På Dövskolan i Åbo arrangerades i början av juni 1911 en utställning av en mera sällsynt typ, enligt tidningarna ”den första i sitt slag här i Finland”.  I skollokalerna hade man byggt upp en hantverksutställning som presenterade ett brett urval av konstverk och handarbeten som skapats av döva. Platsen var av betydelse emedan Åbo var en av pionjärstäderna i fråga om undervisningen av döva i Finland. Den unge Carl Oscar Malm hade grundat en privat dövskola i Borgå redan år 1846, men den skola som Malm grundade i Åbo blev landets första statliga dövskola. Den arbetade till en början i ett anspråkslöst trähus vid nuvarande Universitetsbacken. År 1899 ritade arkitekten Theodor Granstedt ett stiligt nytt skolhus av sten som i dag är känt som Åbo Universitets Hus Signum.

Till utställningen 1911 kom det både hantverk och hantverkare från alla håll i Finland. Mest uppmärksamhet fick den dövblinde svarvaren Frans Leijon (1878–1947), som hade gått i dövskolan i Jakobstad och ursprungligen kom från Yläne. Han hade mist synen och hörseln som barn och levt ett liv som naturbarn tills han som tioåring skickades till Jakobstad för att få undervisning. Under skolåren blev Frans en skicklig trähantverkare och snart lärde han sig också svarva, trots lärarnas motstånd.

En reporter från tidningen Uusi Aura besökte utställningen och fäste sig särskilt vid Frans. Han skrev: ”Förundransvärt var det att betrakta hans arbeten. En människa saknar syn och hörsel och kan trots det åstadkomma något dugligt! Han hade tillverkat en ogrässpade av järn, en ring av silver, en stoppsvamp och nåldynor av trä, en tallriksring och en nyckelplatta av mässing samt en namnskylt av nickel. Ett arbete som heter duga, gjort av en blind och dövstum. Till yrket är Frans Leijon svarvare.”

Frans hade ett speciellt bra känselsinne oh använde mycket tid till att göra träföremålens fogar sömlösa och ytorna släta. Hans handaskicklighet imponerade inte bara på redaktören utan också på de övriga utställningsbesökarna. Redaktören kunde inte låta bli att undra hur den här unge mannen kommunicerade. ”Med stor nyfikenhet följer man hans rörelser och gester. Med hjälp av känseln bildar han sig mycket behändigt en uppfattning om saker och ting. En annan person kan delge honom sina tankar medelst fingeralfabetet, som talas eller rättare sagt ritas i hans hand. På samma sätt ställer han själv många frågor med hjälp av fingrarna. Också på ett annat sätt kan han få reda på den andras tankar.  Han har nämligen alltid med sig en kubformad mässingsskiva med punktskriftsalfabetet. Då den andre för Leijons fingrar över bokstäverna kan denne snabbt forma ord och meningar.”

Vid tiden för Åbobesöket var Leijon 32 år. Då kunde han inte ännu ana att han efter några decennier skulle komma att bosätta sig nära Åbo, på ön Satava. Först efter flera decennier fann Frans sin familj, som han skiljts ifrån då han skickades till skolan i Jakobstad. Under de kommande åren skulle Frans komma att besöka dövskolan i Åbo på nytt flera gånger.

Hannu Salmi

Översättning: Brita Löflund

Källor:

”Kuuromykkä Frans Leijon”, Uusi Aura 4.6.1911.

Salmi, Hannu: Frans Leijon. Kuurosokean ihmeellinen elämä. Otava, Helsingfors 2025.