I Åbo var 1600-talet barockens tid. Stilen gynnade tunga och pompösa former, vilket också kom till synes i storborgarnas smycken. De bevarade porträtten av den tidens aboensiska borgare är inte så många, men bouppteckningar, pantsättningslistor och rådstuvurättens protokoll avslöjar en del om dyrbarheterna och de hals- och dräktsmycken som kvinnorna i Åbo då åtrådde.

*

En allmän uppfattning om Åbobornas ädelmetallsmycken får man av de panter som samlats hos Jakob Wolle d.y.:s änka Ingeborg Gerdner. Paret idkade omfattande bankirverksamhet, vari ingick lån mot pant. Åborådet uppbevarade dessa panter i rådhuset efter Wolles död. En av kistorna öppnades den 4 februari 1640 och visade sig innehålla 129 värdeföremål. Vid samma tid fanns det i Wolles eget hushåll 71 skedar, varav största delen var oinlösta panter.

Den öppnade kistan innehöll silverskålar, -stop, -kåsor, -remmare och -bägare, halskedjor av guld, förgyllda och oförgyllda halskedjor med vidhängande mynt, silverbeslag, guld- och silverringar, en amulettring, diamant- och pärlringar, en nyckelkedja och en kalk av silver, silverbälten med tillhörande kedjor, ett lock till en kredens (ett större dryckeskärl), silverknappar, etthundra lösa granatstenar samt silvertråd för pärlstickeri. Föremålen tillhörde representanter för det ledande borgerskapet, småborgarna, hantverkarna, adeln, tjänstemännen och prästerna. Dessutom fanns det i kistan tiotals förgyllda och oförgyllda silverskedar, som också var de vanligaste metallföremålen av värde i dokumenten. En sked var i allmänhet värd endast några koppardaler, så många hade råd att skaffa sig sådana. De var också lätta att transporterna och pantsätta eller sälja.

Stadens enda pärlstickarfamilj fick sina uppdrag av kyrkan och de adliga. De kyrkotextiler som bevarats i Åbo domkyrkomuseum är broderade med guld- eller silvertråd. Till adelsmännens klädedräkt hörde guld- och silvergaloner. Från och med år 1664 reglerades galonmängden av kronans överflödsförordningar. Pärlstickarfamiljens kvinnor, Hebla och Maria Pärlestickerska, mor och dotter, anlitades som brudfrämmor eftersom de i sin ägo hade dyrbarheter som fem guldprydnader, en förgylld krona, guldringar och silverbälten. 

Köpman Johan Såger efterlämnade diamant-, safir-, rubin- och turkosguldringar i arv åt Elin Plagman och barnen. Dödsboets övriga guld- och silverföremål vägde 52 resp.  900 lod, tillsammans 12,5 kilo. Köpman Thomas Trälls bouppteckning från år 1636 belyser hurdana dyrbarheter en enskild familj inom det ledande borgerskapet kunde ha i sin ägo. På borden kunde man ställa fram tiotals tennfat och -tallrikar och dessutom hade man en silverskål, tre silverkannor varav en med guldbård, en halvfärdig silverkanna, ett silverstop, en förgylld kredens och dito bordskrans samt tre förgyllda och tio silverskedar. Bland smyckena nämns ett förgyllt bälte med sammetsremmar, två silverbälten, en silverkedja, en halskedja av guld, ett pärlhalsband, ett armband gjort av tio gulddukater, två halssmycken gjorda av penningar, två släta guldringar, en pärlring av guld, en emaljring, en ring med sten, en signetring av silver, en slät ring och en kedjering. Dessa smycken tillföll döttrarna och svärsönerna.

* 

År 1646 behandlades i rätten ett fall där Isak Rothovius hustru, biskopinnan Karin Andersdotter hade lånat ett pärlhalsband med en vikt på 2½ lod i januari 1642 och i pant givit kaptenshustrun Barbro Stahl en silverskål som vägde 84 lod samt en mängd silverknappar. För bruket av pärlorna hade hon betalt ett lispund lin och ett lispund fläsk. Biskopinnan ville ha tillbaks sina silversaker, men Barbro påstod att det var fråga om en byteshandel. Biskopinnan genmälde, att hon aldrig skulle ha bytt hundra lod silver mot 2½ lod pärlor. Johan Silfverspåra svarade på sin hustrus vägnar och framhöll, att biskopinnan fortfarande vägrat överlämna pärlorna då hustrun något senare skulle resa till Riga. Barbro hade då lagt fram ett erbjudande om byteshandel, som parterna också enats om. Silvret hade Barbro haft med sig till Riga och där visat det för sin make. Biskopinnan vidhöll att hon gått med på byteshandeln endast på villkor att Barbro skulle skaffa henne fler pärlor i Riga. Domstolen beslöt att parterna skulle återbörda föremålen till de ursprungliga ägarna.

Ett annat rättsfall, där biskopinnan också var inblandad, visar att kvinnorna noga iakttog varandras klädsel och att de till exempel visste vem som ägde vilket smycke. När någon skaffade ett nytt smycke använde hon det och visade det tydligen också för andra. På det sättet ville man manifestera sin sociala ställning, men beteendet kunde också ha ett mer praktiskt ändamål: när alla kände till varandras dyrbarheter var det svårt att sälja dem ifall de blev stulna. Smyckesamlaren och pärlvännen biskopinnan Karin Andersdotter anförde i juni 1646 klagomål över att köpman Johan Sågers änka Elin Plagman påstått att biskopinnan bytt ut hennes guldkedja mot en av sämre kvalitet då hon lånat den av Elins dotter Brita Såger, hustru till köpman Kristoffer Franck. Elin hade deponerat kedjan hos sin dotter då hon själv reste bort från staden. 

Biskopinnan hade lånat kedjan sommaren 1645 då hon var brudfrämma i Uskela prästgård och en andra gång på hösten inför Wijsa Knutsdotters bröllop. När Elin Plagman sedan hade återfått kedjan av sin dotter, hade hon genast märkt att det inte var hennes egen kedja. I samband med von Birckholtz bröllop hade biskopinnan velat köpa Elin Plagmans smycke och som betalning erbjudit förgyllda kredenser. Om Elin Plagman inte ville sälja hade biskopinnan sagt sig vara redo att spela om smycket. Robert Ranckens hustru Elin Klöfverblad, Casper Ekmans hustru, Joachim Schultz hustru Elin Jemse, Henrik Scheffers hustru Margareta Wernberg och Balthazar Wernles hustru Katarina Gubbertz, som väl kände till Elin Plagmans smycken, var säkra på att hon hade fått fel kedja.

Det har bevarats ett exempel på hur en förmögen borgarhustru i Åbo klädde sig i mitten av 1600-talet. Sidenhandlanden Jost Schultz och hans hustru Magdalena Wernle lät måla sina porträtt år 1666. Målningen visar 34-åriga Magdalena iklädd en svart klänning av växtmönstrad klippt sammet med bred spetskrage och spetsmanschetter samt svart mössa. Kring halsen har hon en femradig guldkedja. Handlederna pryds av likaledes femradiga guldarmband, som har ett emaljerat lås med växtornament i rött, blått och vitt. På bröstet ovanför två svarta sidenrosetter bär hon en guldbrosch med ett emaljmotiv i samma färger och med samma ornament som armbanden. De stenprydda ringarna och solfjädern, som är gjord av ben och tydligen bemålad med röda tulpaner, kompletterar accessoarerna. Magdalenas smycken är av samma typ som nämns i de bevarade dokumenten.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

ÅSA (Åbo stadsarkiv), ÅRP (Åbo rådstuvurätts protokoll) BIa 12, 4.2.1640, 417–421; ÅSA, ÅRP BIa 12, Bilaga 4.2.1640, sp; ÅSA, ÅRP BIa 8, Bilaga 20.11.1635, sp; ÅSA, ÅRP BIa 18, 25.2.1646, 173─180; 26.11.1646, 78; ÅSA, ÅRP BIa 18, 3.6.1646, 279−286; ÅSA, ÅRP BIa 5, 24.5.1633, 60─60v; ÅSA, ÅRP BIa 31, 27.4.1661, 122−139; Åbo museicentral, Åbo slott, Barockrummet.