Etikettarkiv: rättegångar

1800-talet

Fyllefest och klädesstölder i Åbo 1833

Lämna en kommentar

Två drängar, Jacob Michelsson och Gustav Matsson från Lundo, hade tröttnat på det slitsamma lantarbetet och beslöt sig för att söka arbete i Åbo. Staden erbjöd efter branden 1827 många arbetsuppgifter inom byggnadsverksamhet, transport och underhållning och det här lockade också drängarna. Avsikten var god men det hela slutade i stället med en fyllefest och klädesstölder. Drängarnas eskapader i staden finns rikt dokumenterade i polisförhör och rättsprotokoll. De öppnar upp det historiska landskapet i Åbo och ger en unik tidsbild i gästgiverier och krogar, gator och gränder några sena höstdagar den 12:te till 14:de november 1833.

Sjökapten Fredrik Willhelm Hjelt lät 1830 uppföra ett tvåvånings stenbyggnad i petersbursk empirestil vid Gamla Stortorget. Hjelt hade sin bostad i husets övre våning medan utrymmena på gatuplanet hyrdes ut som affärslokaler, bland annat till fanjunkarehustrun Hedvig Helena Hjelms värdshus. Bild Åbo stadsmuseum.

Drängarna inkvarterade sig i Åbo i klockringare Lauréns gård i första stadsdelen invid Lilla Tavastgatan. De såg sig omkring i staden och sökte sig bland annat till gästgiveriet Ringsberg utanför Nylands tull. De träffade en gammal bekant från en tidigare marknad, borgarsonen Ephraim Eklund, som bad dem följa med till fanjunkarhustru Hedvig Helena Hjelms värdshus i det nybyggda så kallade Hjeltska huset invid gamla Stortorget eller redan då benämnt Nikolajtorg. Först avnjöt de tre koppar kaffe och fortsatte med både öl och porter. Från Hjelm gick de till traktören Gustaf Enbergs värdshus i hörnet av Arsenigatan och Stora Tavastgatan. Värdshuset hade både skänkrum och biljardrum. Efter att ha druckit varsitt spetsglas vin fortsatte de till norra sidan av Aura å till traktörsänkan Maria Sjöberg vid Hampspinnaregatan och förfriskade sig med åtskilliga dryckesvaror, bland annat tre koppar té; även de uppassande pigorna bjöds på drycker. Kumpanerna återkom snart tillbaka till södra sidan av åstranden till Anton Soltanis konditori, även schweitzeri kallad, vid Stora Tavastgatan, inte långt från Nikolajtorget. De beställde och erhöll sex spetsglas portvin. Vid det här laget måste sällskapet säkert ha varit på ganska gott humör så de fortsatte till hattmakare åldermannen Henrik Öhmans värdshus, som låg avskilt i ändan av Tavastgatan invid Tavasttull nedanför den så kallade Ryssbacken i före detta kyrkokvarteret. Stället kallades för ”Parken” och sköttes av Öhmans hustru Anna Maria.  Där serverades dem ytterligare åtminstone tre glas franskt vin. Efter att Erlund gått hem fortsatte drängarna festandet.

Man slås av hur mycket och vilka olika sorter alkohol drängarna förtärde under dagen. De besökte inte vanliga brännvinskrogar, där drängar, gesäller, sjömän och annat löst folk fördrev tiden, utan finare värdshus, kaféer, restauranger och konditorier som fungerade som mötesplatser för stadens mer välsituerade invånare och besökare. Det gav kanske drängarna impulsen att från skänkrum och tamburer stjäla fina och dyrbara kläder: rockar och pälsar, hattar och silverskedar och till och med en bordduk, galoscher och ett hästtäcke. Stöldgodsets värde uppgick till totalt 202 riksdaler banco eller 127 silverrubler, vilket vid den tiden var en mycket stor summa. Enbart en lantarbetares dagslön var enligt markegångstaxan 1833 för Åbo och Björneborgs län en halv rubel silver.

De stulna handgjorda kläderna var värdefulla och kunde säljas vidare eller användas som betalningsmedel. De bars främst av medlemmar av de högre stånden och var ett uttryck för deras samhälleliga ställning och förmögenhet. Drängarna Jacob och Gustaf bar inte sådana klädesplagg, utan de hade enkla hemvävda gråa och blåfärgade vadmalskläder. Kläder var lätta att transportera, svåra att identifiera och kunde snabbt omvandlas till pengar eller bytas ut mot andra varor. Stulna kläder hamnade ofta i den livliga klädhandeln på marknader, hos hälare eller klädmäklare. Så högst troligt är att drängarnas avsikt var att förtjäna en passlig slant vid försäljning av kläderna i staden. Kläder fyllde samma funktioner som pengar, det vill säga de var värdebevarare, värdebärare och betalningsmedel. Begagnade kläder och textilier kunde gå som hårdvaluta; ett par stövlar eller en finare jacka kunde motsvara flera veckolöner för en arbetare eller till och med priset för en häst.

Drängarna hann dock inte långt med stöldgodset utan häktades rätt så snart och ägodelarna återlämnades till sina ägare. Förutom stulna kläder lyckades drängarna stjäla en brännvinspanna av koppar, men det är redan en helt annan historia.  Ephraim Erlund och Jacob Michelsson hårdnekade till brott och kunde inte trots flera vittnen dömas. Gustaf Mattsson hann död i feber innan domstolsbehandlingen började.

Mikael Korhonen

Källor och litteratur

Åbo hovrätts arkiv, Jacob Michelssons personakt ÅD 56/1834, Riksarkivet Åbo enhet.

Åbo Allmänna Tidning och Åbo tidningar.

Jonsson, Pernilla & Kristina Lilja, ” Strategier för krediter. Begagnade kläder och textilier som värdebevarare och värdebärare i 1800-talets Västerås”, Historisk tidskrift 3/2015.

Uotila, Merja, ”Kun talonpojat ryhtyivät kuluttamaan. Pukeutuminen miehen aseman ja varallisuuden ilmentäjänä 1800-luvun alun suomalaisesssa maaseutuyhteisössä”, Säädyllistä ja säädytöntä. Pukeutumisen historiaa renessanssista 2000-luvulle, Helsinki 2019.

1600-talet

Studenten Sigfridus Boijas död

Lämna en kommentar

Åbo rådstuvurätt utredde mellan augusti och december 1642 omständigheterna kring studenten Sigfridus Erici Boijas död. Studenten var född i Åbo vid Fägatan. Han hade besökt stadskällaren den 15 augusti tillsammans med Joachimus Joachimi Stutaeus, som också var student, och hittades drunknad i Aura å nedanför David Måses hus den 22 augusti.  

Alexander Wattsons hus i Kyrkokvarteret, på den plats där Pinella nu finns. Planritningen är gjord av lantmätaren Olaus Gangius efter år 1630. Riksarkivet, Stockholm. Bild Veli Pekka Toropainen 2024.

Sigfridus gamle vän och studiekamrat Henrik Mattsson, som hade lämnat studierna och övergått till handelsbranschen, hade kommit från Stockholm föregående dag. Dagen därpå hade han pratat med Sigfridus klockan sex på bron i Åbo. Sigfridus hade bett honom komma med studenterna till stadskällaren. Henrik hade avböjt och sagt sig vara alltför trött för ett krogbesök. Sigfridus hade då bett om att få låna en mark och sagt att han senare på natten skulle komma till Henriks skuta och sova där. När de skildes åt hade Sigfridus och Joachimus gått till stadskällaren. 

På sitt logi hade Henrik badat bastu och sovit, utan att vidare träffa Sigfridus. Följande dag hade han gått till Fägatan och frågat efter denne, men ingen i huset visste var han var. Henrik hade tänkt att Sigfridus rest med Joachimus till dennes gård på ön Kakskerta, för dit hade han ämnat ta sig. När Sigfridus sedan hittades i ån hade han haft svarta hårtussar i handen och 15 mark i byxfickan fast han inte haft några pengar alls då han begav sig till källaren.

Barberaren Mårten Sumboldt, som beordrats att granska kroppen genast efter att den hittats, sade att han inte hittat några tecken på att Sigfridus skulle han blivit slagen eller huggen med något redskap. Han hade jämfört hårtussarna i Sigfridus hand med dennes eget hår och konstaterat att de härrörde från dennes eget huvud. Hur de hamnat i Sigfridus hand kunde han inte säga.

Sigfridus bror Anders Eriksson Bakare, som var bagarmästare i Åbo, berättade att en piga från gillestugan kommit för att bese Sigfridus döda kropp. Av hennes tal hade han slutit sig till att brodern på gillestugan deltagit i kortspel och råkat i gräl med någon. Gillestugan förestods av Joachim Strokercks hustru, som blev tillfrågad huruvida Sigfridus den kvällen varit på gillets krog. Hon sade att där bara funnits tre svenskar som just anlänt till staden. Något kortspel eller gräl hade inte förekommit där den kvällen. 

Alexander Wattsons piga berättade att hon kommit för att se Sigfridus för att hon känt honom då hon tidigare tjänade i Köppilä vid Fägatan. Hon hade gått förbi på morgonen då hon tillsammans med borgmästare Johan Knutssons lille son drivit kor längs Fägatan. Hon hade inte heller sett Sigfridus dricka i Wattsons hus den ifrågavarande kvällen. Uppassaren på Anders Merthens krog, Anders Kellaresven tillfrågades vilka gästerna varit den ifrågavarande aftonen. Sigfridus hade han inte sett, och han sade sig ha stängt krogens dörr klockan 9 i enlighet med magistratens föreskrifter. Efter det hade det inte heller skett någon utskänkning. 

Emedan Anders Bakare misstänkte att hans bror senare på kvällen besökt sin vän Henrik Mattsson eftersändes dennes tolvårige dräng Bengt Månsson. Pojken berättade att han var född i Örebro och börjat sin tjänst hos Henrik i Stockholm. Tillfrågad om saken svarade Bengt att han känt igen Sigfridus, som under den hårda stormnatten varit i hans husbondes skuta. Henrik och Bengt hade kommit ombord vid ett sent klockslag, och Bengt hade redan hunnit somna då han tillsades att hämta Sigfridus med jollen till skutan. Henrik och Sigfridus hade gått in i kajutan, och Henrik hade slagit eld samt stängt kajutans dörr. Han hade täckt fönstret med en hatt. Själv hade Bengt gått ner för att sova. När han på morgonen frågat Henrik vart Sigfridus tagit vägen hade denne svarat att han rott honom i land och att han gått hem till sig. Henrik förnekade allt detta och sade sig ha sovit, sjuk och illamående, i sitt logi hos Klemet Posoila. 

Därpå frågade man Bengt om han kunde berätta hurdant hår och hurdana kläder gästen hade haft. Pojken sade att denne haft mörkt hår, svarta kläder och svarta strumpor. Dessutom hade gästen varit storväxt och ganska fet, vilken stämde in på Sigfridus. Bengt berättade vidare, att samme man redan på dagen besökt skutan tillsammans med en prästman och där druckit en kanna öl. Henrik sade att Sigfridus och herr Johannes Frisius besökt skutan vid ettiden och sedan avlägsnat sig tillsammans. Bengt höll fast vid det han sagt: Sigfridus hade kommit tillbaka på natten. Men Henrik förnekade allt och sade sig ha rent samvete som han kunde leva och dö med. Även Klemet Posoilas piga intygade att Henrik först badat bastu och sedan legat hos Posoila hela måndagskvällen.

Henrik Mattsson berättade hurdan Bengt egentligen var: när Bengt på en gata i Stockholm tog emot städseln som dräng hade han sagt att han var från Örebro och att hans föräldrar var döda. När Henrik nu på hösten ånyo hade varit i Stockholm hade pojkens far Måns Smed från Nordmalin stämt honom, så att han inför rådstuvurätten måste avge en försäkran att han skulle återbörda gossen till Stockholm. Sigfridus bror Anders Bakare ville inte heller binda Henrik vid broderns död utan sade bara att han tolkat pojkens berättelser på det sättet. Sigfridus mor berättade att Sigfridus och Henrik alltid varit goda vänner och att Henrik besökt henne vid ett par tillfällen. När Henriks hår jämfördes med de hårtussar som Sigfridus haft i handen konstaterade man att färgen var densamma men att Henriks hårstrån var längre och tunnare. 

Henrik Hassu berättade att Henrik dröjt sig kvar i hans bastu till sent på kvällen. Husets kvinnfolk sade att Henrik varit så sjuk att de hade svept in honom i fällar genast han kom. Henrik uppmanades än en gång att berättade sanningen och förelades ett exempel på hur en dold gärning senare ändå avslöjas. Henrik svarade att han hade rent samvete som inte hindrade honom från att ta nattvarden och som han kunde dö med. Till sist beslöt rätten att inte döma Henrik som skyldig till Sigfridus död emedan Sigfridus och Henriks vänskap varit långvarig och trofast och emedan man inte kunde lita på pojken Bengts vittnesmål. Sigfridus död konstaterades ha varit ett olycksfall.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källa:

Åbo stadsarkiv, Magistratens arkiv BIa 15, Åbo rådstuvurätts protokoll 14.12.1642, 137─144.

1600-talet

Flickor samarbetade i stöldliga i Åbo 1697

Lämna en kommentar

Åren 1696−1698 var mycket exceptionella i Åbo kämnärs- och rådstuvurätt med avseende på de ärenden som behandlades. Största delen av fallen gällde stölder, och uttryckligen stölder begångna av omyndiga barn. De drevs till att stjäla av hungern som berodde på missväxtåren efter 1695, och många av dem hade kommit långt bort ifrån till staden för att tigga ihop till sin försörjning emedan maten tagit slut i deras hemort på landsbygden under nödåren. En av stölderna gällde änkefru Maria Rosendahls klädförråd, och för den anklagades fyra flickor: Maria, Lisbeta och två som båda hette Karin. 

Kung Karl XI avled, kung Karl XII kröntes och kungliga slottet Tre kronor i Stockholm brann ned under den värsta hungersnödens tid. Tecken på världens undergång präglade stämningarna. Karl XI:s begravning, gravyr av Sébastien Leclerc, ursprunglig bild av Nicodemus Tessin d.y. 1697. Museiverket.

Anna Remmare, piga hos häradsdomare Erik Tavaststiernas änka Maria Rosendahl, berättade i kämnärsrätten att 14-åriga tiggarflickan Karin Hansdotter den 1 juli 1697 övernattade i fruns hus. På natten hade tyg försvunnit från fruns egen kammare och pigan hade blivit av med ett förkläde. Eftersom inga andra fanns i huset ansåg pigan att Karin var skyldig till stölden. Karin anhölls, och hon berättade att hon var född i Stockholm men vistats i Reval och i Nyland, varifrån hon föregående vinter kommit till Åbo. Hon nekade till stölden, men Anna sade att hon redan erkänt att hon stulit och gett de stulna sakerna till en annan tiggarflicka. Karin sade, att hon erkänt då frun och Remmare klätt av henne och piskat henne. Hon påstod visserligen att det var den andra tiggarflickan som övertalat henne att stjäla. 

Den här andra flickan, Maria Mickelsdotter från Sahalax, nekade till att ha fått något av Karin. Hon klagade över att hon förts till häktet i rådhuset och försetts med handbojor så att hennes händer fortfarande var ömma. Rådhusets vaktmästare Henrik Kleen blev tvungen att erkänna, att han satt handbojor på Maria för att få henne att erkänna. Karin bedyrade sin oskuld och påpekade att porten till huset varit låst då hon sovit i änkefruns hus och att hon sovit längre än Anna Remmare.

Stölden hos änkefru Maria Rosendahl behandlades åter den 17 juli 1697. Änkan hade fått veta, att flickan Karin Hansdotter, som tidigare anklagats för stöld, hade samarbetat med ytterligare två tiggarflickor, Lisbeta Jöransdotter och Karin Thomasdotter, som togs in för förhör. Av dem berättade Lisbeta att hon var född i Stockholm, fyllt 16 år och nu vistats i några år hos Erik Tull i Åbo. Karin åter berättade att hon var dotter till en kavallerist i Polusmäki i Reso och vistats i Tammela. Hon hade kommit till staden föregående vår och hade ingen fast bostad. 

De här två hade börjat prata med Karin Hansdotter på torget. Hon hade sagt sig känna till ett ställe där det fanns saker att stjäla. Karin Hansdotter hade lett flickorna till änkefru Rosendahls port, där de lagt sig att sova. På morgonsidan hade Karin släppt in dem genom porten och visat Karin Thomasdotter vägen till fruns stuga, där denna tagit klädespersedlar ur kistan och sedan fört dem till Tulls änka Elin Grelsdotter. Elin hade lovat skaffa klädpengar åt flickan, men i rätten förnekade hon detta. Hon förnekade också att Lisbeta vistats hos henne. Lisbeta hade endast en gång legat i huset då hon var sjuk, och då levde ännu Elins make. Karin Hansdotter sade att hon inte kände flickorna och inte varit på tjuvnadsstråt tillsammans med dem. 

Änkan och Lisbeta visades ut ur rättssalen och Karin Thomasdotter hördes i närvaro av Karin Hansdotter. Thomasdotter höll fast vid sin redogörelse för stölden och vid att hon fört persedlarna till Tulls änka. Dessutom hade Lisbeta dagen innan stulit kläder på Ryssbacken och fört dem till änkan, som lagt dem i sin kista. Änkan hade velat ha flickorna med sig på bärplockning, men de hade inte varit hågade. När änkan gett sig av för att plocka bär hade Lisbeta ur kistan tagit de kläder hon stulit på Ryssbacken och sedan sålt dem åt okända personer i båtarna vid åstranden. Hon förnekade att hon sett Hansdotter hemma hos änkan. Därpå inkallades Elin Tulls dotter Kirstin i rättssalen, och hon sade att hon inte sett någondera Karin hos modern före den föregående måndagen. När Lisbeta påstod sig ha bott hos Tulls i tre år ville änkan att hennes grannar skulle höras, så att det skulle bli klart att detta inte stämde.

När ärendet övertogs av rådstuvurätten förnekade Karin fortfarande att hon stulit något. Hon sade sig ha erkänt stölden enbart därför att Anna Remmare bakbundit hennes händer med ett rep och sedan piskat henne så hårt att hon var tvungen att erkänna. Anna medgav piskandet men sade att allt skett på befallning av hennes matmor Maria Rosendahl. Karin klagade ytterligare över att hon kastats helt naken ner i häktets källare, där hon fick försmäkta i kylan. Också Maria Mickelsdotter klagade över att hon försetts med handbojor och kastats i tjuvkällaren. För rådhusets vaktmästare Henrik Kleen påpekades, att ingenting nämndes om en sådan behandling i Marias dom. Kleen svarade att han handlat på detta sätt för att skrämma Maria till att erkänna mottagandet av de stulna kläderna.

Fallets vidare behandling i rätten måste uppskjutas ända till augusti eftersom varken änkan Rosendahl eller hennes piga Anna Remmare infann sig i rätten utan i stället anhöll om uppskov. När fallet återupptogs erkände Lisbeta Jöransdotter att hon fört klädespersedlar till Erik Tulls änka Elin Grelsdotter. Denna förnekade emellertid mottagandet och ville bevisa att hon vid den ifrågavarande tidpunkten befunnit sig på landsbygden. De tjuvaktiga flickebarnen hade kommit från landet till Åbo, och deras öde blev att dömas till piskning och förvisas från staden.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Riksarkivet, Åbo rådstuvurätts protokoll z:64,  5.7.1697, 758–759; 14.7.1697, 794−795; Riksarkivet, Åbo kämnärsrätts protokoll z:204, 3.7.1697, 491–493; 17.7.1697, 514−516.