Hoten mot Finland har ofta kommit från öster, men också från väster har fiender många gånger hittat hit för att plundra eller bomba den finska kusten. Danskarna eller ”jutarna” ville slå till mot Sverige och seglade därför till Finland i krigföringssyfte. I slutet av medeltiden – början av 1500-talet – hörde länderna till samma statsförbund, Kalmarunionen, som emellertid präglades av stridigheter. Början av seklet är också känd för jutehat i Finland. Makten innehades då av unionskonungen Hans (Johan II), som kröntes till Sveriges kung 1497 efter att ha besegrat Sveriges riksföreståndare Sten Sture i slaget vid Rotebro.

På grund av Hans maktbegär vände sig medlemmarna i Sveriges riksråd, som tidigare stött honom, nu emot honom. Upproret mot Hans nådde Åbo år 1501, då Åbo slott kapitulerade för rebellerna. De danska och svenska bönderna hade emellertid fått nog av den ändlösa maktkampen, och deras ”fredsrörelse” fick slut på kriget till lands.

Maktspelet kring Östersjön innebar också att Hans strävade efter att försvaga Hansan, och krigen medförde att den danska flottan förnyades och att sjöröveriet ökade. Hans försökte få bukt med de upproriska svenskarna uttryckligen genom sin övermakt till havs samt hot om landstigning och handelsblockad, som bland annat lybeckarna gick med på. Rebellerna hade redan nästan kuvats då Lybeck år 1509 inledde ett krig mot Hans.

Maktspelets mest förödande verkningar i Finland upplevdes åren 1507–1509, då danskarna gjorde snabba tillslag utmed kusten. Särskilt förödande var det anfall mot Åbo i början av augusti 1509 som leddes av den danske slottsherren från Bornholm, Otte Jørgensen Rud (ca 1482–1510/1511). Rud, som biskopskrönikan kallar ”orättfärdighetens son”, och hans män tog sig obemärkt förbi Åbo slott natten mellan torsdagen den 2:a och fredagen den 3:e augusti och anföll staden ”utstötande ett fruktansvärt stridsrop medan trummorna smattrade och hornen ljöd”. Slottets befälhavare Josef Pedersson var inte på plats, och slottsfogden Sander Arendsson, som ledde försvaret, hade inte tillräckligt med vare sig män eller ammunition, så han förmådde närmast bara störa anfallarna något.

Många Åboborgare dödades eller fördes som fångar till Köpenhamn. Plundringen pågick i fem dagar. Domkyrkan skövlades så att den blev nästan tom. Danskarna lade beslag på bland annat biskopsmitran, herdestaven och Särkilaxkalken av förgyllt silver. Mitran och staven återbördades till Åbo år 1516 efter att riksföreståndaren Svante Sture hört sig för om dem hos Hans på begäran av biskop Johannes Olofsson; mitrans ädelstenar saknades dock. Nattvardskalken och patenen hamnade genom förmedling av Ruds släktingar i Ejby kyrka och började därför kallas Ejbykalken

Rud levde vidare i folksägnerna och sammanblandades ofta med den norsk-danske amiralen med samma namn, som levde åren 1520–1565. Rud sägs ha gripits av samvetskval för sina gärningar och gett sig av på pilgrimsfärd till Jerusalem, men fribytaren mötte döden redan i Augsburg i Bayern.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Helsingin Sanomat 21.11.1959

Juusten, Paavali & Simo Heininen. Suomen Piispainkronikka. Suomalaisen kirjallisuuden seura, 1988.

Klemettilä, Hannele (red.). Suomalainen sotilas 3, Muinaisurhosta nihtiin. Kartcentralen, 2010.

Kuujo, Erkki. Åbo stads historia 1366–1521. Åbo stad, 1985.

Panu 13/1925.

Turun Sanomat 4.6.1925.