I juli 1890 var timmerman Anderssons nioårige son ute och plockade bär i skogen på Hirvensaloön. Han gick troligen barfota, för det var en varm sommardag. Plötsligt kände han en skarp smärta i foten. Han hade satt ner foten alltför nära en huggorm, kanske rentav trampat på den. Ormen hade känt sig hotad och huggit pojken i foten. Pojken kanske hann se ormen innan den försvann in i växtligheten och förstod då genast vad som hänt. Eller kanske han insåg det först senare, då smärtan ökade och det ställe där ormen huggit svullnade upp, liksom hela foten lite senare.
Åbotidningen Aura berättade om pojkens möte med ormen några dagar efter händelsen. I nyheten nämndes inte huruvida pojken varit ensam ute i skogen och inte heller hur han tagit sig hem på sin onda fot. Pojken föräldrar hade sökt läkarhjälp för sonen.
Samma dag blev också kusken Wilhelmsons åttaåriga dotter ormbiten. Hon hade plockat bär i backen vid Wirwotus, det vill säga nära nuvarande korsningen mellan Nylandsvägen och Begravningsplatsvägen, där det i tiden fanns en populär utomhusrestaurang vid namn Virvoitus. ”Må dessa händelser mana bärplockarna till försiktighet!” löd avslutningen på den korta nyhetsartikel som berättade om timmermannens son och kuskens dotter.
Arbetet var en central del av barndomen för nästan alla som levde på 1800-talet. Bärplockningen hörde till de göromål som också barnen klarade av. Barnen plockade främst lingon och blåbär, av vilka det fanns mycket i skogarna. De små fingrarna sträcktes också efter smultron och hallon på ängarna, på åkerrenarna och i skogskanterna. De vilda bären var ett värdefullt tillägg till de mindre bemedlades familjernas kost samt en källa till extrainkomster, emedan man sålde bär på torgen och på gatorna i städerna. Redan i slutet av 1800-talet plockade man i Finland också bär som såldes till utlandet.
Barnen stötte på ormar särskilt på landet, där de plockade bär eller hjälpte till med höbärgningen eller vallade boskap på ängarna och i skogarna. Ormen hörde således till på vardagens arbetsplatser. Människorna vande sig vid att ormar var vanliga på vissa ställen. Tidningarna berättar också ofta om möten med ormar i städerna, till exempel i Åbo, och städernas näromgivningar. Bland annat i den steniga terrängen uppe på Korpolaisbacken och ovanför Crichtons maskinverkstad fanns det mycket ormar åtminstone i början av 1890-talet.
Barn var särskilt sårbara när det gäller möten med huggormar, emedan huggormsbett var farligare för barn än för vuxna. Vid sekelskiftet 1800–1900 var ormbett fortfarande farligare än i dag eftersom avstånden till läkare var långa och förbindelserna långsamma och vårdmetoderna inte var lika effektiva som nu.
Aino Jämsä
Översättning: Brita Löflund
Källor och litteratur:
Käärmeen puremia. Aura, 25.07.1890, 1. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/56011?page=1. Nationalbibliotekets digitala material.
La Mela, Matti: Property rights in conflict: wild berry-picking and the Nordic tradition of allemansrätt. Scandinavian Economic History Review, (62) 3/2014, 266–289. https://doi.org/10.1080/03585522.2013.876928.
Nimistö ja osoitteet. Turun kaupunki. [webbsida] https://www.turku.fi/tietoa-turusta/nimisto-ja-osoitteet
Perälä, Tauno. Turun esikaupungit ja niiden aiheuttamat probleemat ensimmäiseen maailmansotaan mennessä. Åbo 1951.
Vainio-Korhonen, Kirsi: Lapset ja arki Suomessa 1600-luvulta 1900-luvun alkuun. Ingår i verket Ryysyläisyydestä osattomuuteen: Köyhyys lasten ja nuorten kertomana 1800-luvulta nykypäivään. Red. Anna-Maria Isola, Johanna Kallio, Antti Malinen och Kirsi Vainio-Korhonen, 31–53. Gaudeamus, Helsingfors 2026.
Warokaa käärmeitä. Aura 22.7.1892, 2. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/726508?page=2. Nationalbibliotekets digitala material.