månadsarkiv: augusti 2026

1800-talet

Ormar och bärplockare i Åbo på 1800-talet

Lämna en kommentar

I juli 1890 var timmerman Anderssons nioårige son ute och plockade bär i skogen på Hirvensaloön. Han gick troligen barfota, för det var en varm sommardag. Plötsligt kände han en skarp smärta i foten. Han hade satt ner foten alltför nära en huggorm, kanske rentav trampat på den. Ormen hade känt sig hotad och huggit pojken i foten. Pojken kanske hann se ormen innan den försvann in i växtligheten och förstod då genast vad som hänt. Eller kanske han insåg det först senare, då smärtan ökade och det ställe där ormen huggit svullnade upp, liksom hela foten lite senare.

Åbotidningen Aura berättade om pojkens möte med ormen några dagar efter händelsen. I nyheten nämndes inte huruvida pojken varit ensam ute i skogen och inte heller hur han tagit sig hem på sin onda fot. Pojken föräldrar hade sökt läkarhjälp för sonen.

Samma dag blev också kusken Wilhelmsons åttaåriga dotter ormbiten. Hon hade plockat bär i backen vid Wirwotus, det vill säga nära nuvarande korsningen mellan Nylandsvägen och Begravningsplatsvägen, där det i tiden fanns en populär utomhusrestaurang vid namn Virvoitus.  ”Må dessa händelser mana bärplockarna till försiktighet!” löd avslutningen på den korta nyhetsartikel som berättade om timmermannens son och kuskens dotter.

Invånarna stötte på ormar både i Åbo och i näromgivningen, till exempel på Hirvensaloön, vid bärplockning eller höbärgning. Bild: Okänd familj på Hirvenluoto (nuv. Hirvensalo), exteriörfoto från 1905. Fotograf Viktor H. Auer / Åbo stadsmuseum.

Arbetet var en central del av barndomen för nästan alla som levde på 1800-talet. Bärplockningen hörde till de göromål som också barnen klarade av. Barnen plockade främst lingon och blåbär, av vilka det fanns mycket i skogarna. De små fingrarna sträcktes också efter smultron och hallon på ängarna, på åkerrenarna och i skogskanterna. De vilda bären var ett värdefullt tillägg till de mindre bemedlades familjernas kost samt en källa till extrainkomster, emedan man sålde bär på torgen och på gatorna i städerna. Redan i slutet av 1800-talet plockade man i Finland också bär som såldes till utlandet.

Barnen stötte på ormar särskilt på landet, där de plockade bär eller hjälpte till med höbärgningen eller vallade boskap på ängarna och i skogarna. Ormen hörde således till på vardagens arbetsplatser. Människorna vande sig vid att ormar var vanliga på vissa ställen. Tidningarna berättar också ofta om möten med ormar i städerna, till exempel i Åbo, och städernas näromgivningar. Bland annat i den steniga terrängen uppe på Korpolaisbacken och ovanför Crichtons maskinverkstad fanns det mycket ormar åtminstone i början av 1890-talet.

Barn var särskilt sårbara när det gäller möten med huggormar, emedan huggormsbett var farligare för barn än för vuxna. Vid sekelskiftet 1800–1900 var ormbett fortfarande farligare än i dag eftersom avstånden till läkare var långa och förbindelserna långsamma och vårdmetoderna inte var lika effektiva som nu.

Aino Jämsä

Översättning: Brita Löflund

Källor och litteratur:

Käärmeen puremia. Aura, 25.07.1890, 1. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/56011?page=1. Nationalbibliotekets digitala material.

La Mela, Matti: Property rights in conflict: wild berry-picking and the Nordic tradition of allemansrätt. Scandinavian Economic History Review, (62) 3/2014, 266–289. https://doi.org/10.1080/03585522.2013.876928.

Nimistö ja osoitteet. Turun kaupunki. [webbsida] https://www.turku.fi/tietoa-turusta/nimisto-ja-osoitteet 

Perälä, Tauno. Turun esikaupungit ja niiden aiheuttamat probleemat ensimmäiseen maailmansotaan mennessä. Åbo 1951.

Vainio-Korhonen, Kirsi: Lapset ja arki Suomessa 1600-luvulta 1900-luvun alkuun. Ingår i verket Ryysyläisyydestä osattomuuteen: Köyhyys lasten ja nuorten kertomana 1800-luvulta nykypäivään. Red. Anna-Maria Isola, Johanna Kallio, Antti Malinen och Kirsi Vainio-Korhonen, 31–53. Gaudeamus, Helsingfors 2026.

Warokaa käärmeitä. Aura 22.7.1892, 2. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/726508?page=2. Nationalbibliotekets digitala material.

1900-talet

 ”Först i mål lekande lätt”

Lämna en kommentar

Pingsthelgen 1914 var exceptionell. Solen smekte publiken som samlats i Idrottsparken för att följa I.F.K.:s nationella idrottstävling. Under tre dagar tävlade man inte bara i löpning och fältgrenar utan också i cykling och motorcykelkörning. I tävlingen ingick också en fotbollsmatch mellan Helsingfors och Åbo I.F.K., om vars nivå Turun Sanomat dock skrev att ”sämre match har just inte spelats här”. Bland friidrottsgrenarna fanns också en del kuriositeter, bland annat löpning 100 yard.

Tävlingslopp i Idrottsparken i Åbo 1914. Bild: Lizzie och August Blombergs samling, Åbo stadsmuseum, Finna.fi.

Det exceptionella var en ung talang, som väckte allas uppmärksamhet söndagen den 31 maj. Medan tidningarna vanligen närmast bara förtecknade vinnarna och resultaten rapporterade de nu om hur överlägset 16-åriga löparlöftet Paavo Nurmi vann 3000 m för ungdomar under 18 år. Åbo Underrättelser berättade hur förvånansvärt lätt Nurmi rymde från de andra i början av näst sista varvet och tog hem segern med en marginal på några tiotals meter. Tidningen Sosialisti beskrev hur ”Nurmi helt överlägset vann loppet med sin långa och starka slutspurt”. Turun Sanomat betonade att Nurmis ”slutforcering var helt enastående”.

Paavo Nurmis 3000 m beskrevs i Turun Urheiluliittos tidning. I texten står det att tävlingen ägde rum lördag 30.5, men rätt datum är söndag 31.5.1914. Bild: Kisa-Torvi 5/1914, Nationalbiblioteket.

Turun Urheiluliittos medlemstidning Kisa-Torvi var med allt skäl stolt, för år 1897 födde Nurmi hade anslutit sig till förbundet tidigare samma år. ”Ära skördade vår 16-årige medlem Paavo Nurmi”, konstaterade tidningen och fortsatte med att beskriva hur Nurmi ”lekande lätt kom först i mål på tiden 10 min. 06,9 sek., som vid en jämförelse är endast 24,4 sek. sämre än det resultat som på kretsens vårfest presterades av vinnaren, Pemarbon A. Marttila på samma sträcka för ´fullvuxna´ deltagare”.

Nurmis överlägsenhet underströks av att tvåan, Fredrik Karlsson, på sista varvet blev nästan tio sekunder efter”.

Allt det här var emellertid bara förspel. Nurmi fyllde 17 år den 13 juni 1914. Sitt första finska rekord sprang han i Åbo år 1920. De framgångsrika åren låg framför honom.

Hannu Salmi

Översättning: Brita Löflund

Källor:

”I.F.K.:n kilpailut”, Turun Sanomat 3.6.1914.

”I.F.K.:s stora idrottsfest”, Åbo Underrättelser 2.6.1914.

”I.F.K.:n urheilukilpailut”, Sosialisti 2.6.1914.

Kisa-Torvi, provnummer 1914.

Kisa-Torvi 5/1914.

1100-talet, 1200-talet

Ravattula kyrka vittne till tidigt församlingsliv

Lämna en kommentar

I byn Ravattula i S:t Karins, alldeles på gränsen till nuvarande Åbo stad, har det funnits en kyrka som byggdes strax efter mitten av 1100-talet. Den lilla moränkullen Ristimäki (“Korsbacken”) nära Aura å dolde den här hemligheten inom sig ända fram till 2010-talet. Före de arkeologiska utgrävningarna antog man att platsen hade samband med gravläggningar. Undersökningarna visade, att det redan innan kyrkan byggdes fanns en liten begravningsplats på kullen där byborna begravt sina döda alltsedan 1000-talet. När kyrkan byggdes tillkom en ingärdad kyrkogård som användes av en större grupp människor. Flera hundra avlidna lades där till gravens ro.

Ravattula kyrka låg på en liten skogig kulle omgiven av åkrar nära Aura å i S:t Karins. Mitt på kullen ses en rekonstruktion av kyrkans stenfot samt ett minneskors. Bild: Juha Ruohonen.

Ravattula kyrka kan med skäl ses som Finlands äldsta kyrkofornlämning hittills. Denna ”Finlands äldsta kyrka” uppdagades år 2013 vid Åbo universitets undervisningsutgrävningar i arkeologi, ledda av författaren. Under jorden återstod träbyggnadens grund av natursten, och av den kan man se att kyrkan varit ungefär tio meter lång och sex meter bred. Den hade haft ett större långhus och ett smalare kor med altare i östra ändan. Sådana här kyrkor med smala kor byggdes i Finland i huvudsak mellan 1100-talet och 1300-talets början.

Kyrkans läge i hjärtat av Aura ådal gör att den är ett särskilt betydelsefullt forskningsobjekt. Befolkningen i Egentliga Finland hade antagit kristendomen redan på 1000-talet. De arkeologiska undersökningarna ger sådan information om den tidigaste kyrkliga organisationen i området som man inte kunnat få tidigare bland annat därför att skriftliga källor saknas. Ravattula kyrka visar att det kyrkliga livet i Aura ådal var uppdelat på små lokala församlingar redan på 1100-talet, mycket tidigare än vad man förut har antagit.

Kyrkan var placerad mitt i den bosättning som brukade den. Aura å var, liksom den Tavastländska Oxvägen strax intill, en viktig farväg och förbindelseled. I ådalen hade det senast under järnåldern uppstått välmående jordbrukssamhällen. Ravattula kyrka brukades av invånarna i ungefär fem byar som låg nära varandra. Senare under historisk tid blev de här byarna kända som Ravattula, Kausela, Littois, Kurala och Haga.

Ravattula kyrka och kyrkogården blev som fenomen relativt kortvariga och användes på sin höjd fram till 1230- eller 1240-talet. Att kyrkan övergavs kan knytas samman med mera vittgående förvaltningsreformer i Finlands missionsstifts område. Det år 1229 beviljade tillståndet att flytta biskopssätet ledde till att Korois i S:t Marie, som låg bara cirka tre kilometer från Ravattula, blev vårt lands kyrkliga centrum. Vid samma tid genomfördes också andra reformer, och senast i samband med dem uppstod större sockenförsamlingar. Det fanns då inte längre behov av små lokala kyrkor som användes av invånarna i ett fåtal byar, utan man övergick till en organisation med stora församlingar som underhölls av tiotals byar gemensamt.

I dag är Ristimäki i Ravattula en unik fornminnesplats mitt i ett kulturlandskap med historiska skiktningar. Efter utgrävningarna rekonstruerades kyrkobyggnadens stenfot och i östra ändan, på den plats där altaret ursprungligen fanns, restes ett vitt kors. Undersökningar har visat att här redan genom hela medeltiden fanns ett minneskors av trä, och därför började backen kallas Ristimäki.

Juha Ruohonen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Juha Ruohonen: Ravattulan Ristimäki ja Aurajokilaakson varhaisin seurakunnallinen järjestäytyminen. Karhunhammas 22, 2024.