Etikettarkiv: döden

Studenten Sigfridus Boijas död

Åbo rådstuvurätt utredde mellan augusti och december 1642 omständigheterna kring studenten Sigfridus Erici Boijas död. Studenten var född i Åbo vid Fägatan. Han hade besökt stadskällaren den 15 augusti tillsammans med Joachimus Joachimi Stutaeus, som också var student, och hittades drunknad i Aura å nedanför David Måses hus den 22 augusti.  

Alexander Wattsons hus i Kyrkokvarteret, på den plats där Pinella nu finns. Planritningen är gjord av lantmätaren Olaus Gangius efter år 1630. Riksarkivet, Stockholm. Bild Veli Pekka Toropainen 2024.

Sigfridus gamle vän och studiekamrat Henrik Mattsson, som hade lämnat studierna och övergått till handelsbranschen, hade kommit från Stockholm föregående dag. Dagen därpå hade han pratat med Sigfridus klockan sex på bron i Åbo. Sigfridus hade bett honom komma med studenterna till stadskällaren. Henrik hade avböjt och sagt sig vara alltför trött för ett krogbesök. Sigfridus hade då bett om att få låna en mark och sagt att han senare på natten skulle komma till Henriks skuta och sova där. När de skildes åt hade Sigfridus och Joachimus gått till stadskällaren. 

På sitt logi hade Henrik badat bastu och sovit, utan att vidare träffa Sigfridus. Följande dag hade han gått till Fägatan och frågat efter denne, men ingen i huset visste var han var. Henrik hade tänkt att Sigfridus rest med Joachimus till dennes gård på ön Kakskerta, för dit hade han ämnat ta sig. När Sigfridus sedan hittades i ån hade han haft svarta hårtussar i handen och 15 mark i byxfickan fast han inte haft några pengar alls då han begav sig till källaren.

Barberaren Mårten Sumboldt, som beordrats att granska kroppen genast efter att den hittats, sade att han inte hittat några tecken på att Sigfridus skulle han blivit slagen eller huggen med något redskap. Han hade jämfört hårtussarna i Sigfridus hand med dennes eget hår och konstaterat att de härrörde från dennes eget huvud. Hur de hamnat i Sigfridus hand kunde han inte säga.

Sigfridus bror Anders Eriksson Bakare, som var bagarmästare i Åbo, berättade att en piga från gillestugan kommit för att bese Sigfridus döda kropp. Av hennes tal hade han slutit sig till att brodern på gillestugan deltagit i kortspel och råkat i gräl med någon. Gillestugan förestods av Joachim Strokercks hustru, som blev tillfrågad huruvida Sigfridus den kvällen varit på gillets krog. Hon sade att där bara funnits tre svenskar som just anlänt till staden. Något kortspel eller gräl hade inte förekommit där den kvällen. 

Alexander Wattsons piga berättade att hon kommit för att se Sigfridus för att hon känt honom då hon tidigare tjänade i Köppilä vid Fägatan. Hon hade gått förbi på morgonen då hon tillsammans med borgmästare Johan Knutssons lille son drivit kor längs Fägatan. Hon hade inte heller sett Sigfridus dricka i Wattsons hus den ifrågavarande kvällen. Uppassaren på Anders Merthens krog, Anders Kellaresven tillfrågades vilka gästerna varit den ifrågavarande aftonen. Sigfridus hade han inte sett, och han sade sig ha stängt krogens dörr klockan 9 i enlighet med magistratens föreskrifter. Efter det hade det inte heller skett någon utskänkning. 

Emedan Anders Bakare misstänkte att hans bror senare på kvällen besökt sin vän Henrik Mattsson eftersändes dennes tolvårige dräng Bengt Månsson. Pojken berättade att han var född i Örebro och börjat sin tjänst hos Henrik i Stockholm. Tillfrågad om saken svarade Bengt att han känt igen Sigfridus, som under den hårda stormnatten varit i hans husbondes skuta. Henrik och Bengt hade kommit ombord vid ett sent klockslag, och Bengt hade redan hunnit somna då han tillsades att hämta Sigfridus med jollen till skutan. Henrik och Sigfridus hade gått in i kajutan, och Henrik hade slagit eld samt stängt kajutans dörr. Han hade täckt fönstret med en hatt. Själv hade Bengt gått ner för att sova. När han på morgonen frågat Henrik vart Sigfridus tagit vägen hade denne svarat att han rott honom i land och att han gått hem till sig. Henrik förnekade allt detta och sade sig ha sovit, sjuk och illamående, i sitt logi hos Klemet Posoila. 

Därpå frågade man Bengt om han kunde berätta hurdant hår och hurdana kläder gästen hade haft. Pojken sade att denne haft mörkt hår, svarta kläder och svarta strumpor. Dessutom hade gästen varit storväxt och ganska fet, vilken stämde in på Sigfridus. Bengt berättade vidare, att samme man redan på dagen besökt skutan tillsammans med en prästman och där druckit en kanna öl. Henrik sade att Sigfridus och herr Johannes Frisius besökt skutan vid ettiden och sedan avlägsnat sig tillsammans. Bengt höll fast vid det han sagt: Sigfridus hade kommit tillbaka på natten. Men Henrik förnekade allt och sade sig ha rent samvete som han kunde leva och dö med. Även Klemet Posoilas piga intygade att Henrik först badat bastu och sedan legat hos Posoila hela måndagskvällen.

Henrik Mattsson berättade hurdan Bengt egentligen var: när Bengt på en gata i Stockholm tog emot städseln som dräng hade han sagt att han var från Örebro och att hans föräldrar var döda. När Henrik nu på hösten ånyo hade varit i Stockholm hade pojkens far Måns Smed från Nordmalin stämt honom, så att han inför rådstuvurätten måste avge en försäkran att han skulle återbörda gossen till Stockholm. Sigfridus bror Anders Bakare ville inte heller binda Henrik vid broderns död utan sade bara att han tolkat pojkens berättelser på det sättet. Sigfridus mor berättade att Sigfridus och Henrik alltid varit goda vänner och att Henrik besökt henne vid ett par tillfällen. När Henriks hår jämfördes med de hårtussar som Sigfridus haft i handen konstaterade man att färgen var densamma men att Henriks hårstrån var längre och tunnare. 

Henrik Hassu berättade att Henrik dröjt sig kvar i hans bastu till sent på kvällen. Husets kvinnfolk sade att Henrik varit så sjuk att de hade svept in honom i fällar genast han kom. Henrik uppmanades än en gång att berättade sanningen och förelades ett exempel på hur en dold gärning senare ändå avslöjas. Henrik svarade att han hade rent samvete som inte hindrade honom från att ta nattvarden och som han kunde dö med. Till sist beslöt rätten att inte döma Henrik som skyldig till Sigfridus död emedan Sigfridus och Henriks vänskap varit långvarig och trofast och emedan man inte kunde lita på pojken Bengts vittnesmål. Sigfridus död konstaterades ha varit ett olycksfall.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källa:

Åbo stadsarkiv, Magistratens arkiv BIa 15, Åbo rådstuvurätts protokoll 14.12.1642, 137─144.

En hedersam begravning

Försilvrade kopparprydnader på år 1677 avlidna fru Märta Oxenstiernas kista i släkten Horns grav i Åbo domkyrka. Veli Pekka Toropainen 2025.

Vad behövdes för en hedersam begravning på 1600-talet? Pengar, förstås! De adliga behövde pengar till de begravningssköldar som bars i begravningstågen, till de utsmyckade kistorna och till de av sten skulpterade gravmonumenten. Både adeln och borgarna donerade dopfuntar, mässkrudar och annat dyrbart till Åbo domkyrka till Guds ära och bevarandet av sitt eget minne. Men också den fattige måste betala sina skillingar för att begrava någon eller själv komma i graven på ett hedersamt sätt.

*

Medlemmen i Åborådet Johan Graan anförde sommaren 1695 klagomål över att Per Nissiläs hustrus, Elisabet Jakobsdotters lik hade hittats i en öppen källare vid Gamla Kyrkogatan, där det legat redan i tre år efter att därförinnan ha förvarats i hemmet i ett halvt år. Nissilä förklarade att han inte haft råd att låta begrava sin hustru. Han hade väntat på att hustruns släktingar från Onnistaipale i Orivesi skulle komma till staden och ta hand om saken. Nissilä sade dessutom, att det bara gått ett halvt år sedan han i hemlighet en natt drog hustruns lik till källaren på en kälke. Före det hade liket funnits i hans hem ända sedan hustrun dog strax före jul år 1692. Rätten ville höra de kvinnor som varit med om att lägga liket i kistan. Kvinnorna intygade att paret hade haft ett gott samliv och att hustrun varit sjuk länge innan hon dog. Rätten beslöt att Hustru Elisabet skulle begravas. Emedan maken skulle ha kunnat låta begrava henne utan kostnad på grund av att han var fattig, dömdes han till att böta ettusen silverdaler – det motsvarade värdet på en rik köpmans hus. Ärendet underställdes hovrätten eftersom mannen inte förmådde betala böterna.

*

Prästerskapet fick ersättning för sitt deltagande i begravningsprocessen. Det gillades inte av alla, utan man tyckte att prästerna var giriga. Så klagade också domkyrkans finskspråkige kaplan Jacobus Kilovius och hospitalspredikanten Lars Kanis i maj 1669 över att hustru Gertrud Ambrosiusdotter från Klosterkvarteret hade sjungit följande nidvisa om dem på finska till melodi av psalmen Herre tu äst min skiölldh:  

Kilo virren allcka,
Kanis saa marckan pallcka,
Kanis käy Kilon edell,
Kilo sit rumin edell.
Kanis hän edes prise,
Ja Kilo peräs härise.
Kanis käy Kilon edell,
Kilo sitt rumin edell,
puall marcka aja taka,
eij hän sijt ikän laka.

*

Adelsmannahustrun Ingeborg Stensdotter Tavast berättade för rätten i maj 1686, att hon redan år 1678 avtalat med Simon Lydeman om att denne av hennes egen koppar skulle förfärdiga delar till hennes mans, major Kristian Fredrik von Wedells likkista. Det överenskomna priset var 50 daler, och Lydeman hade redan fått hälften av summan. Nu krävde hustru Ingeborg att få tillbaka såväl kopparn som pengarna eftersom arbetet inte blivit färdigt. Lydeman genmälde, att han använt kopparn till fötter och prydnader på kistan och att han tillverkat dessa efter guldsmed Kasper Kellners mönster. Men enligt honom hade frun inte på långa tider visat något intresse för arbetet. Koppardelarna sade sig Lydeman ha sänt till Kellner för att försilvras, och han hade också skickat med åtta lod silver. Kellner var närvarande i rätten och berättade, att han också försilvrat delarna och att han blivit lovad 120 daler i lön. Lydeman fick behålla sina 25 daler, för han hade gjort vad han skulle och sänt kopparn till Kellner. Denne åter kunde inte framlägga bevis för sitt påstående att prydnaderna hade förstörts i en eldsvåda. Han blev tvungen att betala 20 daler för materialet åt Ingeborg Tavast och han miste sitt arbete. I det här skedet hade majoren redan begravts i en annan kista.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Lähteet:

RA (Riksarkivet) z:37, ÅRP (Åbo rådstuvurätts protokoll) 19.5.1669, 234–241; RA z:62, ÅRP 8.7.1695, 288–290.

RA z:194, ÅKP (Åbo kämnärsrätts protokoll) 12.5.1686, 48−49; RA z:202, ÅKP 25.6.1695, 386−387.