken vajade det amerikanska stjärnbaneret som en speciell hedersbevisning.
Grants fick under dagen bekanta sig med sevärdheterna i Åbo. Paret åkte hästskjuts till Vårdbergsbacken, där Engels observatorium besågs, och därifrån till Kuppisbadet. Därefter stod Domkyrkan i tur. Efter middagen var det dags för en ångbåtstur till Runsala och kaffe på Allmänna Promenaden, senare känd som Folkparken. Efter kaffet promenerade presidentparet på strandpromenaden och samtalade med Åbobor som kunde engelska.
Åboborna anordnade dessutom en supé för Grants på nya Hotell Phoenix vid Salutorget. Tillsvidare kan vi bara föreställa oss vad presidentparet bjöds på. En flera rätters meny, kanske ett glas champagne och gott franskt rödvin, möjligen kaffe och konjak samt en cigarr, så som det var brukligt vid många fina fester på den tiden.
Hotellet, kanske också maten, föll presidenten i smaken, för enligt tidningarna hade han jämfört hotellet med Vita huset i Washington. Hur det än var med den saken, så var Åboborna säkert glada över hans artiga omdöme. Phoenis hade ju blivit färdigt samma år och representerade den nya kontinentala hotellkulturen i staden.
Grant övernattade emellertid inte på Phoenix utan avreste med sitt sällskap redan samma kväll till Helsingfors. Resan företogs med ångaren Finland, som var framme i Helsingfors följande morgon. I huvudstaden mottogs presidenten, som i tidningarna beskrivits som ”förträfflig”, åter med hurrarop. Från Helsingfors avreste presidentparet med båt till S:t Petersburg samma kväll.
Topi Artukka
Översättning: Brita Löflund
En längre version av texten ingick i föreningen Turun historiallinen yhdistys publikation Historia nyt år 2025.
Källor
Åbo Posten, Åbo Underrättelser, Suomen Wirallinen Lehti, Sanomia Turusta, Tampereen Sanomat, Hufvudstadsbladet, Vaasan Sanomat, Wiborgs Tidning, Helsingfors Dagblad, under sommaren 1878
Lagerstedt, Ilpo: ”Malja vapaudelle!”. Yliopisto 7/1997, s. 21–23.
Leimu, Pekka: Phoenixin kohtaloita. Yliopisto 8/1997.
