Måndagen den 18 maj 2026 beslöt Åbo stadsfullmäktige att en spårväg ska byggas i staden. I motsats till vad fallet var i Tammerfors blir spårvägen inte den första i sitt slag här: elspårvagnen hade premiär i Åbo julen 1908 och före det hade Finlands första hästspårväg betjänat Åboborna åren 1890–1892. Spårvagnarna bibehölls i Åbo ända till år 1972, då man ville skapa mera utrymme för privatbilismen, som ökat mycket snabbt. Åbo kan alltså ses som en föregångare i spårvägsbranschen, i fråga om såväl införandet som avslutandet och återinförandet av spårvägstrafiken. På spåren har det hänt ett och annat, och spårvägen har varit en synlig del av stadsbilden, så det är intressant att ta en titt på kollektivtrafikens och Åbobornas gemensamma resa genom tiderna. 

Greve August Armfelt hade en högtflygande idé: Åbo borde få en hästspårväg. Den unge grevens iver smittade av sig på Åbo stadsfullmäktige och man började bygga spårvägslinjer redan samma år, dvs. 1889. Medan Åbo i dag anklagas för att ha velat med beslutet om spårvägen var andan en annan för 137 år sedan: beslutsfattandet gled ”rekordsnabbt” igenom byråkratin. Åbo Tidning berättade 29.4.1890, att de fem första spårvagnarna var på väg från Stockholm till Åbo. Enligt uppgift hade de sittplatser för 17 personer, varutöver fem kunde färdas stående i vagnens bakre del. 

Sedan tog det bara en knapp vecka innan spårvagnarna körde i gång, vilket skedde söndagen den 4 maj 1890.  Åbo Underrättelser berättar: ”Alla woro naturligtwis nyfikna att profwa det nya fortskaffningsmedlet och wagnarne gingo derför från morgon till qwäll med fulla antalet passagerare”. Den enda linjen gick från Köpmansgatan till Varvstorget. Åbo Tidning skriver att de vackra vagnarna den första dagen lockade 2 100 personer att för 25 penni företa den långsam åkturen medan många människor ute på gatan betraktade vagnarna och trafiken. Priset sänktes redan följande vecka till 15 penni, och före månadsskiftet tog man i bruk rabatt- och årsbiljetter. 

Spårvägen blev emellertid inte lönsam och man avslutade trafiken i oktober 1890. Biljetterna hade visserligen gett inkomster, men utgifterna hade varit större. Aktiebolaget anhöll om ekonomiskt stöd av staden i december 1892 men fick avslag. De två sista åren hade vagnarna mestadels varit tomma enligt tidningen Aura. Uppgiften är emellertid något tvivelaktig då biljettförsäljningen tydligen hade inbringat den summa som budgeterats. I stora världen var stämningen kring spårvägarna redan elektrifierad: Aura berättade 23.4.1893 att en gasdriven spårvagn uppfunnits i Tyskland, och skribenten antog att detta var lösningen också för den olönsamma spårvägstrafiken i Åbo. Men Åboborna fick lov att vänta på den nya spårvägen ända till nästa århundrade.

Mikko Lähdesmäki

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Aura 16.12.1892 nr 293.

Aura 23.4.1893 nr 93.

Sirkiä, Hanna: Hyvästi ny sitt – Raitsikat: Turun raitiovaunuliikenteen lakkautus 1961–1972. Pro graduarbete, Åbo universitet, 2003.

Åbo Tidning 12.5.1890 nr 127.

Åbo Tidning 29.4.1890 nr 114.

Åbo Tidning 5.5.1890 nr 120.

Åbo Underrättelser 5.5.1890 nr 120 .