månadsarkiv: augusti 2026

1400-talet, 1500-talet

Åboköpmännen och informationsgången på medeltiden

Lämna en kommentar

Kung Gustav Vasa insåg på 1500-talet vilket värde informationsgången hade: Om alla visste med vilka varor man skall handla och var, desto större skulle profiten bli. Kungen såg sig själv som den bäste experten på handel. De Åboköpmän som han kritiserade förstod emellertid betydelsen av informationsgången minst lika bra som regenten. Under medeltiden betonades informationens betydelse genom att kommunikationen var långsam och prisförändringarna tidvis snabba. Hur snabbt fick man i Åbo kännedom om händelserna i Östersjöns hansestäder och förändringar som påverkade handeln?

Fartygen och informationsgången var på medeltiden utsatta för många olika slags hot, börjande med naturkrafterna. Bild: Olaus Magnus, Historia om de nordiska folken. Wikimedia Commons.

Information förmedlades i praktiken antingen muntligt från en köpman till en annan eller skriftligt i handelsbreven. Den muntliga informationen har inte efterlämnat spår på samma sätt som den skriftliga, men det är uppenbart att dess betydelse var större än man trott. Särskilt skepparna var värdefulla ”nyhetsbyråer” som handlandena besökte genast skeppen kommit i hamn för att få del av de färskaste nyheterna. Skepparna förmedlade också meddelanden direkt från en köpman till en annan. Till exempel skepparen Peter van Aken från Åbo berättade i början av 1500-talet i Gdansk vilka varor handelsmännen i Åbo ville köpa. 

Brevväxlingen var särskilt inom fjärrhandeln en central form för informationsutbytet. Kommunikationen brevledes begränsade sig inte till affärsavtal, överenskommelser om frakter eller uppgifter om priserna. Breven var också ett sätt att upprätthålla förtroendet köpmän emellan och grundade sig ibland till och med på vänskap. Breven färdades med fartygen över Östersjön och var framme lika snabbt som skeppen. Om de aboensiska skeppens seglingshastighet kan man bilda sig en uppfattning genom att granska tullförteckningarna från mitten av 1500-talet. När man känner till fartygets avseglings- och ankomstdatum samt resmål kan man med ett dygns exakthet räkna ut hur lång tid en tur- och returresa tog.

Inräknat tiden i resmålets hamn tog en tur- och returresa till Reval tre eller fyra veckor medan man måste reservera mellan sex och sju veckor för en resa till Gdansk eller Lybeck och tillbaka. Om förhållandena var gynnsamma gick det klart fortare undan: en resa från Åbo till Gdansk och tillbaka kunde rentav kräva mindre än tre veckor. En enkel resa till Östersjöns sydkust tog vanligen mindre än 20 dygn, en färd till Reval kanske bara några dygn.

Mätt med nutida mått var informationsgången på medeltiden långsam. Intressant nog försnabbades den inte särskilt mycket under seklernas lopp. Så sent som i mitten av 1800-talet tog det i medeltal mellan 10 och 19 dygn innan ett brev från Lybeck till Åbo kom fram. En avgörande förändring inträdde först på 1850-talet, då den elektriska telegrafen revolutionerade den uråldriga informationsförmedlingen och framförallt dess hastighet. 

Mika Kallioinen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Kallioinen, Mika, ’Medieval merchants’ letters in Northern Europe. Functions and conventions’. Scandinavian Journal of History 44 (1) 2019, 53–76.

Kallioinen, Mika, Verkostoitu tieto. Informaatio ja ulkomaiset markkinat Dahlströmin kauppahuoneen liiketoiminnassa 1800-luvulla. SKS, 2003.

1700-talet

Sex på en 1700-talsrestaurang i Åbo

Lämna en kommentar

Sex utom äktenskapet var förbjudet i Sverige på 1700-talet. På grund av denna paragraf i strafflagen förevigades en stor mängd uppgifter om människornas intima liv i domstolsprotokoll och andra rättsliga dokument, i synnerhet om resultatet var ett utomäktenskapligt barn och fallet därför lättare kom i dagen.

Särskilt tjänstefolket och de mindre bemedlade stadsborna hade föga privata utrymmen. Därför flammade den brinnande kärleken ibland upp på de mest märkvärdiga ställen: på ängarna under höbärgningen, under kvarnarna på backarna i stadens utkanter, i skafferier och på krogarnas vindar.

Byggnaden där Johan och Margaretha för 251 år sedan älskade med varandra finns fortfarande kvar, och också i dag verkar en restaurang i huset.

Ett intressant fall av lönskaläge inträffade år 1775 i Seipells Källare, som redan då var en Åborestaurang med anor. Det var vintermarknad i staden, och vaktkorpral Simon Modig hade tillsammans med bodbetjänten Johan Dahlstedt gått in på Seipells Källare för att dricka några glas vin. Pigan Margaretha Biörckman från grannhuset hade gått förbi, och Johan hade bett Simon gå ut och hämta in henne till deras bord. Det var allmänt känt att Johan och Margaretha sällskapade, och man hade sett dem vänslas om nätterna i Margarethas pigkammare.

Sällskapets vinpaus fortsatte, och så måste Simon gå ut i ett ärende. När han återvände fann han Johan och Margaretha liggande på varandra i en säng på restaurangen (som också var värdshus). Det var uppenbart att det var bråttom, för Johan hade på sig sin kapprock, en typisk ytterrock för herrar på den tiden.

Fallet gick enligt tidens sed till domstolsbehandling. Då Johan Dahlstedt förhördes i Åbo kämnärsrätt påstod han, att han inte legat i sängen utan suttit på en stol bredvid den. På den tiden var det endast få som hade ett rättegångsbiträde eller en sakförare, och i många fall som gällde lönskaläge anförde de åtalade fåfängt mer eller mindre märkliga ting till sitt försvar, liksom i detta fall Johan med sitt prat om stolen.

Kriminaliseringen av lönskaläge eller samlag mellan ogifta nådde fram till det autonoma Finlands lagstiftning och även till det självständiga Finlands jurisdiktion. Paragrafen ströks ur strafflagen såsom föråldrad för jämnt hundra år sedan, år 1926.

Panu Savolainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Åbo kämnärsrätts protokoll 1775, Riksarkivet.

1800-talet, 1900-talet

En hundraårings födelsedagsfest år 1910

Lämna en kommentar

På fattighuset i Åbo firades en ovanlig bemärkelsedag den 6 maj 1910. Husets långvariga invånare, fröken Eva Elisabeth Wechter fyllde då hundra år och blev därmed Åbo stads äldsta invånare. Det här intresserade naturligtvis stadsborna, och hundraåringen till ära arrangerades en stilig fest trots att festföremålet själv hade skadat sin fot och var sängliggande.

Eva Lisa Wechters födelsedag torde ha firats med blommor och telegram på ungefär samma sätt som bildens Ika (Fredrika) Färdig hyllades i Nystad. Fotot har daterats till 1910‒1920-talet. Bild: Nystads museums fotografisamling. Nystads museum.

Inget avkall gjordes på festligheterna fast Wechter bodde i fattighuset och inte var någon höjdare i staden. Man ordnade ett kaffekalas och åldringen ihågkoms med bland annat blommor, penninggåvor och gratulationstelegram. ”Åldringens lilla krypin till rum doftade av rosor och andra blommor”, berättade Turun lehti. Och självaste domprosten höll tal vid uppvaktningen. Av de lokala tidningarna skrev åtminstone Turun lehti och Åbo Underrättelser om tilldragelsen.

Wechter var född i Åbo år 1810 av en ogift mor, så hon var av oäkta börd. Familjen torde ha levt ett mycket kärvt och anspråkslöst liv emedan Wechters mor aldrig gifte sig och utkomsten därför var helt avhängig av henne. En viktig vändpunkt i Wechters liv var troligen Åbo brand 1827, även om källorna inte berättar hur Wechter upplevde storbranden. Helt klart är, att livet i ruinstaden krävde uthållighet. Wechter fick sitt levebröd som tjänarinna; tidningarna berättade att hon började tjäna redan som ung.

Till fattighuset kom Wechter som 92-åring. Tidningarna vet berätta, att hon då var så sjuk att man trodde att hon snart skulle dö. Hon var ogift och barnlös, och det förefaller som om hon inte hade några anhöriga som skulle ha kunnat ta hand om henne. Uppenbarligen var omsorgen på fattighuset bra och Wechter tillfrisknade. Hon ”blev rask på nytt och ville tillbaka till sin lilla lya på Klosterbacken men gick till sist med på att stanna i fattighuset, där vården är god”, skrev Turun lehti.

På pingstdagen en dryg vecka efter hundraårsfesten avled Wechter på fattighuset, där man vidtog arrangemang för begravningen. Trots att Wechter för bara en vecka sedan varit en av hela staden firad invånare och jubilar följde man gällande begravningen det vanliga protokollet för fattighushjon. Kistan transporterades till begravningsplatsen med fattighusets anspråkslösa likvagn och nedsänktes i en fattighjonsgrav, som endast kostade tre mark och tio penni. Inget begravningsfölje fanns på plats och Wechter ihågkoms inte med några som helst högtidligheter.

Kontrasten mellan den anspråkslösa begravningen och det festliga födelsedagsfirandet var stor, vilket betonar Eva Wechters ställning som en av samhällets utslagna. Det noterade också Turun lehti, som dock avslutade sin rapport om Wechters död med en hoppfull tanke: ”I våra ögon var skillnaden stor mellan födelsedagen och begravningsdagen. Men för Eva Wächter var skillnaden ännu större. Om födelsedagsglädjen i fattighuset visste hon just inte så mycket ‒ men på begravningsdagen kunde hon fröjdas i det hem där ingen fattigdom och sjukdom finns. Där finns rikedom även för Eva Lisa Wächter.”

Noora Viljamaa

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Turun lehti, 7.5.1910 nr 53 och 24.5.1910 nr 59.

Åbo Underrättelser, 7.5.1910 nr 123.

1900-talet

Sampohusets paternosterhissar

Lämna en kommentar

Byggnadsarbetena på Ömsesidiga försäkringsbolaget Sampos hus, ritat av arkitekt Erik Bryggman, i hörnet av Universitetsgatan och Puolalagatan inleddes år 1936 och huset blev färdigt ett par år senare. Bolaget flyttade in i de nya arbetslokalerna i maj 1938.  Planeringen av Sampohuset var inte lätt eftersom höjdskillnaden på den tomt som bolaget köpt var tre meter på den branta Puolalagatans sida.

Byggnaden avviker till det yttre från flera andra Bryggmanhus vid Universitetsgatan emedan arkitekten redan slagit in på vägen från klassicismen mot funktionalismen. Husets moderna ytbeläggning med Kupittaan Savis keramikplattor väckte förtjusning. Speciellt berömdes den goda ljudisoleringen mellan våningarna, som effektiverades med olika specialämnen; till exempel i kontorssalen sprutades taken med ”Asbesto Spray”. Konstigt nog noterade de samtida medierna knappast alls den specialitet som än i dag väcker särskild uppmärksamhet i huset: den så kallade paternosterhissen. Sampohusets hiss förenade behändigt garderoben med kontorsvåningarna högre upp. 

Sampohusets paternosterhissar i original år 1939. Bild: Hissilehti 3/1939, s. 10.

Hisstypens namn kommer från bönen ”Fader vår” på latin. I ställer för en enda hisskorg har paternosterhissen flera öppna hisskorgar som rör sig i en oavbruten ström efter varandra uppåt och neråt i en slinga, och de erinrar sålunda om pärlorna i ett katolskt radband. De här hissarna var populära på 1800-talet och i början av 1900-talet i förvaltningsbyggnader och stora kontorshus eftersom de kunde transportera fler människor än de vanliga hissarna. Hissarna i Sampohuset tillverkades av Hissitehdas Kone Oy, som förutom de vanliga personhissarna i huset också skapade en unik brevhiss som tömde sig själv.

På videon ses Sampohusets paternosterhissar i rörelse. Numera används de endast av personalen vid Åbo stads koncernförvaltning, som arbetar i huset. Video: Riku Kauhanen.

Numera är paternosterhissarna förbjudna i flera länder på grund av skärpta säkerhetsbestämmelser, och vid en tidpunkt ämnade man också ersätta dem alla med vanliga hissar. Till exempel största delen av ”direktörshissarna” i Storbritannien har rivits. Hissolyckor har ofta orsakats av att man använt de här personhissarna också som varuhissar. Förutom i Finland finns det paternosterhissar kvar främst i Nederländerna, Tyskland, Tjeckien och Ungern. I andra länder finns enstaka paternosterhissar. 

I Finland är sex paternosterhissar i bruk i dag, och Sampohusets hiss är den enda utanför Helsingfors. Finlands mest kända paternosterhiss finns i Riksdagshuset. Det är den hissen samt hisstypens herrskapsaktiga mödolöshet som gett upphov till att hissen på finska kallas ”herrahissi”, ett ord som bildligt också syftar på karriärframsteg på politiska grunder.  

De övriga paternosterhissarna finns i andelslaget Elantos huvudkontorsbyggnad, på Stockmann i Helsingfors, i FPA-huset vid Nordenskiöldsgatan och i före detta andelspartiaffären OTK:s hus vid Tavastvägen 19. Också det år 1936 färdigställda huvudkontoret för Nordiska Föreningsbanken vid Alexandersgatan hade en paternosterhiss.  Sampohusets hiss används numera endast av personalen vid Åbo stads koncernförvaltning, som arbetar i huset.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Bryggman, Erik. Keskinäisen Vakuutusyhtiö Sammon Keskustoimisto/Turku. Arkkitehti 3/1939. s. 33–47.

Hissilehti 3/1939.

Sampo: Keskinäisen vakuutusyhtiö Sammon asiamieslehti. 1.12.1938. Specialnummer.

Turun Sanomat 24.7.2006 https://www.ts.fi/uutiset/1074135415 (läst 10.5.2026)

Turunmaa 3.4.1953.

1900-talet

Skämtsamma skojares skälmstycken

Lämna en kommentar
Reklamaffisch för filmen Skämtsamma skojares skälmstycken från 1945. Bild: Elonet.fi.

Bröderna Aarne och Eino Kivimäki trotsade på 1940-talet den finska filmdramaproduktionens Helsingforscentrering. Efter vinterkriget köpte de en 16 mm kamera och ställde som mål att producera en långfilm. Resultatet var farsen Kulkurin holhokki (1940, fritt översatt Vagabondens skyddsling).  Intryck tog bröderna av komedierna med Charles Chaplin, Harold Lloyd och Fyrtornet och Släpvagnen. De arbetade på Crichton-Vulcans varv i Åbo och ägnade fritiden åt att skapa film. Berättelsen kretsar kring luffaren Teemu (Akseli Jouppi alias Aarne Kivimäki), i vars vård sexåriga Anja (Rauni Helin) placeras när hon mist sin far under vinterkriget. Samtidigt sysslar sjömannen Kujanen (Jere Jouppi alias Eino Kivimäki) med juvelstölder i Åbo hamn.

Efter det första experimentet fortsatte bröderna med sin filmhobby i slutet av fortsättningskriget. Förhållandena var sådana, att det måste ha varit en stor utmaning att anskaffa råfilm. Ambitionsnivån illustreras av att de följande tre filmerna producerades på 35 mm film. För melodramat En mans fånge (1943) lyckades man värva en verklig proffsfotograf, Oskar Lindelöf. Denna film följdes av ytterligare två, som också blev brödernas sista: spänningskomedin Två roliga kamrater (1944) och äventyrskomedin Skämtsamma skojares skälmstycken (1945).

Mikko Miehelä och Eino Hyrsky spelade huvudrollerna i Skämtsamma skojares skälmstycken. Bild: Elonet.fi.

Skämtsamma skojares skälmstycken är regisserad av Aarne Kivimäki. Den är ett stycke intressant aboensisk kulturhistoria redan därför att huvudrollerna spelades av estradkomikerna Eino Hyrsky och Mikko Miehelä.  Filmen börjar med att huvudpersonerna Sami (Miehelä) och Santtu (Hyrsky) kommit från Amerika för att hjälpa till med krigsansträngningarna, men någon plats för dem vid fronten fanns det tydligen inte. Även Veikko Koivunen (Jouni Sarto), som drömmer om att grunda ett utopistiskt samhälle, har kommit från Amerika. Brottsligheten under krigstiden lyfts fram genom restaurangägaren Oskari Olikka (Kullervo Hurttia) som i den undre världen sysslar med att förfalska ransoneringskort.  

Skämtsamma skojares skälmstycken uppvisar starka intryck av det danska komikerparet Fyrtornet och Släpvagnen. Sami och Santtu klantar till saker och ting runtom i Åbo och särskilt på Runsala, där man filmade både i närheten av Honkapirtti och vid Runsala gård. Dansscenen till musik av Pentti Viherluoto filmades nära den nuvarande botaniska trädgården.

Hannu Salmi

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Kivimäki, Aarne: Huijarien huvittavat huiputtajat, https://elonet.finna.fi/Record/kavi.elonet_elokuva_121601?sid=5357948331

Salmi, Hannu: ”Turkulainen välinäytös. Aarne ja Eino Kivimäen elokuvaura”, Suomen Kansallisfilmografia. Osa 3: 1942–1947. Utgiven av Finlands filmarkiv. Tryckericentralen, Helsingfors 1993, 297– 306.

1800-talet

Erik Anders Crohns studiebana vid Åbo Akademi

Lämna en kommentar

“O! huru glad huru innerligen nöjd lyckönskar icke jag Dig till att hafva slupit det Sväraste som Du säger at undergå Examen nemligen Gudilof. Du kan då snart säga nu är det slut, nu har jag sluppit en Tung Börda. det är sant att monga besvär väntar Dig ännu som Adjunkt, men dock i mindre grad än da Du haft som Studeranden.

 – – – af mamma hade jag nyss bref, hon är så mycket bekyrad öfver dett att hon styrkte Collan til at be Dig komma hem. några har i Kides sagt henne at Du nu aldeles kommer at förspilla Din lycka genom det beslut Du fattat, at lemna Åbo eller hvad de lär mera, och det oroar Gumman ehuru hon af innersta hjerta gladde sig deråt at än hemfå sin älskade Eric, och det förat bo hos sig”. (Elisabeth Collan till Erik Anders Crohns 8.7.1812, Coll. 37.14, Samling Collan, Nationalbiblioteket.)

Erik Anders Crohns. Bild: Historiska bildsamlingen, Museiverket. Reprofoto: Markku Haverinen. Finna.fi.

Erik Anders Crohns avlade examen vid Åbo Akademi sommaren 1812. Han var då 28 år. Hans studiebana hade inte varit lätt. En del år hade varit svåra, och tidvis hade Crohns fått ty sig till ströjobb med vilka han förtjänade sitt uppehälle och samtidigt försökte stödja barndomsfamiljen i Kides. År 1812 tedde sig framtiden ljus. I Åbo var det livligt, studentevenemang arrangerades och faderns och broderns frånfälle med tillhörande sorgetid var över. På våren hade det varit maskerad i staden, och Erik Anders hade klätt ut sig till munk. Efter studierna hade Crohns stor nytta av de kontakter han knutit i Åbo, inte minst av stödet från lillasyster Elisabeths make Pehr Johan Collan. Collan kände alla, såväl Porthan som den nye generalguvernören Steinheil. Elisabeth retades med Erik Anders då denne var på slutrakan av sina studier genom att som adress på ett brev skriva ”Biskoppen Herr Eric Crohns i Åbo”. Biskop blev Erik Anders aldrig men väl kyrkoherde i Helsingfors och Helsinge socken, och han fick hålla predikan vid det till Helsingfors flyttade universitetets jubelfest år 1840. 

Erik Anders studieår inbegrep trots all stress många glada stunder och en frihet som syster Elisabeth avundades honom. Ur ett Idensalmi-perspektiv var Åbo en exotisk, urban och fascinerande stad. Så här skrev Elisabeth till sin bror:

“Här [i Idensalmi] är flere som besökt Städerne och bodt där i några år, men icke kan man urskilja dem från oss andra säger de. gärna skulle jag ändock med Dig villa vara någon Tid i Åbo, föratfå se huru der lefves dett skulle just intrisera mig att se så mycket hyggliga och välklädda mennskior också artiga och belefvande som jag sett flere vara som kommit derifrån jag menar ej sådana som våra härstädes.” (Elisabeth Collan till Erik Anders Crohns 18.12.1812, Coll. 37.14., Samling Collan, Nationalbiblioteket.)

Ulla Ijäs

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Släkten Collans samling, Coll. 37.14., Nationalbiblioteket.

Elisabeth Collan till Erik Anders Crohns 8.7.1812.
Elisabeth Collan till Erik Anders Crohns 26.3.1812.
“Biskoppen Herr Eric Crohns i Åbo”. Elisabeth Collan till Erik Anders Crohns 18.1.1812.
Elisabeth Collan till Erik Anders Crohns 18.12.1812.

1900-talet

Chorell på stadsteatern

Lämna en kommentar

Den finlandssvenske författaren Walentin Chorell (1912–1983) kom från Nummisbacken i Åbos utkant, varifrån han visserligen tidigt flyttade till Helsingfors. Den produktive författaren publicerade över hundra verk, såväl prosa som dikter, hörspel och teaterpjäser. Chorells pjäser blev snabbt Helsingforspublikens favoriter och fann sin väg också till de finskspråkiga scenerna.

Efter krigen behövde den inhemska dramatiken tolkningar av människans själsliv. Chorell var erkänt en sådan tolk. Författaren berömdes för att han gav sina gestalter en dubbelexponering där den sympatiframkallande ömkligheten vävdes samman med hjälplösheten.

Nationalteaterns biträdande direktör Jack Witikka och Walentin Chorell. Bild: Suomen Kuvalehti 17/1957, 21.

Pjäser av denne skildrare av vilsna identiteter fann sin väg också till de aboensiska scenerna. Åbo Svenska Teater uppförde författarens första skådespel år 1950 och lite senare hans enaktare, tablån Haman. Fast Chorell blev känd som en strängt allvarlig tolk av den splittrade människan presenterade stadsteatern Turun Kaupunginteatteri honom i mars 1957 med komedin Äidittömät (De moderlösa), där dramatikern prövade på absurd humor.

Teaterchefen Jouko Paavola hade kallat Eine Laine till föreställningens gästande regissör. Hon var känd för sin långa teaterbana och inte minst för rollen som farmor i radioserien Suomisen perhe (Familjen Suominen). En aboensisk kritiker undrade om det var klokt att presentera Chorell på ett lättsamt sätt och offra ett regissörsbesök på komedins altare. Orsaken till att så gjordes var emellertid uppenbar. Äidittömät med Jack Witikka som regissör hade varit en enorm succé på Nationalteaterns lilla scen med 60 slutsålda föreställningar dittills. Den något senare filmversionen, även den regisserad av Witikka, nådde inte samma framgång som teaterpjäsen.

Töntiga mammas gossar i pjäsen Äidittömät på Åbo stadsteater. Hemmo Airamo spelade professor och Taito Mäkelä hans son. Bild ur boken Teatteria Turussa 1940-luvulta 1970-luvulle.

Ur en modern synvinkel förefaller handlingen i pjäsen fördomsfull och klumpig. En medelålders manlig professor och hans vuxne son vaknar upp då familjens försummade mor spårlöst försvinner. Den samtida publiken ansåg uppläggningen underhållande, och pjäsen blev populär också i Åbo. Turun Sanomats kritiker Teppo Samooja sammanfattade sina intryck i recensionen av premiären:

”Eine Laines gästregi var en riktig succé. Hon hade fått in en mycket träffande anda i föreställningen, kryddat den med sprakande intelligenta satsningar, gett handlingen temperament och prickat in den äkta humorn i pjäsen.”

Samooja hade rätt när han bromsade upp lovorden och skrev att experimentet med en fars för författaren innebar ”en vilopaus mellan bättre arbeten”. Åbo stadsteater fortsatte sedan med Chorells allvarligare pjäser. Fram till år 1965 hade stadsteatern efter Äidittömät satt upp fem pjäser av Chorell. Därefter försvann uttolkaren av människosjälens dissonanser från stadsteaterns repertoar. På sjuttiotalet ondgjorde man sig över att författarens verk saknade en samhällelig synvinkel. Tiderna och förväntningarna hade förändrats, men om man ser noga efter så är åtminstone samhällsklasserna synliga i Chorells produktion.

Paavo Oinonen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

E–o L–n [Eino Lehtinen]: Äidittömät – Turun Kaupunginteatterissa. Uusi Päivä 3.3.1957.

Lindberg, Petter: Chorell, Walentin. Nätpublikationen Kansallisbiografia. Studia Biographica 4. Helsingfors: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 1997– [läst 14.5.2026].

T. S-ja [Teppo Samooja]: Walentin Chorell: Äidittömät. Turun Sanomat 3.3.1957.

Terho, Henri, Oinonen, Paavo och Ylitalo, Jan-Erik: Teatteria Turussa 1940-luvulta 1970-luvulle. k&h, Åbo 2006.

1800-talet

Vår med vingar av fröjd

Lämna en kommentar

Hur upplevde en ung Åbobo våren för 170 år sedan, i maj 1856? En aning om detta ger adertonårige Josef Julius Wecksells första publicerade dikt, som kunde läsas i Åbo Underrättelser 13.5.1856.

J. J. Wecksells dikt i Åbo Underrättelser 13.5.1856.

I sin dikt ”Frid och vår” skildrar Wecksell vårens grunddrag så som flyttfåglarnas återkomst, naturens grönska och vimpelns glada fladder i båtmasten. Men dikten hade också ett politiskt innehåll: Krimkriget hade nyligen tagit slut och den unge poeten, som använde pseudonymen –s –l, lovsjöng åskmolnets flykt bort från Finlands himmel.  

Finland var ett storfurstendöme under den ryske kejsaren, och Ryssland hade drivit in i ett flerårigt krig mot Osmanska riket, Frankrike och Storbritannien. Kriget utspelade sig främst på Krim och Balkanhalvön, men också Östersjön fick sin beskärda del.

Medan kriget i Europa under våren 2026 varit synligt i Finland genom enstaka vilsekomna drönare blev finländarna på 1850-talet påminda om kriget av hot från havet. De allierade franska och brittiska flottorna hade åstadkommit förödelse på Åland – därav namnet Åländska kriget – och också hotat Hangö, Ekenäs, Gamlakarleby och Åbo.

Havet var minerat – minorna representerade då ny och effektiv krigsteknik. De vanliga invånarna i Åbo och de andra kuststäderna var förberedda på det värsta. Den unge Wecksell hade alltså framlevt sina tonår i skuggan av ett diffust krigshot. Men nu var freden sluten och den blivande diktaren uttryckte sin tacksamhet över att åskmolnet hade skridit över landet ”skonsamt ändå”.

Wecksells diktarbana fortsatte på Åbo Underrättelsers sidor, och senare publicerades hans poem också i andra tidningar. År 1858 flyttade han till Helsingfors för att studera, och studiekamraten Emil Nervander minns honom som en glad och begåvad yngling.

Wecksell älskade Shakespeare och hade redan som skolgosse skisserat upp ett skådespel, som senare blev tragedin Daniel Hjort. Detta sorgespel, som blev färdigt 1862, berättar om en student som drogs in i klubbekrigets maktkamp. Det är fråga om en historisk person som emellertid fick en ny familjebakgrund i Wecksells berättelse.

Skådespelet berättar om hämnd och tvekan i Hamlets anda och om en ung mans uppvaknande till medvetenhet om sin finska härkomst och sin plikt att hämnas de oförrätter hans folk utsatts för.

När skådespelet färdigställdes plågades Wecksell redan av mentala problem som kvävde hans kreativa förmåga. Åbo Nation vid Helsingfors universitet hyllar dock hans minne än i dag, och varje nationsmöte inleds alltid med en dikt av Wecksell. Framför Åbo Akademis bibliotek finns en staty av en melankolisk Wecksell.

Wecksells tidiga dikter visar emellertid inga tecken på dysterhet, utan diktaren blickar mot en ljus framtid och lovsjunger våren med jubel på vingar av fröjd. Hans ungdomliga röst kunde också förmedla känslor och erfarenheter av i dag – bekymmer, krigets skugga men också det hopp som våren för med sig.

Anu Lahtinen

Skribenten är professor i historia samt inspektor för Åbo Nation vid Helsingfors universitet och docent vid Åbo universitet.

Översättning: Brita Löflund

Källor och litteratur:

Åbo Underrättelser 13.5.1856  

https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/361768?page=3

Auvinen, Eero. Krimin sota, Venäjä ja suomalaiset. Doktorsavhandling. Åbo universitet 2015. https://urn.fi/URN:ISBN:978-951-29-5881-8   

Emil Nervander. Blad ur Finlands kulturhistoria. Wenzel Hagelstams förlag 1900. Tidigare version ”Wecksells första framträdande som skald” utkom i Lördagsqvällen 15.12.1888 https://digi.kansalliskirjasto.fi/aikakausi/binding/780650?page=5

En svenskspråkig text med samma tema utkom i Åbo Underrättelser 25.5.2026
https://www.abounderrattelser.fi/artikel/jubel-pa-vingar-av-frojd/

Numers-Ekman, Katarina von. Wecksell, Josef Julius (1838-1907). Biografiskt Lexikon för Finland (webbpublicering 2014). http://urn.fi/URN:NBN:fi:sls-4600-1416928957206 

1400-talet

Besvärjelser och försvunna brev i domkapitlet

Lämna en kommentar

Ärkediakonen vid domkapitlet i Åbo Magnus Olai (Magnus Tavast, d. 1452) valdes till stiftets biskop år 1412. Början av biskopstiden var emellertid inte alldeles problemfri. Efter beslutet på stiftsnivå skulle den som valts till biskop, electus, söka påvens godkännande av valet. För detta ändamål anskaffades vanligen ett rekommendationsbrev från kungen. Uppsala ärkestifts världsliga förvaltning handhades inom den samnordiska Kalmarunionen, och unionskonung var vid denna tid Erik av Pommern (1382–1459). Magnus hade en god relation till denne: efter sina studier i Prag hade han arbetat på Eriks kansli i flera år innan han blev medlem i Åbo domkapitel. 

Ett rekommendations- och skyddsbrev av konungen behövdes i många situationer. På bilden kung Birgers skyddsbrev för kvinnor, Finlands äldsta bevarade ursprungsdokument, från år 1316. Källa: Wikipedia.

Några problem räknade man såldes inte med då kaniken vid Åbo domkyrka Johannes Yölintu utsändes för att anskaffa det kungliga rekommendationsbrevet. Resan gick också bra och Johannes fick brevet. På hemresan tappade han emellertid bort det dyrbara dokumentet, och han tordes inte återvända till kungen för att be om ett nytt brev. Johannes tydde sig till det problemlösningssätt som var vanligt på hans tid och bad om hjälp av helgonen – förgäves. I sin nöd tog Johannes rentav till förfärliga besvärjelser. Källorna berättar inte om det rörde sig om svärande i nutida bemärkelse eller om något värre; kanske vände han sig till de övernaturliga krafternas andra ytterlighet, demonerna, vilket termen coniuraciones antyder.

Problemet löstes och brevet återfanns först då Johannes kom på att be om hjälp av Linköpings före detta biskop Nicolaus. Ett lämpligt slut på historien är, att det mirakulösa återfinnandet av det kungliga brevet hörde till de underverk som skulle bedömas då en juridisk process påbörjades för att Nikolaus skulle kunna helgonförklaras, och Magnus Olai var kanoniseringsprocessens kommissarie. De kaniker vid Åbo domkyrka som vittnade om händelsen nämnde dock ingenting om besvärjelserna. Den detaljen återfinns alltså inte i de påvliga dokumenten utan endast i de världsliga berättelserna om händelsen.

Sari Katajala-Peltomaa

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Diplomatarium Fennicum (=DF) https://df.narc.fi/ #1368

Sari Katajala-Peltomaa, Anna-Stina Hägglund, Sofia Lahti och Marika Räsänen: Pyhimys naapurissa – Kuinka uskoa elettiin ja koettiin keskiajan Suomessa. Helsingfors: Gaudeamus 2026.

Lundén,Tryggve (red.): Sankt Nicolaus’ av Linköping Kanonisationsprocess – Processus canonizacionis beati Nicolai Lincopensis. Stockholm: Bonniers 1963.

Palola, Ari-Pekka: Maunu Tavast ja Olavi Maununpoika – Turun piispat 1412–1460. Finska kyrkohistoriska samfundets publikationer 178. Helsingfors: Finska kyrkohstoriska samfundet, 1997.

1900-talet

Kala berg blir lummiga parker

Lämna en kommentar

Kulturlandskapet har förändrats enormt under hundra år. Om vi ställdes till exempel i ett för oss välkänt byalandskap eller industrikomplex sådant det var år 1900, skulle det dröja en bra stund innan vi kände igen platsen. Den här texten behandlar inte byggnadsbeståndets förändringar utan det trädbestånd som erövrat det tidigare öppna landskapet.

Vi gör en runda

Det var rymd omkring Ristimäki skola i Kurala för drygt hundra år sedan. Museiverket.

På vår runda vandrar vi förbi Ristimäki skola och Kurala bybacke. För hundra år sedan var Kurala en kal backe, där man placerat en bytomt. Trädgårdsintresset hade ännu inte vuxit sig så stort som det blev i det självständiga Finland tack vare marthornas verksamhet. På sekelgammalt sätt fanns byarna fortfarande ofta på bergiga backar som inte dög till odlingsmark. Mellan bergsknallarna fanns det sänkor dit man forslade jord ifall sådan inte redan fanns. I de här svackorna odlade man nyttoväxter, till exempel kål, lin och tobak. På bytomten kunde det finns något enstaka träd, men största delen av växtligheten åts upp av boskapen. Det gräs som blev kvar togs till vara som vinterfoder.

Ristimäki vid Aura ås strand hörde till Kurala by och fick en skola år 1913. Fotografierna visar att skolan byggdes på en kal och trädlös backe som höjde sig från åstranden. Vyerna åt alla håll var ståtliga. Enligt en karta från 1700-talet fanns här ängar och betesmark, tidigare också en väderkvarn. Platsen var trädlös, men på det brantaste strandberget fanns liksom i dag ett trädbestånd. Vid skolan anlade läraren Edvin Laaksonen en trädgård med ädellövträd. Sedermera har flera hus byggt på backen, och man kan på grund av alla trädgårdarna inte längre se skolan från Tavastvägen.

Hallis fors och by

Vid Hallis fors 1907. I bakgrunden Hallis by. Viktor H. Auer 1907, Åbo stadsmuseum.

År 1907 fanns det ett livskraftigt industrikluster vid Hallis fors. På S:t Marie kommuns sida fanns en stor kvarn som malde säd till både människo- och djurföda. På S:t Karins sida åter fanns en benmjölskvarn som producerade gödsel, en såg, en snickeriverkstad och en färgmjölsfabrik med bostads- och servicehus. Inte heller här fanns det plats för träd. Till mjölnarstugorna hörde små åkerlappar, där man odlade nyttoväxter. Fotografiet från 1907 visar att läget var detsamma också på Hallis bybacke.

Från Hallis gamla bro hade man för hundra år sedan fri utsikt mot byggnaderna både vid forsen och i byn. Boskapen som åt upp växtligheten gjorde man sig sedan av med och runt lantgårdarna anlade man trädgårdar. Landskapet vid forsen planerades för rekreationsbruk. Området är ett typexempel på hur ett av människan format landskap förändras i snabb takt då bruksändamålet blir ett annat. Det finns en stor mängd bevarade fotografier på Hallisområdet med vars hjälp man kan studera förändringens olika skeden. Man kan leta fram dem på adressen Finna.fi, där man samlat bland annat museernas och bibliotekens material att fritt brukas av allmänheten.

Tillbaka på hemgatan

Nya hus bland Hansängens tallar 1964. Juhani Klemis samling.

Hagtornshäcken borde klippas. Men vad nu? Bara hälften av häcken består av hagtorn. När huset blev färdigt planterade man lönnar och bergsalmar bland tallarna på gården. Nu har skotten från dem tagit över häcken, som förnyades för några år sedan. Den bank som lät bygga husen gjorde på 1960-talet reklam för dem med affischer där det nämndes att de var belägna i en frisk tallskog. Affischens bild ger vid handen att detta också var korrekt. De här gårdarna har fått nya planteringar, som främst utgörs av ädellövträd och buskar. Landskapet har kvävts också här. Bostadsområdena i Åbo har blivit lövträdsdominerade, och till exempel tallar planteras numera endast sällan. Trädbeståndet har alltså förändrats kraftigt under hundra år. På joggingrundan lönar det sig sålunda att också studera landskapet med det förgångna för ögonen.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund