Den medeltida världsbilden byggde på både synliga och osynliga krafter, vilka ständigt påverkade människors vardag. De goda krafterna utgjordes av helgonen som man kunde vända sig till för att få hjälp och stöd, men det fanns också onda krafter i form av djävulen och demoner som lockade människorna till synd. Både helgonens och djävlarnas krafter kunde användas som förklaringsmodeller till olika livshändelser – helgonen i positiv bemärkelse till exempel genom mirakel i en nödsituation och djävlarna i negativ bemärkelse exempelvis i samband med olika brott.

Ett sådant fall där djävulen ansågs ha vilselett en man att begå ett allvarligt brott finner vi från Åbo år 1374 då biskop Johannes Vestfal kungjorde att en borgare i Åbo vid namn Johan Kölnare hade dräpt en man vid namn Johannes Lodewikskumpan på djävulens inrådan ”suadente dyabolo”. Dråpet hade lett till en konflikt mellan Johan Kölnare och den dräpte mannens anhöriga och varpå de ”genom goda mäns medling” hade nått en överenskommelse att Johan skulle göra en donation för den dödes själ till Åbo domkyrka. Det är också genom denna donation som det överhuvudtaget finns en källa som berättar om dråpet.

Det var alltså med anledning av Johannes Kölnares donation som biskopen utställdes ett brev som bekräftade att gåvan hade mottagits. Donationen bestod av en gård i Lundo socken som skulle finansiera grundandet av en altarstiftelse ägnat helgonet Bartolomeus inne i domkyrkan. Gåvan skulle finansiera uppehället för den präst som skulle tjänstgöra vid altaret och denne skulle varje år hålla en mässa för den dräptes själ på dennes dödsdag den första februari. Det var en mycket vanlig praktik att hålla minnesmässor över döda personers själar på deras dödsdag vilket i praktiken innebar att man började aftonen dagen innan med att hålla en vigilia, det vill säga en själavaka över den döde och på själva dödsdagen lästes de dödas officium, det vill säga bönestunder utmed dagen inklusive en mässa för att med hjälp av liturgin och förböner hjälpa den dödes själ i skärselden.

Att dö genom dråp var ett mycket dåligt sätt att dö på enligt medeltidens världsbild, eftersom detta skedde plötsligt och innebar att den döde antagligen varken hunnit bikta sig eller erhålla sista smörjelsen. Tiden skärselden ansågs som följd av detta bli särskilt plågsam och därför behövdes all hjälp som personen kunde få av de levande, till exempel genom instiftande av själavård. Att göra donationen var dock inte enbart till nytta för den dräpta personen själ utan också för donatorn eftersom en sådan from handling också kunde utgöra en del av processen för botgöring.

Det finns flera exempel från Åbo om liknande fall där dråp förlikades genom donationer för själavård vid någon av domkyrkans altarstiftelser. I lagstiftningen reglerades mord och dråp både i den världsliga och den kyrkliga rätten. Vid dråp var det vanligaste straffet böter och den som hade begått brottet var laglös ända tills det hade förlikats med den dödes anhöriga, liksom i fallet med Johannes Kölnares donation.

Anna-Stina Hägglund

Läs mer om detta i boken: Pyhimys naapurissa. Kuinka uskoa elettiin ja koettiin keskiajan Suomessa, Sari Katajala-Peltomaa, Anna-Stina Hägglund, Sofia Lahti, Marika Räsänen (Gaudeamus 2026).