Vad behövdes för en hedersam begravning på 1600-talet? Pengar, förstås! De adliga behövde pengar till de begravningssköldar som bars i begravningstågen, till de utsmyckade kistorna och till de av sten skulpterade gravmonumenten. Både adeln och borgarna donerade dopfuntar, mässkrudar och annat dyrbart till Åbo domkyrka till Guds ära och bevarandet av sitt eget minne. Men också den fattige måste betala sina skillingar för att begrava någon eller själv komma i graven på ett hedersamt sätt.

*

Medlemmen i Åborådet Johan Graan anförde sommaren 1695 klagomål över att Per Nissiläs hustrus, Elisabet Jakobsdotters lik hade hittats i en öppen källare vid Gamla Kyrkogatan, där det legat redan i tre år efter att därförinnan ha förvarats i hemmet i ett halvt år. Nissilä förklarade att han inte haft råd att låta begrava sin hustru. Han hade väntat på att hustruns släktingar från Onnistaipale i Orivesi skulle komma till staden och ta hand om saken. Nissilä sade dessutom, att det bara gått ett halvt år sedan han i hemlighet en natt drog hustruns lik till källaren på en kälke. Före det hade liket funnits i hans hem ända sedan hustrun dog strax före jul år 1692. Rätten ville höra de kvinnor som varit med om att lägga liket i kistan. Kvinnorna intygade att paret hade haft ett gott samliv och att hustrun varit sjuk länge innan hon dog. Rätten beslöt att Hustru Elisabet skulle begravas. Emedan maken skulle ha kunnat låta begrava henne utan kostnad på grund av att han var fattig, dömdes han till att böta ettusen silverdaler – det motsvarade värdet på en rik köpmans hus. Ärendet underställdes hovrätten eftersom mannen inte förmådde betala böterna.

*

Prästerskapet fick ersättning för sitt deltagande i begravningsprocessen. Det gillades inte av alla, utan man tyckte att prästerna var giriga. Så klagade också domkyrkans finskspråkige kaplan Jacobus Kilovius och hospitalspredikanten Lars Kanis i maj 1669 över att hustru Gertrud Ambrosiusdotter från Klosterkvarteret hade sjungit följande nidvisa om dem på finska till melodi av psalmen Herre tu äst min skiölldh:  

Kilo virren allcka,
Kanis saa marckan pallcka,
Kanis käy Kilon edell,
Kilo sit rumin edell.
Kanis hän edes prise,
Ja Kilo peräs härise.
Kanis käy Kilon edell,
Kilo sitt rumin edell,
puall marcka aja taka,
eij hän sijt ikän laka.

*

Adelsmannahustrun Ingeborg Stensdotter Tavast berättade för rätten i maj 1686, att hon redan år 1678 avtalat med Simon Lydeman om att denne av hennes egen koppar skulle förfärdiga delar till hennes mans, major Kristian Fredrik von Wedells likkista. Det överenskomna priset var 50 daler, och Lydeman hade redan fått hälften av summan. Nu krävde hustru Ingeborg att få tillbaka såväl kopparn som pengarna eftersom arbetet inte blivit färdigt. Lydeman genmälde, att han använt kopparn till fötter och prydnader på kistan och att han tillverkat dessa efter guldsmed Kasper Kellners mönster. Men enligt honom hade frun inte på långa tider visat något intresse för arbetet. Koppardelarna sade sig Lydeman ha sänt till Kellner för att försilvras, och han hade också skickat med åtta lod silver. Kellner var närvarande i rätten och berättade, att han också försilvrat delarna och att han blivit lovad 120 daler i lön. Lydeman fick behålla sina 25 daler, för han hade gjort vad han skulle och sänt kopparn till Kellner. Denne åter kunde inte framlägga bevis för sitt påstående att prydnaderna hade förstörts i en eldsvåda. Han blev tvungen att betala 20 daler för materialet åt Ingeborg Tavast och han miste sitt arbete. I det här skedet hade majoren redan begravts i en annan kista.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Lähteet:

RA (Riksarkivet) z:37, ÅRP (Åbo rådstuvurätts protokoll) 19.5.1669, 234–241; RA z:62, ÅRP 8.7.1695, 288–290.

RA z:194, ÅKP (Åbo kämnärsrätts protokoll) 12.5.1686, 48−49; RA z:202, ÅKP 25.6.1695, 386−387.