I Åbo upplevde man på 1650-talet en rivningsperiod då många medeltida och på 1500-talet byggda stenhus i centrum försvann ur stadsbilden. Det var inte fråga om Åbosjukan, det vill säga en vilja att riva för att ge plats åt nybyggen, utan om ett praktiskt tvång. I staden härjade flera bränder på 1500- och 1600-talet, och de fick husens stenmurar att vittra ner så att de rasade av sig självt. Särskilt ödesdiger för stenhusen var branden år 1656. Rådet måste meddela husägarna, att husen skulle rivas emedan de var farliga. 

*

Borgarna förväntades hålla sina hus i sådant skick att de inte till Åborådets förfäran skulle hånas av de köpmän som gästade staden. Därför tillsades köpman Petter Wedrich den 23 juni 1634 att sätta sin tomt i anständigt skick emedan den var en skam för staden, speciellt då den hade ett centralt läge. Han hade tidigare lovat upplåta tomten åt staden till plats för ett våghus, och om han inte nu reparerade byggnaderna skulle staden ta tomten i besittning. Försök gjordes att reparera byggnaderna, och till exempel i juni 1641 meddelades att murarmästare Matts Kössi hade arbetat med reparationer på Gregorius Sylvius gamla mur. Han hade stått på byggställningen och kastat en sten in på framlidne Johan De la Gardies gård, varvid stenen träffat knekten Mårten Jöransson i huvudet och orsakat ett sår.

Det finns uppgifter om brandskadade hus redan från 1500-talet. Under åren 1509−1600 drabbades Åbo av inalles 14 stora bränder som förstörde minst ett kvarter av fyra. Till exempel bränderna åren 1546 och 1593 förstörde bosättning i Kyrko- och Klosterkvarteren. Där låg bland annat Äijäläs hus. Vesilax dominus Jacobus Matthiae ville i februari 1598 dela arvet efter sin syster Barbro Mattsdotter till dennas dotter Brita Larsdotter Äijälä. Brita tillskrevs hälften av värdet på Äijäläs hus, 200 daler, samt ytterligare 50 daler som hennes styvmor Brita Sigfridsdotter hade lagt ut för reparation av Äijälähusets tak och murar efter branden. 

En av stadens värdefullaste bebyggda tomter hade vid sekelskiftet ägts av sedermera framlidna borgerskan Valborg Innamaa. I juli 1642 uppskattades värdet på huset med tillhörande stallgård till 6 000 koppardaler eller 3 000 silverdaler. Byggnaderna på tomten hade också en representativ interiör, för borgmästare Erik Knape, som kommit i besittning av huset, hade låtit måla salen i början av 1630-talet. Innamaas hus förlorade snabbt sitt värde efter Valborgs död emedan underhållet försummades då huset ställdes som säkerhet för ett lån. Räntmästare Balthazar Wernle fick i april 1650 meddelande om att den del av Innamaas hus som låg vid bron måste rivas emedan det var förfallet och lutade så kraftigt att man fruktade att det skulle orsaka andra skada. Stadens värderingsmän utförde i mars 1657 en inspektion av Innamaas hus. Då kunde man inte längre ge huset högre värde än 2 000 koppardaler emedan det hade så stora skador.

Också den del av Brinkalahuset som låg närmast porten var i mars 1661 i så dåligt skick att huset kunde rasa. Rådet beslöt att huset skulle rivas, men den i augusti avlidne Lars Kruus änka, grevinnan Agneta Horn anhöll om uppskov för att låta utföra reparationsarbeten emedan huset tillhörde de minderåriga barnen. Ett års uppskov beviljades. Om arbetena inte inleddes skulle huset tillfalla staden. Arbetena framskred inte, och hovrättsassessorn Anders Andersson klagade i april 1663 över att en del av Brinkalas mur hade rasat och bitar av den hade träffat hans hustru då hon några dagar tidigare varit på väg till kyrkan. Stadsfogden befalldes att låta riva de delar av huset som inte var beboeliga. Samma förfarande skulle verkställas gällande framlidne marskalk Gustaf Horns hus vid Kyrko Ågatan.

*

Gamla Hakola i Åbo låg på en tomt som gränsade till Stortorget, Tavastgatan och Kyrkogatan i Kyrkokvarteret. Tomten var så stor att två stenhus med två våningar och tillhörande övriga byggnader fick plats där. Tomthörnet var ändpunkten för Tavastländska Oxvägen och strandvägen från Viborg. Ett stenhus i två våningar på denna tomt nämns redan år 1456, då Ragvald Suurpää donerade det till Nådendals kloster. År 1479 övergick huset i den aboensiske vapendragaren Bengt Jönssons ägo. 

Tomten torde ha kommit i släkten Hakolas ägo efter branden 15.2.1546, som förstörde Kyrkokvarteret. Efter branden inledde kronan en omfattande försäljning av tomter till privatpersoner. Denna tomt köptes av borgaren Klemet Hakola, som nämns åren 1548−1553 Bränderna åren 1576 och 1593 förstörde största delen av staden. Om Hakolas öde finns inga uppgifter, men den senare branden hade skadat en del hus i närheten. Åbo brann åter år 1603, men branden i Klosterkvarteret begränsade sig till Hakolas grannar på andra sidan Fägatan. Hakolahusets medeltida murar stod kvar efter branden och reparerades efter behov. 

Söndervittrade murar orsakade även i Hakola en olycka som krävde ett människoliv. Stenhusen var byggda så att det uppstod en öppen gård. Den ena byggnaden löpte parallellt med torget och den andra fanns vid Kyrkogatan. I huset mot torget bodde professor Johannes Terserus med familj. Hovrättspresidenten Jöns Kurcks son, akademikern Gabriel Kurck hade nyligen flyttat in i övre våningen i huset vid Kyrkogatan i en lägenhet med storstuga och kammare. Tillsammans med honom bodde hans tyska och franska tjänare av vilka han lärde sig språk. Det föll murbruk från taket över dem, och Gabriels far hade beordrat en murare att inspektera läget på plats. Denne hann emellertid inte fram innan husets gavel helt överraskande rasade den 15 april 1642 klockan fyra på eftermiddagen. Gabriel satt då vid bordet och Nicolaus Champagnie på fönsterbänken. Fransmannen hann bara utropa ”Jesus Maria!” innan han krossades till döds av takbjälkarna som föll ned på gatan. Den tyske tjänaren var på väg in från kammaren, och bjälkarna gav också honom en smäll så att han förlorade medvetandet. En dryg timme efter raset grävdes Gabriel fram ur gruset som nådde honom till armhålorna. Som genom ett under skadades han inte. Också hans hund, som grävdes fram flera dagar senare, var oskadd. 

Hakola medeltida gård försvann slutligt ur gatubilden i Åbo då det bestämdes att huset skulle rivas efter storbranden 1656. Tvärsöver tomten planerades en ny gata, Stora Kyrkogatan, som skulle gå till domkyrkan. I april 1657 beslöt man inleda arbetena på den nya gatan, som drogs från Hakolatomten rakt till domkyrkan. Stadens skeppskarlar beordrades att riva ned husets murar, och som lön skulle de få alla tegel.

*

På 1630- och 1640-talet tvistade man i tio år i rätten om huset Pargas i Klosterkvarteret. Fastebrev för gården Pargas stora stenhus hade den 13 maj 1587 beviljats Elias Simonis, kyrkoherde i Pargas. Huset hade värderats till 250 dåtida daler. Kyrkoherden hade haft två söner, kyrkoherden i Töfsala Jeremias Eliae och Åboköpmannen Isak Eliasson, av vilka de övriga nu krävde arvedel. De övriga arvingarna var de sju döttrarna, nämligen Korpoherden Jöns hustru Sara, i Pargas bosatte Herr Pers hustru Karin, i Pargas bosatte Erik Kuts hustru Elin, i Lemlax bosatte Erik Bertilsson Hugguts hustru Margareta, i Nådendal bosatte Mårten Turissons hustru vars namn Giös ej visste, i Pargas bosatte Herr Thomas hustru Agneta och Giös mor, i Hattula bosatte Herr Grels hustru Elisabet. Domstolen beslöt att huset skulle delas mellan alla nio arvingarna enligt det pris som det värderats till efter Herr Elias död då Isak kommit i besittning av huset. I rätten presenterades åtta dokument, enligt vilka de övriga arvingarna redan fått olika summor, så Pargas Isaks familj behövde bara betala några tiotal daler. Det stora stenhuset hade tydligen tre våningar, för i övre våningen fanns åtminstone tre kammare med eldstad, och i en av dem bodde Isak Pargas änka Mechtild Stensdotter i slutet av 1640-talet.

Huset Pargas var förfallet, uppenbarligen på grund av bränder och bristande underhåll, och stadsfogden krävde i maj 1643 att Johan Isaksson Pargas skulle straffas för att han beordrats riva sin farliga stenmur inom två veckor men inte gjort det. Han befalldes ånyo att riva muren, och om någon olycka hade skett skulle ansvaret ha varit hans. I maj 1653 förklarades till sist framlidne Isak Pargas hus vara stadens egendom eftersom huset länge stått tomt. Husets värde uppskattades endast till 400 koppardaler. Samtidigt gavs order om att riva Fläskilä gårds mur i närheten av Pargas då man fruktade att den skulle rasa ner i gatan och skada förbipasserande. Husägarna hade inte rivit muren trots befallning, så kämnern beordrades att verkställa rivningen redan samma dag före solnedgången.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Riksarkivet, Rådstuvurätternas renoverade protokoll, Åbo kämnärsrätts protokoll z 171 (1641)

Åbo stadsarkiv, Magistratens arkiv, Åbo rådstuvurätts protokoll BIa 6−33 (1634−1663)

Hausen, Reinhold 1906: Landshöfdingen Friherre Gabriel Kurcks lefnadsminnen upptecknade af honom själf. Helsingfors.

Nikula, Oscar & Nikula, Sigrid 1987: Åbo stads historia 1521−1600. Första bandet. Åbo.