Åren 1696−1698 var mycket exceptionella i Åbo kämnärs- och rådstuvurätt med avseende på de ärenden som behandlades. Största delen av fallen gällde stölder, och uttryckligen stölder begångna av omyndiga barn. De drevs till att stjäla av hungern som berodde på missväxtåren efter 1695, och många av dem hade kommit långt bort ifrån till staden för att tigga ihop till sin försörjning emedan maten tagit slut i deras hemort på landsbygden under nödåren. En av stölderna gällde änkefru Maria Rosendahls klädförråd, och för den anklagades fyra flickor: Maria, Lisbeta och två som båda hette Karin.
Anna Remmare, piga hos häradsdomare Erik Tavaststiernas änka Maria Rosendahl, berättade i kämnärsrätten att 14-åriga tiggarflickan Karin Hansdotter den 1 juli 1697 övernattade i fruns hus. På natten hade tyg försvunnit från fruns egen kammare och pigan hade blivit av med ett förkläde. Eftersom inga andra fanns i huset ansåg pigan att Karin var skyldig till stölden. Karin anhölls, och hon berättade att hon var född i Stockholm men vistats i Reval och i Nyland, varifrån hon föregående vinter kommit till Åbo. Hon nekade till stölden, men Anna sade att hon redan erkänt att hon stulit och gett de stulna sakerna till en annan tiggarflicka. Karin sade, att hon erkänt då frun och Remmare klätt av henne och piskat henne. Hon påstod visserligen att det var den andra tiggarflickan som övertalat henne att stjäla.
Den här andra flickan, Maria Mickelsdotter från Sahalax, nekade till att ha fått något av Karin. Hon klagade över att hon förts till häktet i rådhuset och försetts med handbojor så att hennes händer fortfarande var ömma. Rådhusets vaktmästare Henrik Kleen blev tvungen att erkänna, att han satt handbojor på Maria för att få henne att erkänna. Karin bedyrade sin oskuld och påpekade att porten till huset varit låst då hon sovit i änkefruns hus och att hon sovit längre än Anna Remmare.
Stölden hos änkefru Maria Rosendahl behandlades åter den 17 juli 1697. Änkan hade fått veta, att flickan Karin Hansdotter, som tidigare anklagats för stöld, hade samarbetat med ytterligare två tiggarflickor, Lisbeta Jöransdotter och Karin Thomasdotter, som togs in för förhör. Av dem berättade Lisbeta att hon var född i Stockholm, fyllt 16 år och nu vistats i några år hos Erik Tull i Åbo. Karin åter berättade att hon var dotter till en kavallerist i Polusmäki i Reso och vistats i Tammela. Hon hade kommit till staden föregående vår och hade ingen fast bostad.
De här två hade börjat prata med Karin Hansdotter på torget. Hon hade sagt sig känna till ett ställe där det fanns saker att stjäla. Karin Hansdotter hade lett flickorna till änkefru Rosendahls port, där de lagt sig att sova. På morgonsidan hade Karin släppt in dem genom porten och visat Karin Thomasdotter vägen till fruns stuga, där denna tagit klädespersedlar ur kistan och sedan fört dem till Tulls änka Elin Grelsdotter. Elin hade lovat skaffa klädpengar åt flickan, men i rätten förnekade hon detta. Hon förnekade också att Lisbeta vistats hos henne. Lisbeta hade endast en gång legat i huset då hon var sjuk, och då levde ännu Elins make. Karin Hansdotter sade att hon inte kände flickorna och inte varit på tjuvnadsstråt tillsammans med dem.
Änkan och Lisbeta visades ut ur rättssalen och Karin Thomasdotter hördes i närvaro av Karin Hansdotter. Thomasdotter höll fast vid sin redogörelse för stölden och vid att hon fört persedlarna till Tulls änka. Dessutom hade Lisbeta dagen innan stulit kläder på Ryssbacken och fört dem till änkan, som lagt dem i sin kista. Änkan hade velat ha flickorna med sig på bärplockning, men de hade inte varit hågade. När änkan gett sig av för att plocka bär hade Lisbeta ur kistan tagit de kläder hon stulit på Ryssbacken och sedan sålt dem åt okända personer i båtarna vid åstranden. Hon förnekade att hon sett Hansdotter hemma hos änkan. Därpå inkallades Elin Tulls dotter Kirstin i rättssalen, och hon sade att hon inte sett någondera Karin hos modern före den föregående måndagen. När Lisbeta påstod sig ha bott hos Tulls i tre år ville änkan att hennes grannar skulle höras, så att det skulle bli klart att detta inte stämde.
När ärendet övertogs av rådstuvurätten förnekade Karin fortfarande att hon stulit något. Hon sade sig ha erkänt stölden enbart därför att Anna Remmare bakbundit hennes händer med ett rep och sedan piskat henne så hårt att hon var tvungen att erkänna. Anna medgav piskandet men sade att allt skett på befallning av hennes matmor Maria Rosendahl. Karin klagade ytterligare över att hon kastats helt naken ner i häktets källare, där hon fick försmäkta i kylan. Också Maria Mickelsdotter klagade över att hon försetts med handbojor och kastats i tjuvkällaren. För rådhusets vaktmästare Henrik Kleen påpekades, att ingenting nämndes om en sådan behandling i Marias dom. Kleen svarade att han handlat på detta sätt för att skrämma Maria till att erkänna mottagandet av de stulna kläderna.
Fallets vidare behandling i rätten måste uppskjutas ända till augusti eftersom varken änkan Rosendahl eller hennes piga Anna Remmare infann sig i rätten utan i stället anhöll om uppskov. När fallet återupptogs erkände Lisbeta Jöransdotter att hon fört klädespersedlar till Erik Tulls änka Elin Grelsdotter. Denna förnekade emellertid mottagandet och ville bevisa att hon vid den ifrågavarande tidpunkten befunnit sig på landsbygden. De tjuvaktiga flickebarnen hade kommit från landet till Åbo, och deras öde blev att dömas till piskning och förvisas från staden.
Veli Pekka Toropainen
Översättning: Brita Löflund
Källor:
Riksarkivet, Åbo rådstuvurätts protokoll z:64, 5.7.1697, 758–759; 14.7.1697, 794−795; Riksarkivet, Åbo kämnärsrätts protokoll z:204, 3.7.1697, 491–493; 17.7.1697, 514−516.