I byn Ravattula i S:t Karins, alldeles på gränsen till nuvarande Åbo stad, har det funnits en kyrka som byggdes strax efter mitten av 1100-talet. Den lilla moränkullen Ristimäki (“Korsbacken”) nära Aura å dolde den här hemligheten inom sig ända fram till 2010-talet. Före de arkeologiska utgrävningarna antog man att platsen hade samband med gravläggningar. Undersökningarna visade, att det redan innan kyrkan byggdes fanns en liten begravningsplats på kullen där byborna begravt sina döda alltsedan 1000-talet. När kyrkan byggdes tillkom en ingärdad kyrkogård som användes av en större grupp människor. Flera hundra avlidna lades där till gravens ro.

Ravattula kyrka kan med skäl ses som Finlands äldsta kyrkofornlämning hittills. Denna ”Finlands äldsta kyrka” uppdagades år 2013 vid Åbo universitets undervisningsutgrävningar i arkeologi, ledda av författaren. Under jorden återstod träbyggnadens grund av natursten, och av den kan man se att kyrkan varit ungefär tio meter lång och sex meter bred. Den hade haft ett större långhus och ett smalare kor med altare i östra ändan. Sådana här kyrkor med smala kor byggdes i Finland i huvudsak mellan 1100-talet och 1300-talets början.

Kyrkans läge i hjärtat av Aura ådal gör att den är ett särskilt betydelsefullt forskningsobjekt. Befolkningen i Egentliga Finland hade antagit kristendomen redan på 1000-talet. De arkeologiska undersökningarna ger sådan information om den tidigaste kyrkliga organisationen i området som man inte kunnat få tidigare bland annat därför att skriftliga källor saknas. Ravattula kyrka visar att det kyrkliga livet i Aura ådal var uppdelat på små lokala församlingar redan på 1100-talet, mycket tidigare än vad man förut har antagit.

Kyrkan var placerad mitt i den bosättning som brukade den. Aura å var, liksom den Tavastländska Oxvägen strax intill, en viktig farväg och förbindelseled. I ådalen hade det senast under järnåldern uppstått välmående jordbrukssamhällen. Ravattula kyrka brukades av invånarna i ungefär fem byar som låg nära varandra. Senare under historisk tid blev de här byarna kända som Ravattula, Kausela, Littois, Kurala och Haga.

Ravattula kyrka och kyrkogården blev som fenomen relativt kortvariga och användes på sin höjd fram till 1230- eller 1240-talet. Att kyrkan övergavs kan knytas samman med mera vittgående förvaltningsreformer i Finlands missionsstifts område. Det år 1229 beviljade tillståndet att flytta biskopssätet ledde till att Korois i S:t Marie, som låg bara cirka tre kilometer från Ravattula, blev vårt lands kyrkliga centrum. Vid samma tid genomfördes också andra reformer, och senast i samband med dem uppstod större sockenförsamlingar. Det fanns då inte längre behov av små lokala kyrkor som användes av invånarna i ett fåtal byar, utan man övergick till en organisation med stora församlingar som underhölls av tiotals byar gemensamt.

I dag är Ristimäki i Ravattula en unik fornminnesplats mitt i ett kulturlandskap med historiska skiktningar. Efter utgrävningarna rekonstruerades kyrkobyggnadens stenfot och i östra ändan, på den plats där altaret ursprungligen fanns, restes ett vitt kors. Undersökningar har visat att här redan genom hela medeltiden fanns ett minneskors av trä, och därför började backen kallas Ristimäki.

Juha Ruohonen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Juha Ruohonen: Ravattulan Ristimäki ja Aurajokilaakson varhaisin seurakunnallinen järjestäytyminen. Karhunhammas 22, 2024.