På fattighuset i Åbo firades en ovanlig bemärkelsedag den 6 maj 1910. Husets långvariga invånare, fröken Eva Elisabeth Wechter fyllde då hundra år och blev därmed Åbo stads äldsta invånare. Det här intresserade naturligtvis stadsborna, och hundraåringen till ära arrangerades en stilig fest trots att festföremålet själv hade skadat sin fot och var sängliggande.

Inget avkall gjordes på festligheterna fast Wechter bodde i fattighuset och inte var någon höjdare i staden. Man ordnade ett kaffekalas och åldringen ihågkoms med bland annat blommor, penninggåvor och gratulationstelegram. ”Åldringens lilla krypin till rum doftade av rosor och andra blommor”, berättade Turun lehti. Och självaste domprosten höll tal vid uppvaktningen. Av de lokala tidningarna skrev åtminstone Turun lehti och Åbo Underrättelser om tilldragelsen.

Wechter var född i Åbo år 1810 av en ogift mor, så hon var av oäkta börd. Familjen torde ha levt ett mycket kärvt och anspråkslöst liv emedan Wechters mor aldrig gifte sig och utkomsten därför var helt avhängig av henne. En viktig vändpunkt i Wechters liv var troligen Åbo brand 1827, även om källorna inte berättar hur Wechter upplevde storbranden. Helt klart är, att livet i ruinstaden krävde uthållighet. Wechter fick sitt levebröd som tjänarinna; tidningarna berättade att hon började tjäna redan som ung.

Till fattighuset kom Wechter som 92-åring. Tidningarna vet berätta, att hon då var så sjuk att man trodde att hon snart skulle dö. Hon var ogift och barnlös, och det förefaller som om hon inte hade några anhöriga som skulle ha kunnat ta hand om henne. Uppenbarligen var omsorgen på fattighuset bra och Wechter tillfrisknade. Hon ”blev rask på nytt och ville tillbaka till sin lilla lya på Klosterbacken men gick till sist med på att stanna i fattighuset, där vården är god”, skrev Turun lehti.

På pingstdagen en dryg vecka efter hundraårsfesten avled Wechter på fattighuset, där man vidtog arrangemang för begravningen. Trots att Wechter för bara en vecka sedan varit en av hela staden firad invånare och jubilar följde man gällande begravningen det vanliga protokollet för fattighushjon. Kistan transporterades till begravningsplatsen med fattighusets anspråkslösa likvagn och nedsänktes i en fattighjonsgrav, som endast kostade tre mark och tio penni. Inget begravningsfölje fanns på plats och Wechter ihågkoms inte med några som helst högtidligheter.

Kontrasten mellan den anspråkslösa begravningen och det festliga födelsedagsfirandet var stor, vilket betonar Eva Wechters ställning som en av samhällets utslagna. Det noterade också Turun lehti, som dock avslutade sin rapport om Wechters död med en hoppfull tanke: ”I våra ögon var skillnaden stor mellan födelsedagen och begravningsdagen. Men för Eva Wächter var skillnaden ännu större. Om födelsedagsglädjen i fattighuset visste hon just inte så mycket ‒ men på begravningsdagen kunde hon fröjdas i det hem där ingen fattigdom och sjukdom finns. Där finns rikedom även för Eva Lisa Wächter.”

Noora Viljamaa

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Turun lehti, 7.5.1910 nr 53 och 24.5.1910 nr 59.

Åbo Underrättelser, 7.5.1910 nr 123.