Förgyllarmästarens kristallapparat

Intervjun med förgyllarmästaren Johan Anshelm Nurmi fick en överraskande start då den ”vitala och glada” åldringen satt i gungstolen med hörlurarna på sängen bredvid. Turun Sanomats redaktör gissade att han lyssnat på nyheterna i kristallapparaten då dörrklockan ringde. I januari 1938 var Nurmi 72 år och en av de sista förgyllarna i Åbo. Han berättade mycket gärna minnen från sin levnadsbana. Kristallapparaten och hörlurarna, som Nurmi i hast lagt ifrån sig, blev bortglömda då han berättade om de stora åren på 1800-talet.

ASAs kristallapparat. Bild: Åbo stadsmuseum.

Nurmi, som hade arbetat i en ”aristokratisk förgyllarverkstad” utan hjälp av maskiner, var också en åldrig teknikfreak och speciellt intresserad av kristallapparater och evighetsmaskiner. Det var ingen slump: båda apparaterna fungerade utan någon yttre strömtillförsel. I fråga om evighetsmaskinerna måste Nurmi vara självförsörjande, med dåligt resultat: han utvecklade en apparat där en liten propeller började snurra då man blåste i ett vid den fastsatt rör. Emellertid snurrade den inte i evighet, vilket alla Nurmis gäster som blåst i röret snart insåg.

När det gäller kristallapparaterna lyckades självförsörjningen bättre. En kristallapparat eller kristallmottagare (eng. crystal radio) förvandlade radiovågorna till hörbara ljudsignaler utan någon yttre strömkälla, eftersom den behövliga energin erhölls direkt från radiovågorna. När radioverksamheten utvecklades vidare på 1920-talet var kristallmottagarna mycket populära, men på 1930-taler minskade bruket. Så sent som år 1930 använde 37,7 % av radiolyssnarna en kristallmottagare, men diskussionen om problemen ökade hela tiden. Även i Åbo klagade man över att apparaterna ständigt drabbades av olika slags störningar.

Kristallapparater köptes emellertid fortfarande. I Åbo anlitade många affären Radioliike Arvo Sakrelius, som år 1930 bytte namn till ASA-Radio. I början av 1930-talet sålde firman kristallmottagare och annan audioteknisk utrustning i affären vid Eriksgatan 20. Det är lätt att föreställa sig att J. A. Nurmi stack sig in i affären för att ta en titt på de nyaste kristallapparaterna, för hans egen affär låg vid Kristinegatan.

Janne Tunturi

Översättning: Brita Löflund

Källor:

J. A. Nurmis apparatsamling. I privat ägo.
Turun Sanomat 25.4.1930, 16.1.1934, 23.1.1934, 21.1.1938.

Hirvikunnas, Teppo. ASA Radio Oy – Suomalaisen elektroniikkateollisuuden edelläkävijän tarina. AV Plus. https://avplus.fi/asa-radio-oy-suomalaisen-elektroniikkateollisuuden-edellakavijan-tarina/

Hoffman, Kai: Sakrelius, Arvo. Suomen talouselämän vaikuttajat -verkkojulkaisu. Studia Biographica 8. Helsingfors: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 2008– (läst 29.5.2026).

Besök i Åbo stads historiska museum 1891

Lyceisten Alfons Takolander berättar i ett brev till sina föräldrar och syskon hemma i Bromarv i Västra Nyland om sitt besök i Åbo stads historiska museet i Åbo slott söndagen den 4 april 1891. Museet hade grundats 1881 och öppnades upp för allmänheten första gången i januari 1885. Nya utställningsutrymmen hade tagits i bruk i förborgen efter att slottet slutat fungera som fängelse 1890. Alfons beskriver sitt museibesök på följande sätt:

”Sista söndags var jag till Slottet och besökte dess historiska museum; där var mycket att se där; det var öppet då och dit var så mycket menniskor; det kostade inträde 25 penni men där var också mycket att se; dock voro föremålen ännu ej riktigt ordnade och man visste sålunda ej af hvilken betydelse månget minne var där, synnerligen som där ännu tillföljd af att de ännu ej hunnit ordna riktigt ej fanns någon katalog öfver dessa historiska minnen. Men när en katalog blir upprättad skulle det vara roligt att gå dit. Jag hoppas pappa ej är ledsen öfver att det kostade 25 penni ty man fick ändå se där mycket och mångt som man fick veta hvad det var. Jag skall sedan i sommar när vi alla personligen träffas berätta därom, men vill nu ändå nämna några föremål som jag såg: t.ex. en bit trä af den ladan där biskop Henrik predikade 1157, ett exemplar af de sedlar som pappa har talt om att en baron Walter Ramsay förut utgaf då han egde Dalsbruk, biskopsmössan (af den gamla trekantiga sorten af hvilken också biskop Henrik hade), ja där var en mängd gamla taflor, speglar, dukar, mattor, yxor, harneskar, fat, hjälmar, svärd m.m., m.m. flere tusen föremål; pappa skulle någon passlig sommar när pappa någongång är i Åbo borde gå och se desamma äfvenledes mamma. Där i slottet var man så besynnerlig till mods, när man gick genom de 10-12 salarne der museum var uppställt, då man tänkte att under desamma hvalfven, hvilka nu genljudde af de besökande folkmassans steg, engång de gamla konungarne Erik XIV, Johan III, Karl IX m.fl. vandrat; det är skönt när man tänker på så sköna minnen.”

Barockrummet. Fotografiet visar ett så kallat stilrum i Åbo slott där museiföremål och porträtt från olika tidsepoker har samlats. Bilden togs av fotografen Rurik Hjelt, som dokumenterade slottets rum precis innan sekelskiftet. Bysten på byrån föreställer den svenske konungen Karl XII. Målningarna på väggen föreställer flera andra kungligheter såsom Karl XI, Fredrik I och Adolf Fredrik med gemål Lovisa Ulrika. Åbo stads historiska museum 1898.

Alfons observation att föremålen var otillräckligt katalogiserade och att det saknades information om dem var riktig. Den första katalogen över samlingarna färdigställdes av intendent Walter von Konow 1897 och innehöll beskrivningar på 4 569 förtecknade föremål grupperade i utställningssalarna i olika kategorier. Det fanns rum med åkdon, kyrkliga föremål, möbler, husgeråd, porträtt ordnade i stilar och tidsföljd, verktyg, köksredskap, skråämbetens föremål, jordfynd, metallföremål och vapen, mynt och medaljer, textiler, kartor och planscher över Åbo. Katalogen nämner också ”det torn som i tiden torde hafva utgjort Erik XIV:s fängelse”. Det var dock fortfarande i det skick som då det intill 1890 användes som fångrum.

I den form utställningen av de historiska föremålen i förborgen förverkligades levde länge kvar i slottet och besågs av flera generationer av museibesökare. Idag omfattar Åbo stadsmuseet förutom Åbo slott även Klosterbacken, Apotekmuseet och Qwenselska huset, Biologiska museet samt Kurala Bybacke.

Walter von Konow (1866–1943) tillträdde som förste innehavare av den nyinrättade intendentbefattningen vid Åbo historiska museum 1896. Han tjänstgjorde i 33 år. Hans uppgift var att ta hand om och ordna samlingarna samt iordningsställa nya utställningsrum.

Alfons Takolander (1875–1935) blev student 1896 från Åbo svenska reallyceum. Han studerade vid Helsingfors universitet och avlade filosofie magisterexamen 1903, Takolander var en framstående pedagog och skolman som aktivt deltog i utvecklandet av det svenska folkskole- och seminarieväsendet i Finland. Han var även kyrkohistoriker och psalmdiktare och skrev många läroböcker, historiska arbeten och levnadsskildringar.


Mikael Korhonen

Källor och litteratur:

Takolanders familjearkiv. Alfons brev till hemmet 7.4.1891. Åbo Akademis handskriftavdelning.

Axel Haartman, ”Walter von Konow”, Finsk Museum.1943.

Kari Hintsala, Turun linnan tyylihuoneet vuonna 1898. https://kaponieeri.blogspot.com/2019/04/turun-linnan-tyylihuoneet-vuonna-1898.html

Mikael Korhonen, ”Alfons Takolander”, URN:NBN:fi:sls-4820-1416928957426, Biografiskt lexikon för Finland, elektronisk utgåva, Svenska litteratursällskapet i Finland 2014, www.blf.fi.

Bageriföretagare från Åbo blev missionärshustru i Afrika

Under en av de sista veckorna år 1900 anmälde kontoristen Ellen Johanna Cajander till magistraten att hon skulle inrätta ett bageri i Åbo. Firman ”Uleåborgska hembageriet” verkade till en början vid Observatoriegatan 1 men flyttade snart till Birgersgatan 12 B. Cajander, som i sina annonser och sin övriga reklam vanligen använde förnamnet Elli, sålde åtminstone många slags småbröd i sitt bageri.

Elli Cajanders flärdfria annons i Åbo Tidning 5.3.1903.

Hembageriets öden kan i viss mån följas med hjälp av tidningsannonser och -meddelanden.  Uleåborgska hembageriet hade en stående annonsplats i

Åbo Tidning åren 1901–1903, och på basis av den vet vi åtminstone att verksamheten fortsatte på samma adress. Den övriga informationen om bageriet och dess ägare är knapphändig. Hurdana bakverk togs ut ur ugnen om morgnarna? Vem njöt av dem, hade bageriet stamkunder? Betjänade Cajander kunderna själv, var det någon som hon fäste särskild uppmärksamhet vid?

Tidningarna berättar i varje fall att stora förändringar skedde i Cajanders liv i september 1903. Uusi Aura meddelade nämligen den 20 september att Uleåborgska hembageriet framdeles skulle skötas av Maria Cajander. Samtidigt annullerade Elli Cajander den näringsanmälan som hon gjort för samma firmanamn. Om någon läsare förundrade sig över detta kom förklaringen raskt: på listan över de till äktenskap förelysta fanns den 29 september även fröken Ellen Johanna Cajander och hennes trolovade, missionären Heikki Saari.

Man kan kanske anta att Cajander och Saari hade träffats vid denna tid i Åbo. Eller kanske hade de känt varandra redan länge. Ganska snart efter lysningen, i november, kunde man i Åbo Tidnings lista över bortresta läsa att Elli Cajander rest till Afrika, där fästmannen väntade på sin blivande hustru. Så tog den aboensiska kontoristen som blev bagare farväl av ugnarna i sitt hembageri. Gift blev hon ett år senare, på missionsstationen i Ontananga.

Meddelandena om Elli Cajanders affärer och äktenskap upphör här. Nästa gång Åbotidningarna skrev något om henne var i samband med hennes död i juni 1923. Tidningsannonserna och -meddelandena berättar bara om några år av hennes liv, som i övrigt förblir osynligt.  Kärleken och livets senare skeden förblir en privatsak mellan Elli och hennes missionär.

Elina Lahdenniemi

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Turun Lehti 9.2.1905.

Turun Sanomat 18.6.1923.

Uusi Aura 20.9.1903.

Uusi Aura 29.9.1903.

Uusi Aura 30.11.1900.

Åbo Tidning 1.12.1900.

Åbo Tidning 15.12.1900.

Åbo Tidning 7.6.1901.

Åbo Tidning 20.10.1903.

Åbo Tidning 6.11.1903.