Sommaren 2024 utfördes arkeologiska utgrävningar nedanför Kakolabacken vid Slottsgatan i Åbo. Man påträffade ett hörn av S:t Mikaels kyrka, som hörde till fattighuset i Åbo och flyttades hit i mitten av 1670-talet, och ungefär 400 skelett, som ska undersökas innan de återbördas till gravens ro. Den svåra hungersnöden år 1697 betydde döden för många fattighjon och för 300 tiggare som vallfärdat till staden. En del av dem begrovs på fattighusets kyrkogård och en del på den tillfälliga begravningsplatsen utanför Tavasttull, emedan utrymmet på S:t Mikaels begravningsplats inte längre räckte till. Vad vet vi om förhållandena på fattighuset under den här svåra tiden?
Staden var endast skyldig att ta hand om sina egna fattiga, barn födda i Åbo och dem som arbetat här och betalat skatt till staden. Folk från andra orter skickades till hemsocknen för att omhändertas där. Detta grundade sig på Örebrostadgan från 1617, där varje församling ålades att själv ta hand om sina fattiga. Dessutom skulle staden begrava sina fattiga på ett hedersamt sätt ifall man inte kunde få pengar av släktingarna eller på annat sätt.
Till exempel änkan Elin Jöransdotter anhöll underdånigast i augusti 1697 om att stadshospitalet skulle ge henne någon försörjningshjälp då hennes liv var så eländigt och fattigt. Hennes make, borgaren Henrik Arkapoika hade betalat skatt till staden i knappa 30 år. Rådman Bertil Letzle visste berätta, att 16 av hospitalets inhysingar hade avlidit, varför man av hospitalets medel kunde betala Elin åtminstone något.
Stadshospitalets, dvs. fattighusets, medel övervakades under året av fyra borgare, som utsetts av stadens råd. De turades om att ha ansvaret, en månad i taget. Från vart och ett av stadens fyra kvarter, som stadsdelarna kallades, utsågs en övervakare. Dessutom svarade fattighusets predikant Samuel Justander för matvarorna och veden, som levererades till de fattiga för deras försörjning och husets uppvärmning.
Fattighusets inhysingar och kassaförvaltarna hade motsatta uppfattningar om vad som var en tillräcklig försörjning, särskilt under hungeråren. Stadshospitalets inhysingar anförde sålunda i januari 1697 klagomål över förvaltarna: för det första var kosten alltför knapp, för det andra var det brist på ved och värme. Förvaltaren, köpman Gabriel Miltopaeus svarade att mat levererats på samma sätt som under hans företrädares tid och att han nyss köpt tio lass ved åt fattighjonen. Det konstaterades också, att inhysingarna brukat ved i onödan, vad det nu kunde betyda.
*
Fattighushjonens försörjning var i fara under hungeråren eftersom de borgare som skulle leverera säd var benägna att själva använda säden eller sälja den. Därför beslöt rådet i juli 1697 att skriva till landshövdingen för att förmå de därtill utsedda borgarna att leverera säd till fattighuset.
Då livet i hospitalet blev kärvt gav sig en del inhysingar ut i staden för att tigga om bidrag till sin försörjning. Inhysingarna hade emellertid inte rätt att avlägsna sig från hospitalet och uppträda störande. Därför upplästes i rådstuvurätten ett brev skrivet av landshövdingen 2.10.1697 enligt vilket magistraten framdeles skulle se till att hospitalets inhysingar inte störde borgarna i deras hem. Uppgiften ålades fattighusets drängar.
Begravningen av avlidna fattighjon innebar en hel del arbete för dem som tog hand om de döda, och rådet fanns sig tvunget att påpeka, att de avlidna skulle hanteras med respekt. Hospitalets kassaförvaltare fick också i april 1697, då antalet dödsfall ökade, ett meddelande om att de skulle fastställa en lön för hospitalsdrängarna, som hade mycket arbete. Då två gravgrävare inte förslog beslöt rådet i maj 1697 anställa fyra fattiga drängar för att gräva gravar. I lön skulle var och en få 20 koppardaler och dessutom det arv som hjonen eventuellt efterlämnade. Stadens kuskar tillsades att de skulle visa respekt vid hanteringen av de döda kroppar som de forslade till hospitalets begravningsplats, så att inga fler klagomål skulle inkomma.
Veli Pekka Toropainen
Översättning: Brita Löflund
Källor:
RA (Riksarkivet) z:64, ÅRP (Åbo rådstuvurätts protokoll) 1697, passim.