”Vivate Karnevalis!”

I Finland var det förbjudet att anordna danstillställningar under vinter- och fortsättningskriget. Endast teater- och filmföreställningar, konserter och fosterländska festligheter var tillåtna. Nöjeslystnaden rådde förbuden inte på, men man kunde få böter eller rentav fängelsestraff om man arrangerade otillåtna logdanser eller hemhippor. 

 Inget under alltså att fester av alla slag praktiskt taget exploderade när dansförbudet upphävdes efter kriget. Det kom starkt till synes också i studentlivet i Åbo. I tidningen Turun Ylioppilaslehti år 1945 intogs en framträdande plats av annonser om fester och kvällssamkväm ordnade av studentnationerna, studentkåren, gulnäbbarna, kemisterna osv.; också vintriga utfärder kombinerades med pjäxdans.

Ett utmärkt exempel är studentkårens idrottssällskap Ylioppilaskunnan Urheilijat (TYYU), som återupplivades i februari 1945. Förutom ledare för de olika idrottsgrenarna valdes också en programkommitté, i praktiken en nöjeskommitté. Kommittén grep sig ivrigt an med uppgiften att skaffa pengar – och tillfredsställa nöjeslystnaden. Katarina Piha var medlem i kommittén och i hennes arkiv har några för hand tecknade festreklamer bevarats.

Reklam för TYYU:s Jättekarneval 17.3 och annons om dräkttjänster inför Maskeraden 10.5.1945.

På en dryg vecka hade nöjeskommittén stampat fram en Jättekarneval, och på festdagens morgon den 17 mars skrev Katarina i sin dagbok om förberedelserna: ”I går hade vi stort pappershattstalko och där deltog Soke, Iljamo, Exi, Gringo, Tor, Marja… Vivate Karnevalis!”. Och på morgonen efter festen klockan 7.10 fortsatte hon:  ”Jag har redan varit hemma en halv timme. Ha! Nästan 12 timmars festande. — Gänget söp och slocknade”. 

Efter det allmänna valborgsfirandet anordnades på Kristi himmelfärdsdagen 10.5 en maskerad, om vilken Turun Ylioppilaslehti 4/1945 berättade följande: ”Idrottarna anordnade vårens roligaste fest, en maskerad ’på kontinental nivå’, där deltagarna förundrat frågade sig vem som var den hemlighetsfulla sköna zigenerskan som inte ens den behornade djävulen i sin eldröda mantel kunde snärja i sina garn…” Efter följande dags ”teknologkamper” var det förstås fest på Kåren.

Reklam för sommarunistuderandenas förstaträff 30.6 och Lördagsdans 14.7.1945 .

Åbo sommaruniversitet inledde sin verksamhet 26.6 efter sex års avbrott med ett bredare program än förr. TYYU var på alerten och arrangerade genast en introduktionsträff på Kunta 30.6: ”Programmet kan inte nog berömmas – DANS till effektiv orkester”.

Ylioppilaslehtis kåsör Observer redogjorde för reklamens påverkan: ”Vi hade redan på våren fattat ett heligt beslut om att VI åtminstone inte ska hedra sommaruniversitetet med vår närvaro … Men – redan då vi kom in i hallen stannade vi upp inför Erkki Kalkas jätteannons för den stora lördagsdans som väntade sommarunistuderandena … Vi marscherade till kansliet och betalade den erforderliga summan … Vi hade skrivit in oss vid sommaruniversitetet.”

Redan efter ett par veckor var det dans igen – intäkterna gick till roddarlaget som behövde nya åror. Aurarodden hägrade. 

Passionerad nöjeslystnad rådde! Inget under att Katarina skrev följande rader i sin dagbok i maj: ”Vaka, vaka och åter vaka. Det blir inget av jobbet och studierna, jag vill bara springa och slappa.”

Kristina och Tapani Kunttu

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Katarina Pihas (fd. Nurmi) arkiv, hos Kristina Kunttu

  • Dagbok år 1945 med Åbo Sommaruniversitets program 26.7.-4.8.1945 och ett tidningsurklipp från 27.6.1945: ”Turun Kesäyliopiston viidennen lukukauden avajaiset eilen”.
  • Festreklamer. Datum för festerna finns inte på alla reklamblad, men med hjälp av dagboken 1945, Turun Ylioppilaslehti och kalendrar har datum kunnat fastställas. 

Olkkonen Tuomo: Suomalaisen populaarikulttuurin nuoruusvuodet. Ingår i verket Suomalaisen arjen historia 3. Modernin Suomen synty. Weilin+Göös Oy, WS Bookwell Oy, Borgå 2007.

Turun Ylioppilaslehti årgång 1945.

Stadsmiljön som förstördes i Åbo brand

Åbo brand 4–5.9.1827 var den största stadsbranden i de nordiska ländernas historia. Det kulturarv och det lösöre som gick förlorade var en oersättlig förlust och branden var också en arkitekturkatastrof. Tusentals byggnader förstördes och lågorna slukade också största delen av bland annat stadsarkitekt Christian Friedrich Schröders (1722–1789) produktion.

De områden i stadens utkanter som skonades i branden – av vilka endast en liten del av Klosterbacken finns kvar – låg uppe på kullarna och beboddes av fattigt folk. Därför ger de en förvrängd bild av hur stadskärnan, där det bodde mera välbärgade människor, såg ut före branden.

Endast få landskapsvyer och teckningar av Åbo före branden har bevarats och de avbildar nästan alla ungefär samma plats vid Aura ås strand. Texter som skildrar stadens omgivning och byggnaderna där finns det däremot gott om: tiotusentals sidor med brandstodsbrev, auktionsdokument, besiktningsinstrument och annat myndighetsmaterial. Det här materialet innehåller ett slags textuell kod med vars hjälp man kan återskapa en stor del av den stad som förstördes i branden i september 1827 i form av en digital 3D-modell.

Museet för historia och framtid i Åbo startade år 2018 ett projekt som syftade till att skapa digitala 3D-modeller av den stad som förstördes i den stora branden. I början av 2019 lanserades en pilotmodell med vars hjälp man virtuellt kunde uppleva miljön kring Stortorget och hela modellen blev klar i etapper före ingången av 2022. För historieforskningen svarade undertecknad, och själva datormodelleringen och användargränssnitten skapades till en början av aboensiska CTRL Reality och senare av Helsingforsföretaget Zoan.

Den digitala 3D-modellen Turku Åbo 1827 återupplivar den stadsmiljö som Åbo brand förstörde. På bilden ses Tavastgatan som leder österut. Den höga byggnaden är hovrättspresidentens ämbetshus. https://digimuseo.fi/nayttelyt/turku-abo-1827/

Forskningsarbetet avslöjade en färgrik och tätt bebyggd stad och också en stor mängd arkitekturhistoriskt basforskningsmaterial som fortfarande väntar på att publiceras i vetenskapliga artiklar. Tillsvidare kan allmänheten ta del av modellen endast på Digimuseets virtuella utställning (https://digimuseo.fi/nayttelyt/turku-abo-1827/) och på videor i Youtube (t.ex. https://www.youtube.com/watch?v=pgEsegtkvks&list=PLjv1L3MBgATBfZbMmdFNNdVBZP0WlmYze&index=5), men Åbo stadsmuseum kommer att skapa nya användargränssnitt och erfarenhetsplattformar på det Museum för historia och framtid som ska öppnas i sinom tid.

Redan i början av 1900-talet drömde man om en miniatyr som skulle visa Åbo före branden. Svante Dahlström skrev i sin bok Åbo brand 1827 (1929) att det skulle vara möjligt men arbetsdrygt att insamla täckande och noggranna uppgifter om hur Åbo såg ut före branden. Nu har den här grundforskningen äntligen utförts, men slutresultatet är inte en miniatyr utan en digital modell.

Panu Savolainen

Översättning: Brita Löflund

Musikaliska Sällskapet i Åbo och dess rötter

Musikaliska Sällskapet i Åbo grundades år 1790 och verkar än i dag. Dess stadgar sägs uppvisa intryck från sällskapet Utile dulci, som verkade i Stockholm och som det i Åbo år 1770 grundade Aurorasällskapet kan anses vara en filial till. Ingetdera av de här vittra sällskapen fokuserade enbart på musik. 1700-talet var ett slags guldålder för olika hemliga sällskap och föreningar. Överallt i Europa grundades ett stort antal musikföreningar. Kan  någon annan sammanslutning än Utile dulci ha varit en viktig påverkare när det gäller Musikaliska Sällskapet i Åbo?

De andliga inflytelserna från Europa kom till Sverige inte bara i litterär form utan också genom förmedling av privatpersoner. År 1751 valdes Adolf Fredrik, född i Schleswig, till Sveriges kung. Hans hustru Lovisa Ulrika var syster till Preussens kung Fredrik den Store och mor till Sveriges följande kung Gustav III. Kungaparet hade nära förbindelser till det preussiska hovet, vars konserter tjänade som exempel för de borgerliga musikföreningar som bildades i Berlin.

En av dem var Musikausübende Gesellschaft, vars stadgar skrevs 1749. När man jämför Musikausübende Gesellschafts stadgar, som har 23 paragrafer, med Musikaliska Sällskapets i Åbo stadgar, som är indelade i 5 klasser och 48 paragrafer, ser man att 29 av de senare innehållsmässigt är desamma som i den tyska föreningens stadgar. Sålunda kan 60 % av Musikaliska Sällskapets i Åbo stadgar härledas till den 40 år äldre förebilden i Berlin. Olikheterna kan förklaras av den långa tidsskillnaden mellan stadgarnas tillkomst. Upplysningstidens andliga och samhälleliga utveckling hade förändrat allt agerande. Musikausübende Gesellschafts stadgar skapades av professionella musiker med tanke på deras behov medan Musikaliska Sällskapet i Åbo åter var mer allmännyttigt och inriktat på att vägleda vänner av musik. Den process som inleddes under Musikausübende Gesellschafts tid ledde till att det uppstod en borgerligt administrerad publik konsertverksamhet.

De första konserterna för allmänheten i Finland arrangerades av Aurorasällskapet: Pergolesis Stabat mater framfördes den 19 augusti 1773 och på nytt ett år senare i Åbo. Sedan övertogs arrangörsansvaret av Musikaliska Sällskapet i Åbo, och dess årsfest på Gustav III:s födelsedag firades alltid med en konsert och ett föredrag om något ämne av allmänt intresse.

Bilden visar biskop Jacob Gadolins inträdesbiljett till Musikaliska Sällskapets i Åbo konserter år 1797. Sällskapet har lånat sitt motto av Vergilius: Ipse laetus citharam Apollo dabat, fritt översatt Själv vid glatt lynne gav Apollo oss citharan.

Ilari Lehtinen

Översättning: Brita Löflund

Spår efter bombningar i gatubilden i Åbo

Åbo och framförallt stadens hamn var viktiga för sjövägen västerut och därför ett centralt mål för de sovjetiska bombplanen under andra världskriget. Bomber föll på olika håll i staden och orsakade materiell förödelse på många platser samt krävde även människoliv.  Sammanfattningsvis kan sägas att de svåraste bombningarna av Åbo under vinterkriget ägde rum i tre perioder: den första inföll 25.12.1939–4.1.1940, den andra en vecka senare 12.1–4.2 och den tredje 14.2–9.3. Endast väderförhållandena begränsade bombningsflygningarna. 

Viborg oräknat var Åbo den stad som bombades mest under vinterkriget. Bombskadekartorna visar tydligt hur bombmattorna under vinterkriget sträckte sig från sydost, det vill säga Estland, mot nordväst. Bombplanen öppnade vanligen sina luckor ovanför Aura å eller Kuppisgatan.

De mest kända spåren i gatubilden i Åbo efter bombningar under vinterkriget härrör från den ”svarta måndagen” 29.1.1940 och kan ses som skador i posthusets stenfot vid Eriksgatan 25. Till minne av händelsen har man låtit göra två stenplaketter, varav den första monterades på väggen år 1986 och berättar att spåren härrör från bombningar under vinterkriget. Den andra, kompletterande plaketten placerades under den första år 2011 och upplyser om att bombanfallet krävde 29 personers liv.

Förutom i posthusväggen finns det spår efter bomberna också på andra håll i Åbo. På den svarta måndagen miste tre personer livet framför Finlands Banks hus, och det finska lejonet av sten ovanför samma banks dörr träffades också av splitter vid samma bombanfall. Det sårade lejonet har fortfarande sin skada kvar; möjligen har man avsiktligt låtit bli att reparera det för att bevara det som ett minnesmärke över tragedin under vinterkriget.

Spår efter bombning i passagen till innergården vid Puolalagatan1. De uppkom uppenbarligen vid en bombning på morgonnatten 19–20.2.1940. Bild: Riku Kauhanen.

Mikaelskyrkans trappa mot Lasarettsgatan uppvisar också tydliga märken efter bombningar under vinterkriget. På gatan fälldes fyra bomber den 2 februari 1940, och de skadade ett bostadshus vid Lasarettsgatan 18. Vid samma bombanfall fick Betelkyrkan (Universitetsgatan 29) smärre skador. De spår som kanske är mest okända för Åboborna finns vid Puolalagatan 1, mellan byggnaderna mittemot Sampo-huset i passagen till innergården.  Stenfoten träffades vid bombningar som fortsatte i fyra nätter, 17–21.2.1940, troligtvis vid anfallet på morgonnatten 19–20.2.

Förödelse i stadsdelen Martins efter bombningarna i juni 1941. Bilden föreställer kvarteret mellan Stapelgatan och Vilhelmsgatan väster om Martinskyrkan. De sovjetiska planen bombade området svårt 26.6.1941, men den 25:e juni har antecknats som datum för fotograferingen. Bild: Försvarsmaktens bildarkiv, bild 20998.

Åbo bombades också under fortsättningskriget. Särskilt svår var förödelsen kring Betaniakyrkan i Martins stadsdel. Kyrkan bombades sönder redan under vinterkriget den 25 och 27 december 1939, och i början av fortsättningskriget förvandlade de sovjetiska planen stadsdelen till ett eldhav 26.6.1941. Vid Betaniakyrkans ruiner (Österlånggatan 51) finns en plakett till minne av bombningarna. I början av fortsättningskriget var Åbo hamn åter ett viktigt mål för bombplanen, och Åbo slott träffades av flera bomber och åsamkades svåra skador. I trämagasinen vid slottet kan man fortfarande se spår efter bombsplitter, och en del av hålen i väggstockarna kan också härröra från de här bombningarna.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Hallanvaara, Lea-Kaarina. 1975. Turun pommitukset talvisodan aikana. Publikationsserien Turun historiallinen arkisto 30. Turun Historiallinen Yhdistys, Åbo: s. 257–322.

Penttilä, Eino. 1988. Turku talvi- ja jatkosodassa. Karisto Oy, Tavastehus.

Pesonen, Aake. 1982. Tuli-iskuja taivaalle: ilmatorjuntajoukkojen taisteluista talvi- ja jatkosodassa. Karisto, Tavastehus.

Raevuori, Antero. 2016. Tuho taivaalta: talvisodan pommitukset 1939–1940. Otavan Kirjapaino, Keuru.

Hintsala, Kari. Pommeja Turkuun talvisodassa  http://kaponieeri.blogspot.fi/2016/01/pommeja-turkuun-talvisodassa.html

Gatlopp

Gatloppet blev en vanlig bestraffningsform på 1600-talet, först inom armén och senare också inom den civila jurisdiktionen. Det går ut på att ett visst antal män ställer sig i två led mittemot varandra och den dömde måste löpa längs ”gatan” mellan leden. Varje man i ledet måste slå den förbipasserande brottslingen med en piska. Den dömde sprang längs gatan så många gånger som rätten beslutat, och varje man måste piska med kraft, vid hot om böter. Gatloppsstraffet gällde endast män.

Gatlopp år 1525 enligt Jost Amman. Wikimedia Commons, Public domain.

Det var svårt att få män att ställa upp för gatlopp eftersom hela etthundra kunde behövas på en gång. I Åbo anhöll de rika köpmännen hos rådet om att inte behöva delta i ett sådant nesligt företag. De var rentav redo att köpa sig fria från förrättningen. Rådet biföll emellertid inte deras anhållan utan konstaterade att också gatloppet hörde till skyldigheterna för dem som svurit burskapseden. Borgarna i Helsingfors åter frågade rådet i Åbo om det i staden var brukligt att borgarna själva ställde upp; de tyckte att det skulle ha räckt att drängarna gjorde det.

Man försökte lösa problemet på annat sätt. I Åbo kallade man till exempel i februari 1670 in fattiga borgare från olika kvarter till rätten och uppmanade dem att delta i bestraffningen av lagbrytare. I gengäld lovades de efterskänkning av skatt och böter samt befrielse från vaktpassen i stadsvakten. En del av dem gick med på detta och en särskild lista uppgjordes över dem. Den 22 februari ställde de upp i ett gatlopp där fyra män bestraffades. 

År 1698 nödgades rådet konstatera, att alla de borgare som använts som piskare vid gatloppen hade dött under de föregående två svåra hungeråren. De övriga borgarna ville inte delta i gatloppsförrättningarna, och man kunde inte beordra dem till detta utan beslut från högre instans eftersom man inte heller tidigare tillämpat tvång. Rådstuvurätten beslöt fråga hovrätten eller landshövdingen huruvida man i Åbo och de andra städerna skulle kunna beordra det lägre borgerskapet att ställa upp som piskare ifall man inte fick ihop 50 man från stadsvakten. Detta ville man veta för att dåliga seder inte skulle sprida sig på grund av att det saknades deltagare för verkställandet av bestraffningen.

*

Enligt drottning Kristinas straffordning år 1653 kunde man sona en bot på åtta daler med att löpa ett lopp mellan femtio män. Det blev inalles hundra piskrapp. Ju högre böter, desto fler lopp. Enligt en kunglig förordning från 1698 kunde böter sonas med spö- eller piskrapp. Detta straff gällde både män och kvinnor och verkställdes vid skampålen som fanns på torget. En karl skulle för varje 2 ½ silverdaler straffas med tre rapp givna med två spön och en kvinna med tre slag givna med två piskor.

Antalet rapp var sålunda direkt proportionellt med värdet av stöldgodset. Sporrmakaren Jonas Höök åtalade i september 1683 lösdrivaren Erik Mattsson för att i Åbo slott på Jakobsdagen av honom ha stulit föremål till ett värde av 66 koppardaler. Bland föremålen fanns en ljusstake och många klädesplagg. Erik dömdes till att ersätta föremålens värde och till att betala en bötessumma på tre gånger detta värde. Dessutom dömdes han till offentlig avbön. Då han inte kunde betala sina böter fick han löpa gatlopp, sex gånger fram och tillbaka mellan leden. Det fanns 25 man i vartdera ledet, så antalet slag blev 600! Efter ett gatlopp hotade alltid sårfeber, som kunde vara dödlig.

Rättens uppgift var emellertid inte att åsamka de svaga och sjuka onödigt lidande, varför domen kunde mildras vid behov. Därför sprang svärdsmedsgesällen Knut Jöransson i sitt gatlopp endast två gånger fram och tillbaka mellan leden den 30 juli 1679. Hans dom hade mildrats på grund av hans sjuklighet. Med loppet sonade han den höga bot på hundra silverdaler som hovrätten dömt honom till.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Riksarkivet (RA): RA z:38, ÅRP (Åbo rådstuvurätts protokoll) 11.2.1670, 76−77; 12.2.1670, 78−79; 14.2.1670, 80; 22.2.1670, 90; RA z:46, ÅRP 30.7.1679, 422; RA z:50, ÅRP 3.11.1683, 485−488; 7.11.1683, 501; RA z:65, ÅRP 29.10.1698, 399v−401v; RA z:80, ÅRP 17.8.1711, 374v−375; 21.8.1711, 387v; 26.8.1711, 389−389v.

Drottning Christinæ Straff-Ordning dat. Stockholm 18.Maji åhr 1653. J. Schmedeman, Kongliga stadgar, förordningar etc. Stockholm 1706, 294−296. 

Carl von Bonsdorff, Åbo stads historia under sjuttonde seklet. Första bandet. Bidrag till Åbo stads historia. J. Simelii arfvingars boktryckeri aktiebolag 1894, 315.

När framtiden är dold i dunkel

Maija Rajainen befann sig i Åbo den 4 september 1944 när hon skrev ett brev till sin chef Pentti Renvall med begäran om direktiv. Hennes liv hade inga klara fästpunkter just då. Den dag hon skrev brevet trädde vapenvilan som avslutade fortsättningskriget i kraft. För Rajainen betydde krigsslutet att hon måste ställa om hela sitt liv. Hon hade en tjänst som lärare i historia och samhällslära vid lyceet i Terijoki, men Terijoki och hemmet där var nu i Sovjetunionens besittning och lyceet verkade i Lahtis. Rajainens make Sergej var fortfarande i arméns tjänst. Till Åbo hade Rajainen kommit på grund av att hon under kriget i olika perioder arbetat vid Staben för Östkarelens militärförvaltning på ett arkiv som tagits som krigsbyte. 

Forskarsalen i Åbo landsarkiv. Fotot är taget 8.2.1944, ett halvt år innan Rajainen kom till Åbo för att där fortsätta med sitt arbete. Bild: Åbo stadsmuseum RF020107.

Krigsbytesarkivets egentliga verksamhet hade upphört då finnarna lämnade Petrozavodsk 21.6.1944, men Rajainen arbetade fortfarande tack vare ett stipendium från Finska kulturfonden som forskare vid Pentti Renvalls projekt, vars syfte var att granska Sovjetkarelens historia utgående från materialet i krigsbytesarkivet. Rajainens brev till Renvall öppnar ett intressant fönster mot livet i den stund då allt förändras och framtiden är dold i dunkel.

Rajainen var på väg hem för att sköta personliga ärenden och frågade vad Renvall ansåg: skulle hon göra resan så kort som möjligt och fortsätta sitt arbete i det längsta? Rajainens bekymmer berodde på att det material ur krigsbytesarkivets samlingar som hon studerade på Åbo landsarkiv hade insamlats i det ockuperade Sovjetkarelen. Hon antog helt korrekt att de förväntade fredsvillkoren också skulle stipulera att materialet skulle återlämnas till Sovjetunionen.

Ämnet för Rajainens doktorsavhandling var normalskolorna i Gamla Finland, och nu var det meningen att hon skulle studera skolorna i Sovjetkarelen. Om krigsbytesarkivets material återlämnades till Sovjetunionen skulle hon inte längre ha de behövliga källorna till sitt förfogande utan endast sina anteckningar.

Å andra sidan ifrågasatte Rajainen det meningsfulla i hela arbetet. Hon skrev till Renvall att hon var pessimist och att hon trodde att ingen i Finland skulle publicera en sådan bok som hennes arbete med källmaterialet skulle resultera i, även om relationerna till Sovjetunionen skulle bli ”vänskapliga” och även om hon till det yttersta skulle bemöda sig om att se saker och ting ur sovjetisk synvinkel. ”Opartisk vetenskap existerar helt enkelt inte enligt grannarnas uppfattning, och en objektiv framställning grundad på arkivmaterial är ett ännu starkare uttryck för illvilja än subjektiva memoarer någonsin,” skrev hon.  

Med facit i hand ser vi, att Rajainens analys av situationen träffade helt rätt. Även Renvall hade rätt när han i sitt svarsbrev säger sig ana att Sovjetunionens och Förenta Staternas goda relationer bara skulle vara tillfälliga. Läget blev inte sådant att det skulle ha varit möjligt att publicera en undersökning om skolorna i Sovjetkarelen baserad på material som tagits som krigsbyte under ockupationstiden. 

Liisa Vuonokari-Bomström

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Vuonokari-Bomström Liisa: Itä-Karjalan sotasaalisarkisto miehityshallinnon välineenä ja Suur-Suomen rakentajana 1941-1944 Itä-Karjalan sotasaalisarkisto miehityshallinnon välineenä ja Suur-Suomen rakentajana 1941–1944 – UTUPub

På utflykt till Hallis fors

Hallis fors var redan på 1800-talet ett omtyckt mål för Åbobornas utflykter. Forsens stränder hörde till S:t Karins och S:t Marie socknar ända fram till 1900-talet, men de styrdes alltsedan 1600-talet av magistraten i Åbo som hade fått dem som lönejord. Kring forsen hade olika anläggningar som drevs med vattenkraft koncentrerats. På den strand som låg i S:t Marie fanns också en kallbastu, där man kunde vederkvicka sig i strömmande vatten. Om söndagarna fylldes stränderna av Åbobor som firade sin lediga dag, vilket inte alltid tilltalade dem som hade en gård där.

*

En liten presentation av Åbo från juli 1842 ger resande rådet att bege sig ut från staden genom Tavasttull och göra en avstickare till den nyöppnade och trevliga duschinrättningen i Hallis för att förfriska sig. Hallis duschbad var tudelat: den ena sidan var för herrar, den andra för damer. Inrättningen låg i S:t Marie i kanalen nedanför kvarnen Isomylly. Besökarna hängde i rep i kanalens strömmande vatten. För att locka kunder till badinrättningen hade man tagit i bruk en slup som fyra gånger om dagen roddes från köpman Hummelins gård i staden till Hallis. Åbo Tidningar ondgjorde sig redan i augusti 1847 över att det inte fanns någon badinrättning som var lämplig för stadens arbetarbefolkning. Badet i Hallis var avsett för bättre folk och låg för långt borta för att arbetarna skulle kunna ta sig dit efter en lång arbetsdag. Under de följande decennierna tog man sig vanligen till Hallis till fots.

I slutet av seklet sköttes kallbastun av änkan Marja Eriksson, som skaffade bastukvastar för tvätt av besökarna. Gästerna skrevs in i en särskild bastubok. Juli var den viktigaste månaden för inrättningens ekonomi; till exempel år 1875 inflöt den avsevärda summan om 433 mark. I juli 1880 stod det i tidningen att vattnet i Hallisforsen var så lågt att en del av kvarnens stenpar stod stilla. Även badinrättningens tjänster måste minskas. Dusch fick man visserligen beställa, men bara för en gång och inte som vanligt för en vecka. Badinrättningen nämns för sista gången i kvarnbolagets kassaböcker år 1883. 

*

Hallis fors var ett utfärdsmål för såväl privatpersoner som föreningar. Till exempel i maj 1893 meddelade nykterhetsföreningen Raittiusyhdistys Toivo II, att föreningen skulle arrangera en promenadutflykt till Hallis annandag pingst. I Hallis skulle deltagarna få ta del av tal, recitation, sång, komik med mera. ”Må alla sångare och föreningsmedlemmar delta.” 

Sommardag vid Hallis fors år 1907. Viktor H. Auer. Åbo museicentral.

Forsen drog också till sig oroliga element, men ibland skällde man vid fel träd när det gällde opassande beteende. Ett brev från Åbo i augusti 1901 berättar om svettig sommarvärme som fick Åboborna att söka svalka i Hallis.

”Men föreställ er hur det känns, när man först fotvandrat hela den tröttsamma långa vägen för att komma fram till badvattnet och sedan får stryk eller åtminstone en utskällning mätt med Borgåmått. Det vet ett litet sällskap Åbobor som söndagen den 14:e sistlidne juli gav sig av till Hallis för att åtminstone en gång under året få vederkvicka kropp och själ i det välsignade badvattnet där. Knappt hade de hunnit fram till en där belägen strandäng, där solen bränt bort inte bara gräset utan också gräsrötterna och där den gula marken påminde om någon sorts bränd sved, när de redan såg ängens ägare, en man som troligen var på sniskan, en jordbrukare från samma by, komma till stranden. Och då fick de sina fiskar varma.

─ P-keles busar! hälsade han. ─ Vad gör ni här, ni trampar ner gräset, h-tes lymlar. Det här är min mark, era skurkar; jag har köpt den för egna pengar, era bovar! Stick härifrån, p-keles lurkar, till er egen strand och simma där, och kom inte hit, era svin… Och på det sättet jojkade han vidare på sin upplyftande litania tills kreatursskötselns ordförråd var uttömt och den förbaskade adelskalendern genomgången, och tills någon sade att det var helt onödigt att vidare öppna sitt hjärta, i synnerhet som sällskapet ändå förstod vad han ville och medgav att det var han som var ägaren, varefter de avlägsnade sig. Det var ju helt sant, att det var han som var ägaren och hade rätt att be dem avvika. Om han hade betett sig som folk skulle jag inte säga någonting om saken.” (Fri översättning.)

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Riksarkivet (Åbo), Topographica, Maaria 11 e, Halissten Rahasto-Kirja 1873─76, ?.8.1875, 187.

Aura 13.5.1893, 3.

Åbo Tidningar 21.8.1847, 1.

Åbo Underrättelser 16.7.1842, 2; 12.6.1844, 4; 3.7.1844, 4; 6.7.1869, 2; 14.7.1880, 2; 22.7.1883, 4.

Veli Pekka Toropainen 2015: Aurajoen Halistenkosken historiaa. Suomen Sukututkimusseuran Vuosikirja 48 (2015). Helsingfors. https://journal.fi/ssvk/article/view/53302 Läst 23.10.2025.