månadsarkiv: juli 2026

1800-talet

Temporär teater i Åbo 1833–1839

Lämna en kommentar

Åbo brand 1827 var en stor tragedi, vars förödelser också påverkade kulturlivet. Konsert- och teaterverksamheten i Åbo hade varit livlig, och speciellt i fråga om teatern hade Åbo varit den främsta staden i hela landet. På grund av branden miste Åbo emellertid sin ledarställning då stadens stolthet, teaterchef Bonuviers teaterhus från 1817 förtärdes av lågorna.

Det aboensiska kulturlivet tog sig emellertid överraskande snabbt upp ur den svacka som branden orsakat, med beaktande av att ¾ av staden förstördes och en stor del av invånarna blev hemlösa. Konsertverksamhetens viktigaste arena, Societetshuset, klarade sig undan branden liksom Kuppis badhus, där man också brukat framföra teaterpjäser. Enligt tidningskällorna anordnades de första publika konserterna hösten 1828 och de första teaterföreställningarna just i Kuppis sommaren 1829.

Trots att man kunde anordna föreställningar var arrangemangen provisoriska, och i stadens kulturkretsar närdes ett hopp om en ny teaterbyggnad. I Engels nya stadsplan fanns en plats reserverad för ett teaterhus, men där anlades senare Rettigska palatsets trädgård. Av någon anledning började man planera en teater på köpman Kingelins tomt vid salutorget.

Teaterhusets fasad mot torget. Bild: Riksarkivet.

På Kingelins tomt byggdes först ett teaterhus av trä i stället för ett stenhus. Tanken var från första början att det skulle tjäna som tillfällig scen för såväl inhemska som utländska turnerande sällskap tills den egentliga teatern skulle bli klar. Man har antagit att träteatern ritades av Åbos stadsarkitekt Pehr Johan Gylich, som också svarade för planeringen av det kommande stenhuset.

De första föreställningarna i träteatern gavs troligtvis fredagen den 21 februari 1834, då J. Lamberts sällskap uppförde Shakespeares Romeo och Juliette samt August von Kotzebues komedi Falkarne, eller Den olyckliga slägten. Efter Lamberts ensemble besöktes teatern med oregelbunden regelbundenhet av turnerande teatersällskap framförallt från Sverige och Tyskland, och de framförde såväl komedier och dramer som fransk opera.

Teaterhusets planritning. Bild: Riksarkivet.

Teaterhuset av trä hade, liksom många av tidens teatrar, en avlång parkettdel med ett orkesterdike framför. På parketten fanns sittplatser i rad, troligen stolar eller bänkar, på samma sätt som i den tidigare teatern i Åbo. Sittplatser fanns det också på andra våningen, i den rad av loger som löpte runt den avlånga parketten. Logerna var inalles 17. Det större rummet i ändan av andra våningen användes antagligen som foajé.

Tillfällighetsarrangemanget blev verkligt kort, för man inledde planeringen av ett teaterhus av sten redan år 1832. I ritningarna för träteatern har det kommande stenhuset också redan inplacerats på tomten. Det nya teaterhuset, det vill säga nuvarande Åbo Svenska Teater, blev klart år 1839, då också de första föreställningarna gavs. Träteatern fanns emellertid kvar ända till 1860-talet, då huset revs för att ge plats för ett tillbygge till den nuvarande teatern.

Topi Artukka

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Planerna för teaterhuset, tomt 7:10:4, A13 Stadsplane-, tomtindelnings- och byggnadsinspektionsdokument, Magistratens i Åbo arkiv, Stadsarkivet Åbo.

Åbo Tidningar 3.8.1828, 19.8.1829

Åbo Underrättelser 19.2.1834, 5.3.1834, 24.5.1834, 7.6.1834, 30.7.1836

Viljo, Eeva Maija; Nyman, Lena & Zilliacus, Clas: Åbo Teaterhus 150 år. Åbo Akademi, 1989.

1900-talet

Familjevåld på Skolgatan ledde till dråp

Lämna en kommentar

Den 28 februari 1948 lovade väderrapporten för Åbo och Björneborgs län svag till måttlig sydvästvind och mestadels vackert väder. Det var lördag, och man firade Kalevaladagen och Åbo universitets årsdag. Samma dag sköt en man sin hustru till döds på adressen Skolgatan 20.

Den dagen gav sig en i Åbo bosatt arbetare ”som behärskade metallbranschen” iväg för att hämta sin fru hos dennas syster, och i fickan hade han en Nagant-revolver. Mannen fick komma in i bostaden, och när han pratat en stund med sin fru i köket drog han fram vapnet och sköt sammanlagt fyra gånger. Ett av skotten träffade hustrun i huvudet. Därefter grep mannen en kniv och skar sig själv i halsen. Händelsens åsyna vittne, tydligen offrets syster, tillkallade hjälp och de två sårade fördes till Åbo länssjukhus för vård. Hustrun opererades men avled trots det ett par dagar efter händelsen. Hon begrovs på Åbo gamla begravningsplats i mars. Maken som skjutit dödsskottet överlevde däremot sina självförvållade skador, och efter sinnesundersökning dömdes han hösten 1948 till tio års tukthus för dråpet av hustrun.

Mannen sköt mot sin hustru med en Nagant-revolver. Största delen av dessa revolvrar tillverkades under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet i Ryssland/Sovjetunionen. Wikimedia Commons.

Nyheten om parets våldsamma uppgörelse spreds i pressen runtom i Finland. I rubrikerna användes varierande ord: blodsdåd, blodigt skådespel, familjetragedi, äktenskapstragedi. Till sist hade åtminstone 35 tidningar publicerat nyheten före mitten av mars.

På basis av skriverierna i pressen hade hustrun bott tillfälligt hos sin syster redan en längre tid. Tydligen hade mannen varit berusad när han gav sig av för att reda ut situationen och hämta hem sin fru. Pressen angav ”äktenskapliga konflikter” som orsak till dråpet. Mannen hade ofta använt alkohol och i berusat tillstånd misshandlat hustrun och hotat henne till livet. Hustrun hade försökt få skilsmässa men maken hade inte gått med på det. Vid rättegången sade mannen att han träffat hustrun i misstag när han sköt och att han inte haft för avsikt att döda henne. Trots detta påstående hade han skaffat ett vapen på svarta börsen och skjutit flera skott i svägerskans bostad.

Kulturhistorikern Rauno Lahtinen har skrivit om mord och ogärningar i Åbo i boken Murhia ja hirmutekoja Turussa (2021), men det här våldsdådet på Skolgatan finns inte med där. Det följer emellertid samma mönster som våldsdåden i boken, så man kan sluta sig till att våld som lett till dråp inte var helt främmande vid den aktuella tiden. Inte heller självmord efter dådet var något ovanligt. Försök till självmord gjordes ju också i Skolgatans fall, men den dömde klarade sig med livet i behåll. Lahtinen berättar, att innehavet av skjutvapen reglerades med en lag för första gången år 1933, och därefter behövdes innehavstillstånd av polisen. Lagen skärptes ytterligare två år före dådet på Skolgatan: man fick skaffa ett fickvapen endast för tjänstebruk. Tyvärr visar denna berättelse att vapen såldes svart åt den som önskade ett sådant.

Skolgatans dåd var alltså inte något oerhört på sin tid utan ett av flera andra mord och dråp. Tyvärr är sådana här händelser inte ovanliga i dag heller. Enligt tidningarna har åtta kvinnor avlidit till följd av relationsvåld enbart under de tre första månaderna av år 2026. Två av dem dog i Åbo. När det gäller våld i nära relationer bör det påpekas, att det vanligen är endast våld som lett till döden som ger rubriker i pressen.

Johanna Latva och Otto Latva

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Naisjärjestöt Yhteistyössä Nytkis ry. ”8 tapettua naista kolmessa. Kuukaudessa” @nytkis_ry – Instagramkonto. 27.3.2026. https://www.instagram.com/p/DWYjyMTDFg-/.

Rauno Lahtinen. Murhia ja hirmutekoja Turussa. Åbo: Sammakko, 2021.

Raahen Seutu 3.4.1948.

Sosialisti 6.11.1948.

Turun Sanomat 29.2.1948; 3.4.1948; 6.11.1948.

Uusi Aura 29.2.1948

Uusi Suomi 29.2.1948

1600-talet

S:t Mikaels fattiga hungeråret 1697

Lämna en kommentar

Sommaren 2024 utfördes arkeologiska utgrävningar nedanför Kakolabacken vid Slottsgatan i Åbo. Man påträffade ett hörn av S:t Mikaels kyrka, som hörde till fattighuset i Åbo och flyttades hit i mitten av 1670-talet, och ungefär 400 skelett, som ska undersökas innan de återbördas till gravens ro. Den svåra hungersnöden år 1697 betydde döden för många fattighjon och för 300 tiggare som vallfärdat till staden. En del av dem begrovs på fattighusets kyrkogård och en del på den tillfälliga begravningsplatsen utanför Tavasttull, emedan utrymmet på S:t Mikaels begravningsplats inte längre räckte till. Vad vet vi om förhållandena på fattighuset under den här svåra tiden?

S:t Mikaels kyrka vid Slottsgatan har utmärkts på Gadolins karta från mitten av 1700-talet. Bild: P.T. Kuusiluoma 2006.

Staden var endast skyldig att ta hand om sina egna fattiga, barn födda i Åbo och dem som arbetat här och betalat skatt till staden. Folk från andra orter skickades till hemsocknen för att omhändertas där. Detta grundade sig på Örebrostadgan från 1617, där varje församling ålades att själv ta hand om sina fattiga. Dessutom skulle staden begrava sina fattiga på ett hedersamt sätt ifall man inte kunde få pengar av släktingarna eller på annat sätt.

Till exempel änkan Elin Jöransdotter anhöll underdånigast i augusti 1697 om att stadshospitalet skulle ge henne någon försörjningshjälp då hennes liv var så eländigt och fattigt. Hennes make, borgaren Henrik Arkapoika hade betalat skatt till staden i knappa 30 år. Rådman Bertil Letzle visste berätta, att 16 av hospitalets inhysingar hade avlidit, varför man av hospitalets medel kunde betala Elin åtminstone något.

Stadshospitalets, dvs. fattighusets, medel övervakades under året av fyra borgare, som utsetts av stadens råd. De turades om att ha ansvaret, en månad i taget. Från vart och ett av stadens fyra kvarter, som stadsdelarna kallades, utsågs en övervakare. Dessutom svarade fattighusets predikant Samuel Justander för matvarorna och veden, som levererades till de fattiga för deras försörjning och husets uppvärmning. 

Fattighusets inhysingar och kassaförvaltarna hade motsatta uppfattningar om vad som var en tillräcklig försörjning, särskilt under hungeråren. Stadshospitalets inhysingar anförde sålunda i januari 1697 klagomål över förvaltarna: för det första var kosten alltför knapp, för det andra var det brist på ved och värme. Förvaltaren, köpman Gabriel Miltopaeus svarade att mat levererats på samma sätt som under hans företrädares tid och att han nyss köpt tio lass ved åt fattighjonen. Det konstaterades också, att inhysingarna brukat ved i onödan, vad det nu kunde betyda. 

*

Fattighushjonens försörjning var i fara under hungeråren eftersom de borgare som skulle leverera säd var benägna att själva använda säden eller sälja den. Därför beslöt rådet i juli 1697 att skriva till landshövdingen för att förmå de därtill utsedda borgarna att leverera säd till fattighuset.

Då livet i hospitalet blev kärvt gav sig en del inhysingar ut i staden för att tigga om bidrag till sin försörjning. Inhysingarna hade emellertid inte rätt att avlägsna sig från hospitalet och uppträda störande. Därför upplästes i rådstuvurätten ett brev skrivet av landshövdingen 2.10.1697 enligt vilket magistraten framdeles skulle se till att hospitalets inhysingar inte störde borgarna i deras hem. Uppgiften ålades fattighusets drängar.

Begravningen av avlidna fattighjon innebar en hel del arbete för dem som tog hand om de döda, och rådet fanns sig tvunget att påpeka, att de avlidna skulle hanteras med respekt. Hospitalets kassaförvaltare fick också i april 1697, då antalet dödsfall ökade, ett meddelande om att de skulle fastställa en lön för hospitalsdrängarna, som hade mycket arbete. Då två gravgrävare inte förslog beslöt rådet i maj 1697 anställa fyra fattiga drängar för att gräva gravar. I lön skulle var och en få 20 koppardaler och dessutom det arv som hjonen eventuellt efterlämnade. Stadens kuskar tillsades att de skulle visa respekt vid hanteringen av de döda kroppar som de forslade till hospitalets begravningsplats, så att inga fler klagomål skulle inkomma.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

RA (Riksarkivet) z:64, ÅRP (Åbo rådstuvurätts protokoll) 1697, passim.

1900-talet

Påverkad av en tyngande känsla

Lämna en kommentar

Den 16 december 1939 låg en plåtslagare från Åbo i en sjuksäng på länssjukhuset i staden. När han vaknat upp ur sin medvetslöshet inleddes förhören, som leddes av chefen för 2:a maskingevärskompaniet vid Björneborgs regemente. Förhörsprotokoll förde en tillkallad korpral. Förutom dessa två var en av sjukhusets sköterskor närvarande vid förhöret.

Vinterkriget hade redan börjat och varat i en dryg vecka. Plåtslagaren, som utbildats till vapensmed och hade graden soldat, hade fått order att anmäla sig till Björneborgs regementes extra reservövning den 9 december 1939, antagligen på kasernen i det område som numera hör till universitetet. Härifrån begav han sig den 15 december utan tillstånd till sitt hem i Kähäri, dåvarande Stickbacken. Som orsak anförde han ”påverkan av någon sorts tyngande känsla”. Hans fru var inte hemma.

När mannen var ensam hemma hade han gått in i badrummet för att raka sig. I detsamma, berättade han med ena ord, blev han nervös och skar några snitt i sin vänstra arm ungefär vid armbågen. Blodflödet hade tydligen varit kraftigt eftersom mannen hade varit medvetslös när länssjukhusets läkare tog emot honom.

I förhörsprotokollet står att mannen inte kunde uppge någon orsak till sitt handlande. Han berättade bara, att han varit nervös en längre tid. När förhörsledaren frågade ifall hans allvarliga avsikt varit att ta livet av sig, svarade han jakande.

Förhören framskred men ingen speciell orsak uppdagades. I det civila livet hade mannen inga sådana svårigheter som skulle ha drivit honom till att ta sitt liv. Han hade ett stadigvarande arbete, så  ekonomiska svårigheter hade han inte, och alkohol använde han mycket litet. ”Om finska armén har han ingenting att säga” och värnplikten hade han avlagt utan anmärkning vid Björneborgs regemente. Till avslutning konstaterades att han ”ansåg att gärningen berodde på något slags för honom okänt infall.”

Förhörsprotokollet nämner inte att mannen, som var utbildad till vapensmed, knappast skulle ha kommenderats till främsta linjen. Antagligen skulle han ha tjänstgjort vid någon depå på hemmafronten inom vapenvården och -underhållet. Krigstillståndet inverkade givetvis, men det är omöjligt att bedöma vad som sist och slutligen drev mannen att utföra sin desperata handling.

Plåtsmedens dödsorsak år 1940 anges i Statistiska centralbyråns dokument med sifferserien 8950, som betyder ”Döda i krig”. Bild: Riksarkivet.

Plåtsmeden avled efter vinterkriget i april 1940, alltså under mellanfreden. Dödsorsaken har angetts med koden 8950, som betyder ”Döda i krig”. Stamkorten för stupade och krigsdöda är helt digitaliserade och kan beställas via Riksarkivets e-tjänst. Plåtsmedens stamkort är bara två sidor långt. Omnämnanden om deltagande i strider eller tjänstgöring i krigstida enheter saknas. Likaså saknas dödsattesten, som ofta finns med i kortet. Men emedan dödsorsakskoden 8950 täcker alla dödsfall som i vid bemärkelse beror på krig, kan man anse att beteckningen är korrekt i detta fall.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Riksarkivet, Helsingfors. K03Ab:70 Förteckningar över avlidna, Åbo och Björneborgs län: Kimito–Nagu 1940.

Riksarkivet, Helsingfors. De stupades persondokument (samling). Stamkorten.

Riksarkivet, Helsingfors. T-12792. 3 Dokument rörande desertörer 1939–1941. Protokoll 16.12.1939.

1900-talet

Sandra och Arvidy, dialogunderhållning från Åbo

Lämna en kommentar

Idérika skådespelare har alltid skaffat sig extrainkomster genom olika slags gig. Åbo stadsteaters skådespelare Senni Nieminen och Taito Mäkelä skapade i mitten av 1950-talet gestalterna Sandra och Arvidy, en duo med humoristiska dialoger, som blev ett populärt par på sin tid. I verkliga livet var skådespelarna också gifta med varandra och dessutom arbetskamrater. Senni Nieminen berättade i oktober 1958 för tidningen Somero att det fiktiva paret uppkom som av en slump. Skådespelarna hade repeterat en humoristisk text som inte ville sitta, och ”till sist gick det så, att det uppstod en helt annan historia än vad som ursprungligen var meningen”.

Sandra och Arvidy (Senni Nieminen och Taito Mäkelä) i radioprogrammet Toist pualt jokke. Bild ur verket Viihdevuosien vilinässä (1988).

När intervjun gjordes hade Nieminen och Mäkelä uppträtt med sina dialoger på olika ställen i fyra år. Nieminen konstaterade, att Sandras och Arvidys dialoger var sådana att de kunde uppföras på en restaurang lika väl som på ett scoutmöte. Hon beskrev skådespelarnas situation vid den tiden så här: ”Det vill gå så, att det här paret upptar all vår fritid”.

Den humoristiska duon var inte bara en lokal glädjespridare utan Sandra och Arvidy fick överraskande inbjudningar och uppmärksamhet också på riksnivå. Rundradions underhållningsredaktion började i slutet av 1950-talet producera program från landskapen, så det uppstod en efterfrågan på lokala programmakare. I Åbo producerade denna redaktion våren 1959 sin första regionala programhelhet, som levererades i direktsändning under namnet Toist pualt jokke. Programledare var Börje Aura och publiken, som fyllde hela salen, bidrog till att skapa en förtätad stämning i Åbo konserthus.  

Hur var Sandras och Arvidys dialog uppbyggd? Det var fråga om kärlek på äldre dagar: två brevvänner träffas, lär känna varandra och kommenterar på Åbodialekt såväl vardagen som världens gång. Det roliga var de ikoniska typerna. ”Antaa olla jämpti niin!” (Och därmed jämnt!) löd Sandras standardreplik. Fotot från ljudradions sändning av Toist pualt jokke visar huvudpersonernas sobra yttre: framför mikrofonen står Sandra iklädd sommarklänning, och Arvidy har mörk kostym samt en mustasch fastklämd under näsan.

Senni Nieminen konstaterade i tidningen Someros intervju, att alltihop emellanåt föreföll henne barnsligt. Men programnumrets charm kanske var just barnsligheten. Redaktören avslutade sin artikel med ett talande konstaterande: ”Sandra och Arvidy är i all sin naivitet så intagande att vi inte kan låta bli att tycka om dem.”

Paavo Oinonen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Alpola, Antero: Viihdevuosien vilinässä. Radiokauteni ensimmäinen puoliaika 1945–1960. Karisto Oy, Tavastehus 1988.

P–tta, ”Sandra ja Arvidy”: Somero. Someron ja Somerniemen uutis- ja ilmoituslehti, 17.10.1958.

Terho, Henri, Oinonen, Paavo och Ylitalo, Jan-Erik: Teatteria Turussa 1940-luvulta 1970-luvulle. k&h, Åbo 2006.

1800-talet

Tredje gången gillt – Åbo och spårvägen, del 2: Tidningarna kommenterar

Lämna en kommentar

Hästspårvägen i Åbo var i bruk en relativt kort tid, bara 1890–1892. Färderna under denna tid fann ofta sin väg till tidningarnas sidor. Spårvägen väckte många känslor och var inte problemfri. Man kan gott tänka sig att spårvägen var lika aktuell då som nu.

Den här skribenten hade enbart beska kommentarer om spårvägen. Aura 17.7.1892 nr 163.

Spårvägens första offer var troligen en sjöman, som enligt tidningen Aura blev överkörd av spårvagnen på Slottsgatan i slutet av år 1891. Den stackars mannens båda ben krossades under hjulen och han överlevde inte till följande morgon på lasarettet. Dessa var inte de enda skador som spårvägen orsakade. Aura publicerade 17.7.1892 en lång artikel med rubriken ”Är det meningen att spårvägen i Åbo ska göra folk till krymplingar?”; de skador som påtalas hade visserligen mer samband med avstigningen från vagnen. Skribenten hade bett konduktören stanna vagnen för att underlätta avstigningen för honom och hans sällskap. Men konduktören har svarat: ”Ingen av er är så gammal att han inte skulle kunna hoppa ner fast vagnen rör sig.” I artikeln påpekas att många skadat sig i motsvarade situationer och ”fått lida av det resten av sitt liv”.

I samma tidning fanns samma månad en annan lång artikel: ”Finsktalande diskrimineras på Åbo spårväg”. En utsocknes person hade inte lyckats med biljettköpet i spårvagnen eftersom konduktören inte kunde någon finska. De andra passagerarna hade emellertid hjälpt till att bräcka språkmuren, vilket skribenten anser att ”otvivelaktigt väckte avsky hos alla närvarande”. Han fortsätter: ”Om spårvägsstyrelsen med flit valt sådana personer, i hopp om att kunna driva spårvägstrafiken enbart med fanatiska svensksinnade, så gratulerar vi därtill. Men den har trots allt valt en dålig utväg i sin strävan att avhålla finsktalande hedervärda medborgare från att utnyttja nämnda fortskaffningsmedel.” 

Åboborna kände inte till spårvagnarna innan spårvägstrafiken inleddes. I de svenskspråkiga tidningarna hade det ingått några artiklar om dem, men den finskspråkiga pressen tog upp ämnet först då trafiken inletts i Åbo. Att spårvagnen sedan blev vardaglig kan man se bland annat i tidningarnas humorspalter, där historierna börjar röra sig i spårvägsmiljö. Vagnarna försvann ur gatubilden men spårvagnsvitsar fanns det i tidningarna så sent som sommaren 1893. Vitsarna innehåller många tidlösa element: studenternas påstådda lättja, företagens girighet samt situationskomik. Den som gillar haltande vitsar kan skrocka åt dem än i dag. I det följande några exempel på den här typens spårvägshistorier, så läsaren får själv avgöra hur roliga de är.

– Ofarligt. Bara ert arbete nu inte blir lidande av den här skadan, sa polisen till en student som ramlat av spårvagnen. 

– Vad menar ni? Jag är student.

*

I spårvagnen. En passagerare: En gammal herre föll av spårvagnen!

Konduktören: Det gör detsamma, han hade redan betalt sin biljett.

*

På en och samma fot. En ung dam som stiger av den överfulla spårvagnen: ”Så bra att jag kom bort från den där trängseln. Jag har stått på en och samma fot hela tiden”. 

Röst från vagnen: Ja, på min fot.

*

Mikko Lähdesmäki

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Aura 3.11.1891 nr 254.

Aura 17.7.1892 nr 163.

Aura 2.7.1892 nr 152.

Turun lehti 15.6.1893 nr 69.

Turun lehti 27.6.1893 nr 73.

Sanomia Turusta 7.10.1892 nr 234.

1900-talet

De flydde undan kriget till Sverige – tre krigsbarn från Åbo

Lämna en kommentar

Åbo hamn under vinterkriget. En stor mängd föräldrar säger farväl till sina barn, som med vit lapp om halsen väntar på att få gå ombord. Stämningen är spänd och på samma gång tröstlös. Det är osäkert när barnen får återse sina föräldrar – om det överhuvudtaget blir ett återseende. De minsta barnen förstår inte riktigt vad som håller på att hända, men särskilt för de vuxna är avskedet upprivande även om de anser att det är bäst som sker och att barnen nu reser till tryggheten, bort från krigets fasor. 

Finska krigsbarn i Åbo, foto av okänt datum. Wikimedia Commons.

Hela livet vändes upp och ned för tre Åbobarn, Else-Maj 9 år, Mikko 7 år och Hely 4 år, när de under fortsättningskriget sällades till de ungefär 80 000 barn som åren 1939–1945 sändes i säkerhet undan kriget till grannländerna Sverige, Danmark och Norge. Else-Maj, Mikko och Hely sändes alla iväg med båt, troligen S/S Arcturus, som transporterade tusentals krigsbarn från Åbo till Sverige. Med båt till Sverige reste också största delen av krigsbarnen efter att Norge och Danmark ockuperats av tyskarna år 1940. 

Orsakerna till att barnen skickades till Sverige var varierande.  Också för den här bloggens tre barn var situationen olika. Else-Majs familj blev hemlös när deras hus jämnades med marken midsommaren 1941, då ryssarna inledde fortsättningskriget med ett massivt bombardemang som orsakade stor förödelse i både Åbo och Helsingfors. Else-Majs far var chaufför och arbetade under kriget vid Crichton-Vulcans vapenfabrik, så han var befriad från fronttjänst. Modern behövde alltså inte ensam ta hand om familjens enda barn under kriget. Else-Maj ville emellertid själv gärna åka till Sverige, och som svenskspråkig hade hon inte samma svårigheter som många barn som bara kunde finska. I november 1941 vinkade föräldrarna adjö till Else-Maj som inledde sin resa över havet till Sverige. 

När fortsättningskriget bröt ut fanns det fem barn i Mikkos familj; det yngsta barnet var bara 2 år. Familjefadern var timmerman och stuvare, och arbetade under fortsättningskriget vid luftvärnet. Modern var hemma. I den fattiga storfamiljen var det ont om mat och kläder. Ett av barnen led dessutom av svår tuberkulos, vilket ledde till en situation där moderns krafter och de andra barnens välmående var hotade. Därför sändes 7-årige Mikko till Sverige i början av år 1942, och hans 9-årige bror följde efter litet senare. Också pojkarnas två systrar sändes år 1944 iväg som krigsbarn för en tid.

Hely, yngst av barnen i den här bloggen, var evakuerad tillsammans med sin mamma i Sverige på ett barnhem redan under vinterkriget, men hennes första resa på egen hand som krigsbarn till Sverige ägde rum när hon var 4 år, våren 1942. Helys far var gjutare, och han arbetade liksom Else-Majs far på vapenfabriken och var befriad från fronttjänst. Hely hade också en tre år yngre lillasyster. Under fortsättningskriget skickades en del av de barn som Hely brukade leka med på gården iväg som krigsbarn, och då bad Hely sina föräldrar om att också få resa till Sverige. Barnets egen vilja kombinerad med livsmedelsbristen fick till sist Helys föräldrar att sända sin lilla flicka över havet till Sverige. 

Anpassningen till mottagarhemmen i Sverige gick inte så bra för alla krigsbarn, för att inte tala om återkomsten till Finland efter krigen. Else-Maj, Mikko och Hely trivdes emellertid bra i Sverige att döma av deras och de svenska värdföräldrarnas brev till hemmet i Finland. Alla tre återvände till Åbo, liksom många andra krigsbarn, först hösten 1942 under ställningskriget och slutgiltigt under 1945, då ungefär 18 000 krigsbarn återbördades till Finland medan största delen stannade kvar i Sverige. Såväl barnen som värdföräldrarna i Sverige och de biologiska föräldrarna i Finland drabbades av motstridiga känslor i samband med återflyttningen. I mars 1945 beskrev Helys Sverigemamma flickans känslor i ett brev till Helys föräldrar:

”Själv är Hely som hemma här och glad så länge hon får stanna, men hon gläder sig också åt att få träffa Mamma[,] Pappa och Marja […]. Det säger hon alltid när vi talar om hemresan.” (A.M:s brev till T.M 14.3.1945)

Anna-Leena Perämäki

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Brev:

A.M:s brev till T.M 1942–1945. I privat ägo. 

Arkiv:

Riksarkivet, Helsingfors

Barnförflyttningskommitténs vid socialministeriet arkiv 1939–1949.

   Hinderlöshetsintyg Hc 1, Hc 45, Hc 80.

   Stamkort, TT-barn Bab 1.

   Ofullbordad förteckning över ut- och inresor Bdd 1.

   Förteckning över ut- och inresor Bda 1. 

Litteratur:

Perämäki, Anna-Leena: Kaksi kotia. Kolmen jatkosodan aikana Ruotsiin lähetetyn turkulaisen sotalapsen ja heidän kasvattivanhempiensa kokemuksia kirjeiden valossa vuosina 1941–1945. Opublicerat proseminariearbete inom ämnet kulturhistoria. Åbo universitet 2004. 

Knuutila, Jarmo & Levola, Kari: Sotalapsi ei unohda. Helsingfors 2000. 

Kovács, Magdolna (red.): Olin sotalapsi. Åbo 1995. 

1700-talet

Porthan i Tyskland

Lämna en kommentar

Henrik Gabriel Porthan erhöll den 18 maj 1779 av kansler vid Åbo Akademi det beslut om tjänstledighet som han länge väntat på. Hela våren hade han planerat en resa till Tyskland, främst till det berömda universitetet i Göttingen, och nu säkerställdes resan äntligen. Akademins bibliotek var Porthans ögonsten, och samtidigt som resan erbjöd en möjlighet att utöka olika kunskaper och färdigheter skulle den också göra det möjligt att gagna ”vårt arma bibliotek”, som Porthan konstaterade. Någon uppgift om den exakta avresedagen har inte bevarats, men på basis av olika källor kan man anta att Porthan sade farväl till hemstaden senast i mitten av juni. Båtresan till Lybeck gick raskt och sedan fortsatte Porthan till Göttingen, där han sist och slutligen kom att tillbringa fem veckor, ända fram till augusti.

Johann Heinrich Wilhelm Tischbeins målning av Christian Gottlob Heyne från år 1772. Bild: Wikimedia Commons.

Universitetet i Göttingen hade grundats bara 40 år tidigare, men där arbetade många ryktbara forskare, vars verk var kända också i Åbo. Till dem hörde bland annat historikern August Ludwig von Schlözer, vars verk Allgemeine Nordische Geschichte Porthan hade läst två år tidigare. Under sin resa träffade Porthan förutom Schlözer professorn i gammaltestamentlig exegetik Johann David Michaelis samt antikforskaren och förespråkaren för nyhumanismen Christian Gottlob Heyne, som i likhet med Porthan var professor i vältalighet.

Förutom med Schlözer hade Porthan särskilt mycket samröre med Heyne. Samtalsspråket var latin, då Porthan ansåg sin tyska alltför styv. Växelverkan på latin var inte heller lätt, eftersom Heyne hade en kraftig accent: ”I synnerhet kostade det på mig i början att veta, det fel skulle betyda vel, sey vara seu, schentes och maschis heta gentes och magis, dedit heta tetit o. s. v. Då han i kongl. vetenskapssocieteten uppläste en annars rätt vacker afhandling, så förekom mig i synnerhet denna pronunciation rätt underlig.”

Gipskopior av antika statyer i universitetssamlingarna i Göttingen. Bild: Hannu Salmi.

Det akademiska livet i Göttingen skiljde sig mycket från det i Åbo. Studiekulturen och arbetsmoralen imponerade på Porthan. I ett brev skrev han: ”Akademien härstädes är i högsta flor, har käcke lärare och vid pass 900 studenter. Man är utomordenteligen flitig; ifrån kl. 7 om morgonen till 8 om aftonen hålles dageliga kollegier, utom söndagarna och lördags middagarne; och jämväl då läsa någre. Då klockan slår, äro alla gator fulla af studenter; men under timmarna ses ej många vanka omkring. De lata spela och dricka inom sina kamrar.”

Porthan nämner särskilt det sätt på vilket föreläsaren fick betalt av eleverna: ”När en professor läser för 50, 150 å 200 åhörare och får af hvar ifrån 1 till 3 dukater, så förtjänar det att vara flitig; och så hålla de fleste 3 å 4 privata kollegier dageligen.” I Åbo skulle detta system dock inte kunna genomföras. Det medgav Porthan beredvilligt.

De givande veckorna i Göttingen gick snabbt och resan fortsatte. I september stannade Porthan upp i Dresden och anhöll brevledes om mera tjänstledighet emedan hemresan skulle dra ut på tiden. I brevet sammanfattade han förutom den rutt han redan tillryggalagt också planen för hemresan: ”Jag har, Gudi lof! hela tiden haft hälsan, vistades några dar i Lübeck, 1 vecka i Hamburg, 5 d:o i Göttingen, vid pass 1 i Kassel, en och annan dag i Gotha, Erfurt, Weimar, Jena, Halle, Leipzig; tänker härifrån öfver Wittenberg resa till Berlin, Greifswald och Stralsund samt så med posten till Ystad.”

Hannu Salmi

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Klinge, Matti: Nyhumanismen i Finland. Finlands svenska litteraturhistoria. Förra delen. Åren 1400–1900. Utgiven av Johan Wrede. Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors 1999.

Riikonen, H. K.: Saksalainen ja ”saksalainen” professori:
C. G. Heyne ja H. G. Porthan. Auraica. Scripta a Societate Porthan edita, Vol. 16, 2025: 47–55.

Schybergson, M. G.: Henrik Gabriel Porthan. Lefnadsteckning. Förra delen. Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors 1908.

1800-talet

Tredje gången gillt – Åbo och spårvägen, del 1: Hästspårväg i Åbo 1890–1892

Lämna en kommentar

Måndagen den 18 maj 2026 beslöt Åbo stadsfullmäktige att en spårväg ska byggas i staden. I motsats till vad fallet var i Tammerfors blir spårvägen inte den första i sitt slag här: elspårvagnen hade premiär i Åbo julen 1908 och före det hade Finlands första hästspårväg betjänat Åboborna åren 1890–1892. Spårvagnarna bibehölls i Åbo ända till år 1972, då man ville skapa mera utrymme för privatbilismen, som ökat mycket snabbt. Åbo kan alltså ses som en föregångare i spårvägsbranschen, i fråga om såväl införandet som avslutandet och återinförandet av spårvägstrafiken. På spåren har det hänt ett och annat, och spårvägen har varit en synlig del av stadsbilden, så det är intressant att ta en titt på kollektivtrafikens och Åbobornas gemensamma resa genom tiderna. 

Greve August Armfelt hade en högtflygande idé: Åbo borde få en hästspårväg. Den unge grevens iver smittade av sig på Åbo stadsfullmäktige och man började bygga spårvägslinjer redan samma år, dvs. 1889. Medan Åbo i dag anklagas för att ha velat med beslutet om spårvägen var andan en annan för 137 år sedan: beslutsfattandet gled ”rekordsnabbt” igenom byråkratin. Åbo Tidning berättade 29.4.1890, att de fem första spårvagnarna var på väg från Stockholm till Åbo. Enligt uppgift hade de sittplatser för 17 personer, varutöver fem kunde färdas stående i vagnens bakre del. 

Hästspårvagn i Åbo på Slottsgatan. Åbo stadsmuseum.

Sedan tog det bara en knapp vecka innan spårvagnarna körde i gång, vilket skedde söndagen den 4 maj 1890.  Åbo Underrättelser berättar: ”Alla woro naturligtwis nyfikna att profwa det nya fortskaffningsmedlet och wagnarne gingo derför från morgon till qwäll med fulla antalet passagerare”. Den enda linjen gick från Köpmansgatan till Varvstorget. Åbo Tidning skriver att de vackra vagnarna den första dagen lockade 2 100 personer att för 25 penni företa den långsam åkturen medan många människor ute på gatan betraktade vagnarna och trafiken. Priset sänktes redan följande vecka till 15 penni, och före månadsskiftet tog man i bruk rabatt- och årsbiljetter. 

Spårvägen blev emellertid inte lönsam och man avslutade trafiken i oktober 1890. Biljetterna hade visserligen gett inkomster, men utgifterna hade varit större. Aktiebolaget anhöll om ekonomiskt stöd av staden i december 1892 men fick avslag. De två sista åren hade vagnarna mestadels varit tomma enligt tidningen Aura. Uppgiften är emellertid något tvivelaktig då biljettförsäljningen tydligen hade inbringat den summa som budgeterats. I stora världen var stämningen kring spårvägarna redan elektrifierad: Aura berättade 23.4.1893 att en gasdriven spårvagn uppfunnits i Tyskland, och skribenten antog att detta var lösningen också för den olönsamma spårvägstrafiken i Åbo. Men Åboborna fick lov att vänta på den nya spårvägen ända till nästa århundrade.

Mikko Lähdesmäki

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Aura 16.12.1892 nr 293.

Aura 23.4.1893 nr 93.

Sirkiä, Hanna: Hyvästi ny sitt – Raitsikat: Turun raitiovaunuliikenteen lakkautus 1961–1972. Pro graduarbete, Åbo universitet, 2003.

Åbo Tidning 12.5.1890 nr 127.

Åbo Tidning 29.4.1890 nr 114.

Åbo Tidning 5.5.1890 nr 120.

Åbo Underrättelser 5.5.1890 nr 120 .

1900-talet

Åbo ekiperar Finland

Lämna en kommentar

Tammerfors är känt för sin textilindustri, men i början av 1900-talet lyckades också Åbo med konststycket att lyfta fram flera konfektionsföretag på Finlands karta. Suomen Pukimo, som grundades av Heikki Kestilä år 1911, tillverkade till en början herrkostymer, senare också pälsverk för damer, och var redan på 1930-talet ett av de produktivaste företagen i klädbranschen i hela landet. En viktig roll i utvecklandet av serieproduktionen innehade August Laurén, som år 1928 valts till företagets verkställande direktör. Redan samma år grundade han vid sidan av sitt arbete trikåvarufabriken Kudos Oy Silo. Laurén var en skicklig affärsman, och det var han som kom med idén att Kestilä och Silo skulle grunda en gemensam reklambyrå, som fick namnet Ponsi Oy.

Kudos Oy Silo erbjöd sina återförsäljare färdiga bildmallar som de kunde använda i reklamen för sin egen affär. Kundtidningen Muoti ja käytäntö presenterade flera alternativ att välja bland. Källa: Muoti ja käytäntö: Kestilän Pukimo Oy:s och Kudos Oy Silos kundtidning 2/1936.

Hembygdsvänner i Åbo kunde på 1930-talet klä sig från topp till tå i kläder som tillverkats i hemstadens fabriker. Närmast kroppen kunde man klä sig i konstsilkesunderkläder från Silo och till ytterplagg och skydd mot vinterkylan välja en pälskappa från Kestilän Pukimo. Men de av Laurén ledda företagen siktade också på kunder utanför stadens gränser.

Som ett led i sin marknadsföring utgav Kestilä och Silo åren 1936–1938 tidningen Muoti ja käytäntö, som riktade sig till återförsäljarna. Tidningen var helt tydligt en del av Silos och Kestiläs strävan att ekipera hela Finland. Företagens egen reklamtjänst gjorde det lätt för återförsäljarna att publicera lockande reklambilder i lokaltidningarna. Muoti ja käytäntö innehöll också uttömmande råd om uppbyggnaden av inbjudande skyltfönster, och även till dem kunde man beställa material. Handlandena behövde bara ta kontakt med någondera fabrikens kontor och be om en bildmatris – den levererades helt gratis förutsatt att affären verkligen sålde Kestiläs eller Silos produkter. År 1938 fyllde Silo tio år, och Laurén betonade speciellt den planmässiga reklamen som en förutsättning för att Silo blivit så känt i hela landet.

På reklambyrån Ponsi Oy:s guidekarta över Åbo hade man nogsamt märkt ut Kestilän Pukimos och Kudos Oy Silos lägen i staden. Källa: Muoti ja käytäntö: Kestilän Pukimo Oy:s och Kudos Oy Silos kundtidning 2/1938.

Förutom Silo och Kestilä lyfte kundtidningen Muoti ja käytäntö då och då också fram Åbo stad. Nummer 2/1938 innehöll en av Ponsi Oy utarbetad bilaga med information om Åbo, och i den ingick en karta där Kestiläs och Silos fabriker märkts ut som intressanta resmål vid sidan av domkyrkan och slottet. ”Vi påpekar detta för att våra försäljare vid sitt besök i Åbo ska kunna slå två flugor i en smäll. För det första: Åbo är rikt på historia och verkligen värt att bekanta sig med. För det andra: samtidigt erbjuds ett utmärkt tillfälle att göra en exkursion till Silos och Kestiläs fabriker. Ur köpmannens synpunkt är ett sådant besök mycket hälsosamt.”

Hälsosam tycks också Åbo stads, Kestiläs och Silos symbios ha varit – åtminstone för försäljningen som gynnades av reklamen.

Elina Lahdenniemi

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Muoti ja käytäntö: Kestilän Pukimo Oy:s och Kudos Oy Silos kundtidning. 1936–1938.

Möttönen, Tuomas: Tienraivaajia ja jälleenrakentajia: suomalaista yrityshistoriaa itsenäistymisestä jälleenrakentamiseen. Aviador, Helsingfors 2023. 330–334.

Strandén, Merja: August Laurén. Työtä yhteiskunnan, kansallisen kulttuurin ja tieteen hyväksi. Åbo museicentrals publikationer 64. Pekka Laurén & Åbo museicentral. Åbo 2012.