Kulturlandskapet har förändrats enormt under hundra år. Om vi ställdes till exempel i ett för oss välkänt byalandskap eller industrikomplex sådant det var år 1900, skulle det dröja en bra stund innan vi kände igen platsen. Den här texten behandlar inte byggnadsbeståndets förändringar utan det trädbestånd som erövrat det tidigare öppna landskapet.
Vi gör en runda
På vår runda vandrar vi förbi Ristimäki skola och Kurala bybacke. För hundra år sedan var Kurala en kal backe, där man placerat en bytomt. Trädgårdsintresset hade ännu inte vuxit sig så stort som det blev i det självständiga Finland tack vare marthornas verksamhet. På sekelgammalt sätt fanns byarna fortfarande ofta på bergiga backar som inte dög till odlingsmark. Mellan bergsknallarna fanns det sänkor dit man forslade jord ifall sådan inte redan fanns. I de här svackorna odlade man nyttoväxter, till exempel kål, lin och tobak. På bytomten kunde det finns något enstaka träd, men största delen av växtligheten åts upp av boskapen. Det gräs som blev kvar togs till vara som vinterfoder.
Ristimäki vid Aura ås strand hörde till Kurala by och fick en skola år 1913. Fotografierna visar att skolan byggdes på en kal och trädlös backe som höjde sig från åstranden. Vyerna åt alla håll var ståtliga. Enligt en karta från 1700-talet fanns här ängar och betesmark, tidigare också en väderkvarn. Platsen var trädlös, men på det brantaste strandberget fanns liksom i dag ett trädbestånd. Vid skolan anlade läraren Edvin Laaksonen en trädgård med ädellövträd. Sedermera har flera hus byggt på backen, och man kan på grund av alla trädgårdarna inte längre se skolan från Tavastvägen.
Hallis fors och by
År 1907 fanns det ett livskraftigt industrikluster vid Hallis fors. På S:t Marie kommuns sida fanns en stor kvarn som malde säd till både människo- och djurföda. På S:t Karins sida åter fanns en benmjölskvarn som producerade gödsel, en såg, en snickeriverkstad och en färgmjölsfabrik med bostads- och servicehus. Inte heller här fanns det plats för träd. Till mjölnarstugorna hörde små åkerlappar, där man odlade nyttoväxter. Fotografiet från 1907 visar att läget var detsamma också på Hallis bybacke.
Från Hallis gamla bro hade man för hundra år sedan fri utsikt mot byggnaderna både vid forsen och i byn. Boskapen som åt upp växtligheten gjorde man sig sedan av med och runt lantgårdarna anlade man trädgårdar. Landskapet vid forsen planerades för rekreationsbruk. Området är ett typexempel på hur ett av människan format landskap förändras i snabb takt då bruksändamålet blir ett annat. Det finns en stor mängd bevarade fotografier på Hallisområdet med vars hjälp man kan studera förändringens olika skeden. Man kan leta fram dem på adressen Finna.fi, där man samlat bland annat museernas och bibliotekens material att fritt brukas av allmänheten.
Tillbaka på hemgatan
Hagtornshäcken borde klippas. Men vad nu? Bara hälften av häcken består av hagtorn. När huset blev färdigt planterade man lönnar och bergsalmar bland tallarna på gården. Nu har skotten från dem tagit över häcken, som förnyades för några år sedan. Den bank som lät bygga husen gjorde på 1960-talet reklam för dem med affischer där det nämndes att de var belägna i en frisk tallskog. Affischens bild ger vid handen att detta också var korrekt. De här gårdarna har fått nya planteringar, som främst utgörs av ädellövträd och buskar. Landskapet har kvävts också här. Bostadsområdena i Åbo har blivit lövträdsdominerade, och till exempel tallar planteras numera endast sällan. Trädbeståndet har alltså förändrats kraftigt under hundra år. På joggingrundan lönar det sig sålunda att också studera landskapet med det förgångna för ögonen.
Veli Pekka Toropainen
Översättning: Brita Löflund