Två drängar, Jacob Michelsson och Gustav Matsson från Lundo, hade tröttnat på det slitsamma lantarbetet och beslöt sig för att söka arbete i Åbo. Staden erbjöd efter branden 1827 många arbetsuppgifter inom byggnadsverksamhet, transport och underhållning och det här lockade också drängarna. Avsikten var god men det hela slutade i stället med en fyllefest och klädesstölder. Drängarnas eskapader i staden finns rikt dokumenterade i polisförhör och rättsprotokoll. De öppnar upp det historiska landskapet i Åbo och ger en unik tidsbild i gästgiverier och krogar, gator och gränder några sena höstdagar den 12:te till 14:de november 1833.
Drängarna inkvarterade sig i Åbo i klockringare Lauréns gård i första stadsdelen invid Lilla Tavastgatan. De såg sig omkring i staden och sökte sig bland annat till gästgiveriet Ringsberg utanför Nylands tull. De träffade en gammal bekant från en tidigare marknad, borgarsonen Ephraim Eklund, som bad dem följa med till fanjunkarhustru Hedvig Helena Hjelms värdshus i det nybyggda så kallade Hjeltska huset invid gamla Stortorget eller redan då benämnt Nikolajtorg. Först avnjöt de tre koppar kaffe och fortsatte med både öl och porter. Från Hjelm gick de till traktören Gustaf Enbergs värdshus i hörnet av Arsenigatan och Stora Tavastgatan. Värdshuset hade både skänkrum och biljardrum. Efter att ha druckit varsitt spetsglas vin fortsatte de till norra sidan av Aura å till traktörsänkan Maria Sjöberg vid Hampspinnaregatan och förfriskade sig med åtskilliga dryckesvaror, bland annat tre koppar té; även de uppassande pigorna bjöds på drycker. Kumpanerna återkom snart tillbaka till södra sidan av åstranden till Anton Soltanis konditori, även schweitzeri kallad, vid Stora Tavastgatan, inte långt från Nikolajtorget. De beställde och erhöll sex spetsglas portvin. Vid det här laget måste sällskapet säkert ha varit på ganska gott humör så de fortsatte till hattmakare åldermannen Henrik Öhmans värdshus, som låg avskilt i ändan av Tavastgatan invid Tavasttull nedanför den så kallade Ryssbacken i före detta kyrkokvarteret. Stället kallades för ”Parken” och sköttes av Öhmans hustru Anna Maria. Där serverades dem ytterligare åtminstone tre glas franskt vin. Efter att Erlund gått hem fortsatte drängarna festandet.
Man slås av hur mycket och vilka olika sorter alkohol drängarna förtärde under dagen. De besökte inte vanliga brännvinskrogar, där drängar, gesäller, sjömän och annat löst folk fördrev tiden, utan finare värdshus, kaféer, restauranger och konditorier som fungerade som mötesplatser för stadens mer välsituerade invånare och besökare. Det gav kanske drängarna impulsen att från skänkrum och tamburer stjäla fina och dyrbara kläder: rockar och pälsar, hattar och silverskedar och till och med en bordduk, galoscher och ett hästtäcke. Stöldgodsets värde uppgick till totalt 202 riksdaler banco eller 127 silverrubler, vilket vid den tiden var en mycket stor summa. Enbart en lantarbetares dagslön var enligt markegångstaxan 1833 för Åbo och Björneborgs län en halv rubel silver.
De stulna handgjorda kläderna var värdefulla och kunde säljas vidare eller användas som betalningsmedel. De bars främst av medlemmar av de högre stånden och var ett uttryck för deras samhälleliga ställning och förmögenhet. Drängarna Jacob och Gustaf bar inte sådana klädesplagg, utan de hade enkla hemvävda gråa och blåfärgade vadmalskläder. Kläder var lätta att transportera, svåra att identifiera och kunde snabbt omvandlas till pengar eller bytas ut mot andra varor. Stulna kläder hamnade ofta i den livliga klädhandeln på marknader, hos hälare eller klädmäklare. Så högst troligt är att drängarnas avsikt var att förtjäna en passlig slant vid försäljning av kläderna i staden. Kläder fyllde samma funktioner som pengar, det vill säga de var värdebevarare, värdebärare och betalningsmedel. Begagnade kläder och textilier kunde gå som hårdvaluta; ett par stövlar eller en finare jacka kunde motsvara flera veckolöner för en arbetare eller till och med priset för en häst.
Drängarna hann dock inte långt med stöldgodset utan häktades rätt så snart och ägodelarna återlämnades till sina ägare. Förutom stulna kläder lyckades drängarna stjäla en brännvinspanna av koppar, men det är redan en helt annan historia. Ephraim Erlund och Jacob Michelsson hårdnekade till brott och kunde inte trots flera vittnen dömas. Gustaf Mattsson hann död i feber innan domstolsbehandlingen började.
Mikael Korhonen
Källor och litteratur
Åbo hovrätts arkiv, Jacob Michelssons personakt ÅD 56/1834, Riksarkivet Åbo enhet.
Åbo Allmänna Tidning och Åbo tidningar.
Jonsson, Pernilla & Kristina Lilja, ” Strategier för krediter. Begagnade kläder och textilier som värdebevarare och värdebärare i 1800-talets Västerås”, Historisk tidskrift 3/2015.
Uotila, Merja, ”Kun talonpojat ryhtyivät kuluttamaan. Pukeutuminen miehen aseman ja varallisuuden ilmentäjänä 1800-luvun alun suomalaisesssa maaseutuyhteisössä”, Säädyllistä ja säädytöntä. Pukeutumisen historiaa renessanssista 2000-luvulle, Helsinki 2019.