Åbo rådstuvurätt utredde mellan augusti och december 1642 omständigheterna kring studenten Sigfridus Erici Boijas död. Studenten var född i Åbo vid Fägatan. Han hade besökt stadskällaren den 15 augusti tillsammans med Joachimus Joachimi Stutaeus, som också var student, och hittades drunknad i Aura å nedanför David Måses hus den 22 augusti.  

Sigfridus gamle vän och studiekamrat Henrik Mattsson, som hade lämnat studierna och övergått till handelsbranschen, hade kommit från Stockholm föregående dag. Dagen därpå hade han pratat med Sigfridus klockan sex på bron i Åbo. Sigfridus hade bett honom komma med studenterna till stadskällaren. Henrik hade avböjt och sagt sig vara alltför trött för ett krogbesök. Sigfridus hade då bett om att få låna en mark och sagt att han senare på natten skulle komma till Henriks skuta och sova där. När de skildes åt hade Sigfridus och Joachimus gått till stadskällaren. 

På sitt logi hade Henrik badat bastu och sovit, utan att vidare träffa Sigfridus. Följande dag hade han gått till Fägatan och frågat efter denne, men ingen i huset visste var han var. Henrik hade tänkt att Sigfridus rest med Joachimus till dennes gård på ön Kakskerta, för dit hade han ämnat ta sig. När Sigfridus sedan hittades i ån hade han haft svarta hårtussar i handen och 15 mark i byxfickan fast han inte haft några pengar alls då han begav sig till källaren.

Barberaren Mårten Sumboldt, som beordrats att granska kroppen genast efter att den hittats, sade att han inte hittat några tecken på att Sigfridus skulle han blivit slagen eller huggen med något redskap. Han hade jämfört hårtussarna i Sigfridus hand med dennes eget hår och konstaterat att de härrörde från dennes eget huvud. Hur de hamnat i Sigfridus hand kunde han inte säga.

Sigfridus bror Anders Eriksson Bakare, som var bagarmästare i Åbo, berättade att en piga från gillestugan kommit för att bese Sigfridus döda kropp. Av hennes tal hade han slutit sig till att brodern på gillestugan deltagit i kortspel och råkat i gräl med någon. Gillestugan förestods av Joachim Strokercks hustru, som blev tillfrågad huruvida Sigfridus den kvällen varit på gillets krog. Hon sade att där bara funnits tre svenskar som just anlänt till staden. Något kortspel eller gräl hade inte förekommit där den kvällen. 

Alexander Wattsons piga berättade att hon kommit för att se Sigfridus för att hon känt honom då hon tidigare tjänade i Köppilä vid Fägatan. Hon hade gått förbi på morgonen då hon tillsammans med borgmästare Johan Knutssons lille son drivit kor längs Fägatan. Hon hade inte heller sett Sigfridus dricka i Wattsons hus den ifrågavarande kvällen. Uppassaren på Anders Merthens krog, Anders Kellaresven tillfrågades vilka gästerna varit den ifrågavarande aftonen. Sigfridus hade han inte sett, och han sade sig ha stängt krogens dörr klockan 9 i enlighet med magistratens föreskrifter. Efter det hade det inte heller skett någon utskänkning. 

Emedan Anders Bakare misstänkte att hans bror senare på kvällen besökt sin vän Henrik Mattsson eftersändes dennes tolvårige dräng Bengt Månsson. Pojken berättade att han var född i Örebro och börjat sin tjänst hos Henrik i Stockholm. Tillfrågad om saken svarade Bengt att han känt igen Sigfridus, som under den hårda stormnatten varit i hans husbondes skuta. Henrik och Bengt hade kommit ombord vid ett sent klockslag, och Bengt hade redan hunnit somna då han tillsades att hämta Sigfridus med jollen till skutan. Henrik och Sigfridus hade gått in i kajutan, och Henrik hade slagit eld samt stängt kajutans dörr. Han hade täckt fönstret med en hatt. Själv hade Bengt gått ner för att sova. När han på morgonen frågat Henrik vart Sigfridus tagit vägen hade denne svarat att han rott honom i land och att han gått hem till sig. Henrik förnekade allt detta och sade sig ha sovit, sjuk och illamående, i sitt logi hos Klemet Posoila. 

Därpå frågade man Bengt om han kunde berätta hurdant hår och hurdana kläder gästen hade haft. Pojken sade att denne haft mörkt hår, svarta kläder och svarta strumpor. Dessutom hade gästen varit storväxt och ganska fet, vilken stämde in på Sigfridus. Bengt berättade vidare, att samme man redan på dagen besökt skutan tillsammans med en prästman och där druckit en kanna öl. Henrik sade att Sigfridus och herr Johannes Frisius besökt skutan vid ettiden och sedan avlägsnat sig tillsammans. Bengt höll fast vid det han sagt: Sigfridus hade kommit tillbaka på natten. Men Henrik förnekade allt och sade sig ha rent samvete som han kunde leva och dö med. Även Klemet Posoilas piga intygade att Henrik först badat bastu och sedan legat hos Posoila hela måndagskvällen.

Henrik Mattsson berättade hurdan Bengt egentligen var: när Bengt på en gata i Stockholm tog emot städseln som dräng hade han sagt att han var från Örebro och att hans föräldrar var döda. När Henrik nu på hösten ånyo hade varit i Stockholm hade pojkens far Måns Smed från Nordmalin stämt honom, så att han inför rådstuvurätten måste avge en försäkran att han skulle återbörda gossen till Stockholm. Sigfridus bror Anders Bakare ville inte heller binda Henrik vid broderns död utan sade bara att han tolkat pojkens berättelser på det sättet. Sigfridus mor berättade att Sigfridus och Henrik alltid varit goda vänner och att Henrik besökt henne vid ett par tillfällen. När Henriks hår jämfördes med de hårtussar som Sigfridus haft i handen konstaterade man att färgen var densamma men att Henriks hårstrån var längre och tunnare. 

Henrik Hassu berättade att Henrik dröjt sig kvar i hans bastu till sent på kvällen. Husets kvinnfolk sade att Henrik varit så sjuk att de hade svept in honom i fällar genast han kom. Henrik uppmanades än en gång att berättade sanningen och förelades ett exempel på hur en dold gärning senare ändå avslöjas. Henrik svarade att han hade rent samvete som inte hindrade honom från att ta nattvarden och som han kunde dö med. Till sist beslöt rätten att inte döma Henrik som skyldig till Sigfridus död emedan Sigfridus och Henriks vänskap varit långvarig och trofast och emedan man inte kunde lita på pojken Bengts vittnesmål. Sigfridus död konstaterades ha varit ett olycksfall.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källa:

Åbo stadsarkiv, Magistratens arkiv BIa 15, Åbo rådstuvurätts protokoll 14.12.1642, 137─144.