Hösten 1889 reste Waldemar Churberg till Åbo. Han besökte Åbo slott för att bese de rum som där använts som fängelse — men han var ingen turist utan en man som förberedde sig för sitt eget straff. Churberg ämnade begå ett brott, erkänna det och bli dömd. Han ville i förväg se hurdana rum han kanske skulle bli tvungen att vistas i.
Waldemar Churberg år 1877 fotograferad av Daniel Nyblin. Bild: Samling Atelier Nyblin, Historiska bildsamlingen, Museiverket.
Den 28 november 1889 drog Churberg framför Helsingfors universitet fram en revolver och sköt mot professorn i straffrätt Jaakko Forsman. Den första kulan träffade Forsman i vänster arm, den andra träffade vänstra låret. Det tredje skottet var riktat mot Forsmans mage, men kulan träffade en knapp och plattades till mot den. Forsman sårades, men benstommen skadades inte. Såren läkte och Forsman klarade sig.
Churberg flydde inte. Han gick raka vägen till poliskammaren, erkände sitt brott och sov gott över natten. Enligt hans berättelse hade skjutningen samband med hans heder, ett påstått äktenskapsbrott och en sviken vänskap. Han ville ha en rättegång, en dom och ett straff. Och just det fick han inte. Churberg ansåg att Forsmans relationer till förvaltningen hindrade honom att få en rättvis rättegång.
Medicinalstyrelsen kom med i bilden nästan genast då domstolen fick hand om fallet. Ärendet gick vidare från Helsingfors rådstuvurätt till Åbo hovrätt, som var Finlands äldsta hovrätt. Via hovrätten blev Churbergs öde en länk i en större myndighetskedja, där ett brottsfall blev en fråga om sinnessjukdom, farlighetsgrad och förmynderskap. Churberg förpassades till Lappvikens mentalsjukhus för observation och därefter till asylinrättningen i Kexholm. Även efter tiden på vårdanstalterna hölls han kvar under förmynderskap: han hade inte bestämmanderätt över sin egendom och fick inte röra sig fritt, inte heller var han en fullvärdig medborgare, och när han till sist befriades fick han inte ens vistas i hemlandet.
I Åbo hade Churberg föreställt sig att han skulle få en dom och ett fängelsestraff och sålunda sona sitt brott. Sist och slutligen fick han något som var diffusare och mera långverkande än ett straff: han blev stämplad som mentalsjuk, ställdes under förmynderskap och måste delta i en rättstvist som räckte ungefär 23 år.
När Churberg förlorat sin frihet gjorde han det som för en författare var det enda möjliga: han skrev. Klagoskrivelserna, hemställningarna och breven växte till en femdelad skrift som han utgav på eget förlag: Huru finska domstolar och myndigheter skipa rättvisa (1903–1913).
Churbergs fråga lever vidare: Sådant var mitt brott — hurudant var deras?
Intervjun med förgyllarmästaren Johan Anshelm Nurmi fick en överraskande start då den ”vitala och glada” åldringen satt i gungstolen med hörlurarna på sängen bredvid. Turun Sanomats redaktör gissade att han lyssnat på nyheterna i kristallapparaten då dörrklockan ringde. I januari 1938 var Nurmi 72 år och en av de sista förgyllarna i Åbo. Han berättade mycket gärna minnen från sin levnadsbana. Kristallapparaten och hörlurarna, som Nurmi i hast lagt ifrån sig, blev bortglömda då han berättade om de stora åren på 1800-talet.
ASAs kristallapparat. Bild: Åbo stadsmuseum.
Nurmi, som hade arbetat i en ”aristokratisk förgyllarverkstad” utan hjälp av maskiner, var också en åldrig teknikfreak och speciellt intresserad av kristallapparater och evighetsmaskiner. Det var ingen slump: båda apparaterna fungerade utan någon yttre strömtillförsel. I fråga om evighetsmaskinerna måste Nurmi vara självförsörjande, med dåligt resultat: han utvecklade en apparat där en liten propeller började snurra då man blåste i ett vid den fastsatt rör. Emellertid snurrade den inte i evighet, vilket alla Nurmis gäster som blåst i röret snart insåg.
När det gäller kristallapparaterna lyckades självförsörjningen bättre. En kristallapparat eller kristallmottagare (eng. crystal radio) förvandlade radiovågorna till hörbara ljudsignaler utan någon yttre strömkälla, eftersom den behövliga energin erhölls direkt från radiovågorna. När radioverksamheten utvecklades vidare på 1920-talet var kristallmottagarna mycket populära, men på 1930-taler minskade bruket. Så sent som år 1930 använde 37,7 % av radiolyssnarna en kristallmottagare, men diskussionen om problemen ökade hela tiden. Även i Åbo klagade man över att apparaterna ständigt drabbades av olika slags störningar.
Kristallapparater köptes emellertid fortfarande. I Åbo anlitade många affären Radioliike Arvo Sakrelius, som år 1930 bytte namn till ASA-Radio. I början av 1930-talet sålde firman kristallmottagare och annan audioteknisk utrustning i affären vid Eriksgatan 20. Det är lätt att föreställa sig att J. A. Nurmi stack sig in i affären för att ta en titt på de nyaste kristallapparaterna, för hans egen affär låg vid Kristinegatan.
Janne Tunturi
Översättning: Brita Löflund
Källor:
J. A. Nurmis apparatsamling. I privat ägo. Turun Sanomat 25.4.1930, 16.1.1934, 23.1.1934, 21.1.1938.
Hirvikunnas, Teppo. ASA Radio Oy – Suomalaisen elektroniikkateollisuuden edelläkävijän tarina. AV Plus. https://avplus.fi/asa-radio-oy-suomalaisen-elektroniikkateollisuuden-edellakavijan-tarina/
Hoffman, Kai: Sakrelius, Arvo. Suomen talouselämän vaikuttajat -verkkojulkaisu. Studia Biographica 8. Helsingfors: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 2008– (läst 29.5.2026).
Redan på 1600-talet hade det i Åbo uppstått en invånargrupp som inte hade möjlighet att förvara matvaror eller drycker utan dagligen, eller åtminstone nästan dagligen, köpte det som behövdes av försäljarna och krögarna. Enligt 1619 års stadga om städernas administration hörde endast handel och hantverk till de borgerliga yrkena. Förutom dessa yrkesutövare räknades dock till exempel städernas krögare och gästgivare till borgerskapet. I Åbo åtnjöt de gästgivare och krögare som avsågs i 1638 års stadga om handelns fördelning borgerliga rättigheter, och man försökte trygga deras näringsfång genom att belägga övrigt företagande i branschen med kännbara bötesstraff. Rådet tillät också kvinnorna att driva krogrörelse om det ansågs behövligt på grund av antingen rörelsernas ringa antal eller sökandens ekonomiska situation. De övervakades emellertid noga.
Öl importerades i tunnor också från länderna söder om Östersjön, och i Åbo kände man bland annat till de högklassiga produkterna från Lybeck och Rostock. Tunna för hembryggt öl, Nationalmuseet.
Ölbryggningen och kroghållningen reglerades noga redan i början av 1600-talet genom kungliga majestätets förordningar eller ordinantior. Inspektör Joachim Timme, som ledde övervakningen, anklagade sålunda i november 1640 Joachim Krukomakares hustru för att i strid med ölbryggnings- och krögareförordningen ha sålt öl till Klemet Karhus piga. Hustrun nekade till att ha sålt något till utomstående. Hon hade dock inte betalt den accis eller tillverkningsskatt som ordinantian föreskrev innan hon tänt elden under ölbryggningspannan. Detta räckte till grund för höga böter eftersom ingen fick tända elden innan skatten betalts i stadens tullstuga. Hustrun sade att hon misslyckats med första bryggningen då ölet inte hade börjat rinna och att hon därför inte gått till tullstugan. Av denna orsak fick hon betala 40 mark i böter.
Verksamheten var så lönande att man i den ovannämnda handelsfördelningen klassificerade Alexander Wattson och rådman Nils Olofsson som ölbryggare samt borgmästare Johan Knutsson, Anders Merthen och Wellam Hollender med hustru som krögare. Trots dessa nedskrivna yrken hörde de till det ledande borgerskapet genom sitt medlemskap i rådet och sin förmögenhet. Änkan efter nämnde borgmästare Johan Knutsson, Anna Persdotter, fick dessutom i februari 1651 tillstånd att brygga öl hemma och att sälja det. Hon fick dock inte sälja andras öl. Dessutom beslöt rådet att andra som bryggde öl hos henne fick sälja det till krogarna under en tid.
Krögarna beviljades inte alltid tillstånd att brygga öl, så de måste skaffa ölet hos godkända bryggare. Till exempel i mars 1643 dömdes krögaren Henrik Frågers änka att betala fem koppardaler till ölbryggaren Matts Tontti. I juli samma år dömdes Jöran Kakolainens änka, som drev en krog, att betala ölbryggaren Hans Berndtsson för den öltunna som hon tagit med sig hem och öppnat för att medicinera sig. Ölförsäljningen kombinerades också med annan ekonomisk verksamhet. Sålunda klagade krögarhustrun Malin Häger i juli 1643 över att framlidne mästaren Jöran Skreddare sistlidna vinter av henne lånat fyra dyrbara glas, värda 1 daler styck, till Nils Olofssons dotters bröllop, där han varit uppassare. Skreddares änka dömdes att ersätta glasen.
År 1651 fanns det i staden sex officiella bryggerier som sålde öl till krogarna. Samtidigt omnämns i staden krogar som drevs av hantverkargillet, Erik Mattsson, Johan Nålmakare, Ernst Skinnare, Joachim Bandeman Skräddare, Bengt Sämskmakare, Henrik Knivsmed, Margareta Myssmakerska, borgmästardottern Elisabet Mårtensdotter, Karin Balbererska, köpman Mickel Ryttares änka Anna Larsdotter, Påval Eskilsson, Matts Köpi, Henrik Arkapoika, Bertil Bryggares änka, skräddare Johan Lillefooth och hustru Elsa Klaschou.
En av de nämnda krögarna, den tyske murarmästaren Matts Klaschous hustru Elsa, meddelades redan i oktober 1647 att grannarna klagat över att hon höll sin krog öppen efter stängningstid. Hantverksgesällerna ställde då till med slagsmål, förde oväsen och svor grovt samt missbrukade Guds heliga namn. Hustrun genmälde att hon inte sålt öl på olaga tid, och rådet beslöt hålla henne under uppsikt i framtiden.
Veli Pekka Toropainen
Översättning: Brita Löflund
Källor:
Riksarkivet (Helsingfors), Åbo rådstuvurätts protokoll z:11, 7.11.1640, 53−56; Åbo kämnärsrätts protokoll z 172, 28.3.1643, 98; 8.7.1643, 115; 10.7.1643, 116−116v.
Riksarkivet (Stockholm), Städers Acta. Åbo Vol. 83. sp.
Åbo stadsarkiv, Åbo rådstuvurätts protokoll BIa 19, 18.10.1647, 413; BIa 22, 8.2.1651, 17.
Katajala-Peltomaa, Sari & Toivo, Raisa Maria 2009: Noitavaimo ja neitsytäiti. Naisten arki keskiajalta uudelle ajalle. Atena. Jyväskylä, 139.
Nallinmaa-Luoto, Terhi 1973: Ylioppilaitten ja kaupunkilaisten suhteet Turun vanhan akatemian alkuaikoina. Pro gradu-avhandling inom ämnet Finlands historia, Åbo universitet, Åbo, 40−41.
Ling, Sofia 2011: Genusarbetsdelning i tidigmoderna städer. Levebröd. Vad vet vi om tidigmodern könsarbetsdelning? Benny Jacobsson & Maria Ågren (red.). Opuscula Historica Upsaliensia 47. Uppsala, 164−165.
Ranta, Raimo 1977: Åbo stads historia 1600−1721. Band I. Åbo.
Stadin, Kekke 2004: Stånd och genus i stormaktstidens Sverige. Nordic Academic Press. Riga, 212−214.
